Hoppa till huvudinnehåll
Diskriminering

Var fjärde utsätts för sexuella trakasserier

Sexuella trakasserier förekommer på många arbetsplatser. Omfattningen är däremot svårare att uttala sig om, då många som utsatts håller tyst om vad de varit med om.
Anita Täpp Publicerad

Var fjärde kvinna har upplevt sexuella trakasserier på sin nuvarande eller på en tidigare arbetsplats. Men många drar sig för att anmäla sådana händelser, det framgår av undersökningen Kollega låtit göra bland drygt tusen slumpvis utvalda Unionen-medlemmar.

Sju av tio män och hälften av kvinnorna som utsatts för någon form av sexuella trakasserier, svarade att de inte hade sagt ifrån. Bara en av fem berättade för sin närmaste chef vad som hänt. 

Men det råder stor skillnad mellan siffrorna i anonyma enkäter och det antal ärenden som sedan hamnar hos fack eller diskrimineringsombudsmannen, DO. Varför anmäls inte fler sexuella trakasserier?

Ofta handlar det om ett slags maktutövning, säger genus- och organisationsforskaren Anneli Häyrén Weinestål. Och det är svårt att slå ur underläget. Ofta finns inget annat att göra, som drabbad, än att säga upp sig. 

Hur tar sig då sexuella trakasserier uttryck? Många gånger handlar trakasserierna om fysisk beröring, men ännu oftare är det vad som sägs som inte känns rätt.

– Jag visste att han betraktades som så fantastisk att ingen skulle tro mig, berättar en av de intervjuade i Kollegas undersökning. 

– Jag var säker på att den som utsatte mig för kränkningen skulle säga att jag ljög. Det skulle kännas svårt att jobba kvar i så fall, förklarar en annan varför man inte berättade om vad som hänt.

Många, 30 procent av dem som valt att inte berätta för någon om sin upplevelse, uppger också att de kände sig osäkra, kanske hade de misstolkat situationen? 

Två av tio var rädda att det skulle få konsekvenser för dem på jobbet. Lika många skämdes, och höll tyst av den anledningen.  Bland de tillfrågade uppger många att de var unga och därför inte vågade säga ifrån när de utsattes för sexuella trakasserier. 

Men det finns de som törs. Vi har tittat på tre ärenden som faktiskt drivits till domstol.

I första hand är det facket som driver den här typen av frågor för sina medlemmar. För den som inte tillhör ett fack, eller vars fack inte bedömer att de kan driva ärendet, kan DO träda in.

Fakta

Undersökningen gjordes för Kollega av Novus och besvarades av 1035 slumpvis utvalda medlemmar i Unionen.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Diskriminering

Klagade på rasism – blev av med jobbet

En förtroendevald unionenmedlem reagerade på främlingsfientlighet på sin arbetsplats och kallade en av sina chefer rent ut för rasist. Hans engagemang blev så obekvämt för arbetsgivaren att han köptes ut.
Johanna Rovira Publicerad 25 september 2025, kl 06:00
En Unionenmedlem slog larm om rasism på jobbet – och köptes ut. Läs Nicks berättelse om främlingsfientlighet, utanförskap och kampen för rättvisa.Man med låda kontorsprylar.
Rasism på arbetsplatsen: Unionenombud tvingades bort efter kritik. Foto: Colourbox

Nick, som han vill kallas i den här artikeln, vill inte gå ut med sitt riktiga namn i Kollega, delvis på grund av risken att det skulle kunna förvärra hans chanser att få ett nytt jobb.  Det är svårt nog ändå att få nytt arbete när man har utländskt namn och bakgrund, menar han. 

– Jag är svensk på pappret och har bott här i 20 år. Men jag kommer aldrig att betraktas som svensk. Jag har en bra utbildning och har jobbat på många ställen, men får trots det inte komma till intervju, jag blir bortsorterad av arbetsgivarna. 

Utländska namn ratas

Svensk forskning stärker Nicks påstående. Framförallt män med utländska namn blir betydligt oftare bortsållade av presumtiva arbetsgivare visar flera studier gjorda vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU. 

Nicks senaste arbetsgivare, ett stort livsmedelsföretag, anställde dock gärna folk med icke-svensk bakgrund. Men nästan enbart som lagerarbetare. 

– 95 procent av alla plockare är födda utomlands. Men bara en enda gruppchef. Jag köper inte att det bland alla dessa anställda inte fanns en enda som skulle kunna vara lämplig chef. I stället anställdes 20-åriga svenskar som knappt hade gått ut gymnasiet som chefer. 

Nick själv var anställd som tjänsteman och han var dessutom vald som arbetsplatsombud för Unionen. Han reagerade på några av chefernas attityd gentemot lagerarbetarna och menade att de behandlades nedlåtande. Det fanns en vi och dom-mentalitet som var svår att smälta. 

Du måste krypa för cheferna

– Cheferna såg ner på plockarna. De kallades inte vid namn utan fick heta somaliern, turken, kurden och så vidare. Lagerchefen sade vid ett tillfälle: ”Dom kan ju inte ens bokstavera sina namn, man kan inte förvänta sig att de ska fylla i rapporter”. Jag kan inte tolka deras beteenden som annat än rasism. Har du inte svensk bakgrund har du inget att komma med. Du måste krypa för dem.

Nick anser att lagerchefen styrde verksamheten med ”rena maffiametoderna”. Han anställde gärna asylsökande till lagret och stack inte under stol med att dessa var mer fogliga eftersom de hade hotet om utvisning vilande över sig. Flera kvinnor utsattes dessutom för sexuella trakasserier, menar Nick. 

– Trots att lagerchefen var gift inledde han förhållanden med flera anställda. Det ska ju inte vara förbjudet att flirta på jobbet, men det finns en gräns och man ska inte utnyttja sin ställning. Kvinnor pressades till att säga upp sig. Jag försökte hjälpa dem men tyvärr vågar ingen av dem berätta om vad de varit med om. 

Nick hamnade ofta klinch med lagerchefen, även efter att hans mandat gått ut. Han skrädde inte orden utan anklagade lagerchefen öppet för att vara rasist. 

– Till slut spårade det ur. Jag var inte professionell för fem öre, men företaget visade klart och tydligt att man ville bli av med mig. 

Strax före sommaren, efter förhandlingar på central nivå, skrev Nick motvilligt under ett avtal om utköp och står nu utan jobb vid 44 års ålder. 

Besviken på arbetsgivaren

– Jag är så jävla förbannad och besviken på min arbetsgivare som håller lagerchefen om ryggen. Jag saknar inte arbetsmiljön där för fem öre, men jag saknar mina arbetsuppgifter och mina kollegor.

Han har svårt att förlika sig med att människor i Sverige behandlas nedlåtande på grund av sin etniska bakgrund. I Tyskland, där han också bott och jobbat, upplevde han inte alls samma främlingsfientlighet.

– Bär du företagets logga är du en kollega och jag skiter i vad du har för nationalitet.  Jag har upplevt rasism åt båda hållen under mitt arbetsliv – du kan vara främlingsfientlig fast du har invandrarbakgrund och jag har träffat landsmän som ser ner på svenskar också. 

– Men du får tycka hur du vill så länge du inte har en ledande roll. Av en chef förväntar jag mig mer, säger Nick.