Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
I början av nästa år samlas industrins parter för att förhandla fram ett nytt avtal som sätter ett nytt märke för lönebildningen i Sverige. Förhandlingarna kommer totalt att omfatta 2,8 miljoner anställda inom 500 avtal. Men redan nu börjar parterna positionera sig inför det som stundar.
Läs mer: Här är avtalsrörelsens hetaste frågor
Under torsdagen presenterade Svenskt Näringsliv en ny rapport. Den konstaterar att svensk export vuxit mindre än många konkurrentländers trots de senaste årens svaga krona, vilket inneburit att Sverige tappat marknadsandelar.
Boven i dramat är, enligt arbetsgivarsidan, att lönekostnaderna under flera år har ökat snabbare än produktivitetstillväxten, vilket har undergrävt konkurrenskraften. Som en konsekvens av en allt hårdare konkurrens och snabbare teknikutveckling har lönekostnaden blivit en viktigare faktor för konkurrenskraften.
Läs mer: Almega vill inte sätta märket
Enligt Svenskt Näringsliv skiljer Sverige sig från andra länder genom höga lägstalöner och relativt låga löner för högkvalificerad arbetskraft. Det skapar problem med kostnader för enklare jobb och det försämrar möjligheten att rekrytera till högkvalificerade jobb. Enligt Svenskt Näringsliv är lösningen för att långsiktigt kunna utveckla konkurrenskraften att vi framöver måste acceptera en större lönespridning.
Unionen håller med rapportförfattarna om att näringslivet blivit mer konkurrensutsatt och då inte minst tjänstesektorn. Men samtidigt speglar rapporten inte hela verkligheten, enligt Katarina Lundahl, chefsekonom på Unionen.
– Vår bild är man inte bara kan stirra sig blind på kostnader om man ska anställa rätt folk och konkurrera om de främsta förmågorna. Man måste vara innovativ, förändra produkter och affärsmodeller, säger hon.
Kan ökad lönespridning vara en lösning?
– Det innebär att de vill ha höga löner för vissa – men inte alla. Jag är tveksam till hur detta ska jacka in i industriavtalet som utgår från EN löneökningstakt. Det avtalet bidrar till att hålla ihop samhället men de vill ha en takt för vissa och en annan för andra, säger Katarina Lundahl.
– Vi har lägre högstalöner i Sverige jämfört med andra länder och det är något vi har valt. Man måste vara medveten om att det finns risker med för stor lönespridning, sedan är det klart att vi måste kunna konkurrera om avancerad kompetens.
Läs mer: Djup lågkonjunktur redan nästa år
Unionen är inte principiellt emot lönespridning men delar inte bilden av att det är den viktigaste pusselbiten för att nå ökad konkurrenskraft.
– Våra löneavtal bygger på att presterar man bra, utvecklas och tar ansvar då ska man ha en ökad lön. De löneavtal som Unionen träffar har ingen hämmande faktor på lönespridningen. Däremot ser vi att företagen inte höjer lönerna i takt med vad de behöver för att attrahera och behålla bra arbetskraft, säger Niklas Hjert, förhandlingschef.
Unionen tycker att många delar av rapporten är viktiga, inte minst att den lyfter fram industriavtalets betydelse.
– Men vi saknar delar om hur vi kan stärka produktiviteten på längre sikt och där är kompetensutveckling en nyckelfråga. Företagen i Sverige har ett ansvar att investera i kompetensutveckling men utvecklingen går åt fel håll, dessa investeringar minskar, säger Niklas Hjert.
Att leda ett fackförbund kan ge mycket goda inkomster. Tidningen Arbetsvärlden publicerar i dag en lista på vad ordförandena i fackförbunden tjänar. Tidningen har dels tagit reda på vilken lön facktopparna har från sitt förbund, dels hur mycket de har i extrainkomster, exempelvis från styrelseuppdrag.
Högst lön – om man bortser från extrainkomster – har Andreas Miller, ordförande för Ledarna, som tjänar 160 500 kronor i månaden. Lägst lön har Tull-Kusts ordförande Johan Lindgren, med en månadslön på 20 850 kronor. Peter Hellberg, ordförande för Unionen, tjänar 122 877 kronor.
Om man räknar med facktopparnas extrainkomster blir listan en annan. Då toppar Ulrika Boëthius, ordförande för Finansförbundet. Hon tjänar 116 976 kronor, men har en total månadsinkomst på 470 783 kronor. Anledningen är främst att hon tidigare varit anställd på Handelsbanken och fortfarande tar del av bankens vinstdelningsprogram.
Även Sineva Ribeiro, Vårdförbundets ordförande, har betydande extrainkomster. Hennes lön är 110 540 kronor. Totalt tjänar hon dock 187 933 kronor. Extrapengarna kommer från styrelseuppdrag och rese- och bostadsförmåner, enligt Arbetsvärlden.
Ordförande, förbund, uppgiven och taxerad inkomst.