Året var 2015 när Therese Svanström först förstod att något inte stämde. Hon tappade ibland plötsligt talförmågan under korta stunder, fast hon förstod vad andra sa. De korta anfallen eskalerade under flera års tid innan hon tog det på allvar. År 2017 jobbade hon i Socialdepartementet som statssekreterare och kunde få korta talbortfall upp till tio gånger per dag.

– Jag kunde nästan alltid dölja dem. Det låter sjukt i efterhand, men det var det jag försökte göra i alla mötessituationer.

Men en dag blev det uppenbart att orden inte lydde henne. Hon skulle göra en veckodragning för en grupp tjänstemän hon ledde och svara på en fråga.

– Där försvann det och då märkte alla i rummet att något är fel.

Kollegorna trodde att hon hade fått en mindre hjärnblödning och bad henne söka hjälp direkt.

– Jag är inte utbränd, sa hon med emfas till företagsläkaren.

Hon förstod att det var så det såg ut. Rätt små barn hemma, jobbade jättemycket. Men det var en klok läkare som skickade henne till en neurolog. Där satte man diagnosen bortfallsepilepsi. Therese var skeptisk, tyckte inte medicinen hjälpte och frågade försiktigt: ”Borde vi inte röntga mitt huvud?” När det gjordes visade sig en hjärntumör stor som en golfboll på bilderna.

– Jag kommer aldrig glömma det. Det var fredag och jag skulle åka till Falun med min man. Det första läkaren sa var: ”Vad bra att du kom hit, Therese.” Då tänkte jag: ”Shit pommes frites, this is not good.” Och det var det ju inte.

Therese fick en chock. Skickade sms till föräldrarna. Pappan ringde upp. För första gången hörde hon sin far gråta. Hon var inte själv rädd för att dö utan det första hon frågade läkaren var: ”Hur lång tid tar det innan jag kan jag börja jobba igen?”

Han sa att det kanske bara skulle ta några dagar. Det gillade Therese att höra. Hon sa glatt till alla runt omkring att hon snart skulle vara tillbaka. Men nästa läkare, neurokirurgen, var inte lika optimistisk. Han sa att hon kunde förlora synen, talet, få konstant hjärntrötthet och kanske inte jobba alls som tidigare. Då förlorade Therese Svanström fattningen.

– Det var jättejättejobbigt. Jag var rädd för att bli en helt annan person.

På Regeringskansliet var kollegorna nedstämda, försökte hålla skenet uppe men grät i smyg. Den 14 mars 2018 gjordes operationen. När skallen sågats upp och sytts ihop igen låg Therese svullen och trött med ett vitt bandage runt hela huvudet och provade tungan mot gommen.

– Det första jag sa var: ”Jag kan prata!”

Mer tacksam nu

Totalt var hon sjukskriven i tre månader från Regeringskansliet. Först ville hon inte ens vara hemma så länge som läkaren sagt.

– Men då var det någon nära som sa: ”Är du helt dum i huvudet, kan du inte ta det lugnt?”

Och där och då var det okej, säger hon, att bara vara. Annat var viktigare, som barnens oro.

– Det var en tid för omtanke och omvårdnad om mig själv. Operationen lyckades, men en liten del av tumören är kvar. Therese Svanström säger att den stora skillnaden nu är att hon är ännu mer tacksam, för svensk sjukvård och det lilla i livet. Hon kontrolleras regelbundet.

– Jag har ju en bit kvar som de håller koll på. Jag hade riskerat att bli blind på ena ögat om de hade tagit allt och är nu mer orolig för att bli sjuk – det var jag nästan aldrig innan.

I tre månader läkte hon. Sedan hörde Unionen av sig och erbjöd henne jobbet som kanslichef på Sveriges största fackförbund. Hon tackade ja och bara något år därefter, i december 2019, valdes hon till ordförande för TCO:s styrelse, samarbetsorganisationen för tjänstemannafacken som representerar 1,2 miljoner svenskar. Full fart framåt.

I rummet på TCO-kansliet på Östermalm där Therese Svanström intervjuas hänger oljemålningar av gamla ordföranden på väggarna. Som Sture Nordh. Och Björn Rosengren, avbildad av Slas. Numera finns inga chefsrum på det aktivitetsbaserade kontoret, inga cigarrer i mungipan eller hattar på huvudet. Tjänstemännens centralorganisation leds av en kvinna (det tog 50 år innan den första valdes).

Halva huset hyrs ut och tjänstemännen jobbar digitalt och delvis på distans. TCO-ledaren 2024 bär knalliga kostymer, mönstrade klänningar och skinnjacka.

– Jag blir inspirerad av färg och form. Det tar sig uttryck i att jag köper blommor och färggranna kläder, säger Therese Svanström.

Hon älskar växter och skrattar högt, använder ofta verbet ”älskar” och adjektivet ”glad”.

Precis som många fackliga ledare har hon gjort en klassresa och jobbat sig upp genom utbildning. Therese Svanström växte upp i en kärnfamilj i lilla Vad i Dalarna. Mamman var hemmafru tills barnen blev tonåringar och jobbade annars i omsorgen. Pappan var brevbärare.

– Det var jättetryggt, en liten by med 100 invånare. Alla känner alla, men det är också allas ögon på en, väggarna är nära. Jag har fått en stabil bottenplatta, säger Therese Svanström.

Som liten flicka tog hon sin tillflykt till biblioteket där världen blev större mellan boksidorna.

– Jag älskade att läsa, men hemma hade vi få böcker.

Hon hade ett driv och en nyfikenhet som med tiden skulle ta henne till höga chefsposter. I skolan var hon ”den duktiga flickan” och på fritiden spelade hon bandy. I gymnasiet väcktes samhällsintresset, hon diskuterade till höger och vänster med killarna på ekonomisk linje. De är fortfarande vänner, även om de tyckte olika. Therese Svanström jobbade extra på Ica, fick koll på facket och förhandlade upp lönen. När hon ville plugga vidare efter gymnasiet var föräldrarna tveksamma. Att ta studielån sågs som en osäker framtid.

– Nu är de nog jättestolta, men det har varit en resa. De byggde mycket trygghet, men när jag ville kliva ur den ram som fanns och börja plugga var det inte okomplicerat.

I grunden handlade det om omtanke, kan hon se nu.

– Ta inte för stora steg som du inte klarar av. Att flytta från Vad och plugga något ovisst när man kommer från arbetarklass, det var inte vad de hade tänkt sig.

Tränat bort jantelagen

Hon kan fortfarande känna av en attityd från barndomen att man inte ska förhäva sig. Sin jantelag har hon fått träna bort.

– Att kliva fram som chef och ledare och stå på scen har i perioder varit jättejobbigt, jag har haft scenskräck. Men det är bara att göra det.

Solidaritet, hövlighet och arbetsdisciplin bär hon också med sig från föräldrahemmet.

– Det här att man ska göra rätt för sig och bidra till det gemensammas bästa.

Therese Svanström vågade inte säga att hon kom in på kulturvetarlinjen. Det var flum. Men i slutänden blev det en examen i statsvetenskap och kommunikation.

– Jag fick kämpa lite i motvind och har efter det känt att det är dumt att inte testa saker. Man ska våga prova även om det finns skepsis från andra, säger hon.

Under studietiden blev hon studentpolitiskt aktiv och fick efter examen jobb som förbundssekreterare i Socialdemokratiska studentförbundet.

– Jag har alltid varit samhällsintresserad, jag ville få vara med och påverka och göra skillnad.

– Jag hade ju aldrig tagit de här stegen själv i livet utan en gratis utbildning och förmånliga studielån.

Chef efter föräldraledighet

Några år senare fick Therese Svanström jobb som pressansvarig på fackförbundet SKTF, som nu heter Vision. En arbetsplats hon skulle återkomma till och arbeta på länge. Att hon också fick sitt första chefsjobb där beror enligt henne själv på att hon bad tydligt om det när hon skulle komma tillbaka från en föräldraledighet.

– Jag sa till min chef: ”Jag kan tänka mig att bli chef.” ”Jaha, vill du det”, sa han.

Sedan fick hon jobbet som stabschef för tio personer på fackförbundet.

I början trodde hon att hon måste ha alla svar som ledare och tysta skeptiker.

– Jag gjorde alla klassiska chefsmisstag, som att tro att jag måste kunna allt. Men chefens roll är att coacha gänget, att peka ut färdriktningen.

Det hände att hon hittade på snabba svar för att hon kände krav på sig som ny chef.

– Det är jättedåligt för det sätter dig själv i ett skitläge.

Med tiden klättrade Therese Svanström till kanslichef på Vision och lyckades med konststycket att vända en negativ medlemstrend sedan 25 år. Ledarskapet har flera ingredienser, säger hon: tydliga mål, i siffror. Men också: Hur gör vi för att nå dit? Vilken kultur ska vägleda vårt arbetssätt? Mottot är:

– Vi gör varandra bra. Det kan låta enkelt men det är kontroversiellt, för om jag som chef ska lyckas göra medarbetarna bra, ska de också göra mig som chef bra. Det handlar mycket om det öppna och ärliga samtalet, nyfikenhet på varandras roller.

Som statssekreterare till ministern Annika Strandhäll ledde hon socialdepartementets över 200 anställda. Även där försökte hon skapa en gemensam kultur där man har kul, känner tillit och vill varandra väl. Hon är resultatorienterad, vill bocka av mål och har varit rätt tävlingsinriktad.

– För mig har det blivit självklart att hur vi jobbar med varandra ger direkt effekt på resultatet.

Hon har ibland mött motstånd för sin ledarstil, både på Regeringskansliet och Unionen. Vissa har sagt: ”Sådant där kulturflum är vi inte betjänta av.”

– Då fick jag backa och förklara att det här arbetssättet är tänkt att leverera mesta möjliga nytta för organisationen. Det är viktigt att vi har roligt, att vi ses och bekräftar varandra. Men det är inte bara chefen som ser till att vi har kul. Medarbetarna måste också välja det.

Behåller positiv framtidsbild

Det är smart att vara snäll. Så lyder ett annat motto. Senaste tiden har hon stuckit ut hakan i debatten mot plumpa omdömen om andra människor från ledande politiker och tyckare.

– Just nu är det under all kritik hur det offentliga samtalet förs, säger hon.

Samtidigt med det negativa är det viktigt att behålla en positiv framtidsbild, tycker Therese. Se allt det som fungerar bra i Sverige och låta det växa. Gladast vinner är hennes livsåskådning.

– Jag måste ha en sådan där optimistgen, skrattar hon, men fortsätter mer allvarligt.

– Jag har alltid varit väldigt tacksam över hur mitt liv har formats, de möjligheter jag fått.

I år firar TCO 80 år. Och förra året firade Therese Svanström sin 50-årsdag på TCO-kansliet. Hon bjöd in till ett mingel med tårta och gäster. Kalaset betalades av medlemsorganisationerna, vilket lyftes av pressen.

– Vi hade ett demokratimingel och firade mina 50 år sammantaget. Sådant kan man alltid fundera över om det är smart eller inte.

Hur hanterar du kritik?

– Jag kan gå länge och fundera över vad har jag gjort fel och vad min roll och uppgift är. Jag är självreflekterande och självkritisk, men jag har också vant mig.

Men om man vänder på kuttingen, funderar hon sedan.

– När folk ger mig beröm har jag svårt att ta det till mig.

Bymentaliteten finns kvar. Therese Svanström har pratat i nästan två timmar om sitt liv. Nu plockar hon upp sin väska och hastar vidare till en poddinspelning. I rummet med gamla oljeporträtt är vattenglaset på bordet halvfullt.