Våld har varit centralt större delen av Jenny Westerstrands yrkesliv. En energisk jurist som konsekvent undvikit att ta ansvar för andra, har nu ansvar för tusentals utsatta kvinnors väl i organisationen Roks.
”Det bästa som hänt Roks”, säger en medarbetare om Jenny Westerstrand som ledare. Karl Nordlund
Jenny Westerstrand är sen.
– Hon är välsmord i käften och har många bra egenskaper, men att passa tiden hör inte till dem, säger en av de anställda på Roks kontorslokaler vid Mariatorget i Stockholm.
Vi rörde oss i samma kretsar en gång i tiden, när hon just vuxit ur sin första scoutuniform. Då var Jenny Westerstrand en kaxig figur – frispråkig, självsäker och rolig. Bilden av henne har kompletterats av underhållande betraktelser och vassa kommentarer på Facebook genom åren – inte minst kängor mot journalistskrået, som hon anser saknar självinsikt.
Vi som medverkat i utredningen blev hatade och hotade
Det dröjer inte länge förrän hon dyker upp och hoppar rakt in i att berätta om Roks utmaningar. Hon är i grund och botten scout – således alltid redo.
Jenny Westerstrand har fostrats av såväl scouterna som den kvinnoseparatistiska organisationen Roks.
– På ett sätt tror jag att scoutmetoden präglat mig mer än något annat. Min scoutledare var en viktig förebild, och trots att scoutrörelsen är hierarkisk är den också demokratisk – alla hjälps åt.
– De drivande krafterna bakom kvinnojourerna i Uppsala och Umeå har också varit mina mentorer, jag har fått i mig Roks-tänket från början.
Nu har hon en paus i scoutandet och är arvoderad ledare över sina forna mentorer.
Jenny Westerstrand har aldrig varit volontär på någon av Roks 100 riksomfattande kvinno- och tjejjourer. Men hon vet det mesta som finns att veta om mäns våld mot kvinnor, eftersom det har varit den röda tråden i hela hennes mångåriga forskningsvärv.
Varför just våld? – För att det var så laddat och obekvämt. När man ställde frågor om våld så blev det obehagligt, och som forskare ska man ställa sig där det känns som mest obehagligt.
Det blev obehagligt med råge. Innan Jenny var klar med juristexamen hoppade hon in som forskningsassistent i utredningen Slagen dam, som bland annat visade att 46 procent av alla kvinnor utsatts för våld efter 15-årsdagen.
– Det var ett hyperstörande resultat som kom sig av att vi ställt frågor väldigt noggrant. Först blev vi nedtystade och det blev pinsamt. Efter tre år kom tv-programmet Könskriget och då exploderade det. Våra belackare har förlöjligat, förvridit och förvrängt vår forskning och professor Eva Lundgren, som ledde utredningen, anklagades för forskningsfusk.
Vid den tiden höll Jenny som bäst på att doktorera om prostitution och kvinnohandel. Plötsligt under ett av hennes seminarier stormade polisen in efter att universitetet mottagit ett bombhot.
När jag först kom till Roks uppfattades jag som burdus
Sent en annan kväll bröt sig missnöjda vandaler in på institutionen och slog sönder inredningen. Jenny gömde sig.
Eva Lundgren granskades sedermera – och friades. Siffran 46 procent har figurerat i senare forskningsstudier men inte förrän för något år sedan, när Metoo drog i gång, bestyrkte vittnesmålen resultaten från Slagen dam – utredningen hade bara varit före sin tid.
– Forskningen vi presenterade i Slagen dam visade sig ha en grund i kvinnors livssituation, men det är väldigt störande att det numera betraktas som ”common knowledge”, så var det ju inte. Det var otroligt hätsk stämning och vi som medverkat blev hatade och hotade.
– De explosiva krafterna i Metoo visar inte bara hur utsatta unga kvinnor är, utan också hur utbrett det är. Vittnesmålen har varit skakande att läsa, men inte förvånande.
Slagen dam har satt sina spår i Jenny Westerstrands yrkesliv – eller hennes negativa karriär, som hon säger. Hon blev något av en ensamvarg och hon kände sig så i grunden ifrågasatt att noggrannhet blev hennes signum. Denna hennes yrkesskada gör att hon tenderar att bli långrandig och bemöta allt, vilket inte alls funkar i en organisation som Roks, som är väldigt lösningsorienterad.
– Det är ett otroligt roligt uppdrag att få tänka stort och strategiskt och möta häftiga kvinnor.
Hennes första instinkt när hon erbjöds uppdraget var dock att tacka nej. Hon har två gånger tidigare nobbat ordförandeklubban i andra förbund. Hon har dessutom konsekvent undvikit jobb där hon behöver ta ansvar för andra – en av orsakerna till att hon aldrig velat jobba som jurist och inte jobbat ideellt på kvinnojour.
Roks pressekreterare Ghita Huldén har nära kontakt med sin ordförande. Foto: Karl Nordlund
– Min stora skräck är att sabba någon annans liv. Jag är rätt flyktig och kvinnorna som söker hjälp behöver stabilitet och närvaro. I den teoretiska världen låser man aldrig fast något, i den verkliga världen kan saker bli oåterkalleliga och att blanda in mig är inte någon bra idé. Tänk om jag inte dyker upp när någon behöver mig?
Ända sedan lekis, då hon kom en dag för tidigt till en maskerad, har hon intalat sig själv att hon är dålig på att hålla ordning. Men trots dessa insikter om brist på struktur och stabilitet och trots att hon, åtminstone i teorin, gillade den akademiska världen och aldrig längtat efter att bli chef, tackade hon till sist ja till att leda hundra anställda och otaliga ideella krafter.
– Universitetet är fyllt av förfärliga chefer, där hittar jag ingen förebild. Men mina chefer på Ica Stubinen i Gottsunda, där jag jobbade extra under studietiden, var så genuint intresserade av affären och hade en sådan arbetsglädje att man sögs med och kände stolthet över att fixa fina rader av gurkorna i grönsaksdisken.
Hur är du själv som chef? – När jag först kom till Roks uppfattades jag som burdus. Även om jag tagits emot väl av alla blev det en kulturkrock mellan hur de jobbat tidigare och hur jag har velat leda. Några medarbetare valde att sluta.
De som stannade talar dock om komplettering snarare än en krock. ”Hon är det bästa som hänt Roks”, säger en medarbetare.
Själv beskriver hon sig som enveten, någon som borrar sig in i problem och sedan är i gång tills det är löst – eller hon stupar. För några år sedan stupade hon bokstavligen. Hon ramlade när hon skulle av en båt, bröt näsan och drabbades därefter av en tvåsidig hjärnblödning. Något som lämnat spår, inte bara i form av två operationsärr i huvudet, utan också av att hon numera försöker slå av på takten en smula.
Roks säger aldrig åt kvinnor vad de ska göra – vi ger dem redskap att bestämma över sina egna liv
– Jag börjar tröttna på att alltid vara i gång, det kanske beror på ålder också. Tidigare hatade jag att diska för att det hindrade mig från att läsa, numera tänker jag att vardagliga bestyr ska få ta plats utan stress över känslan att förlora något viktigt.
Men Roks-anställda hävdar att det är rent nys att hon slagit av på takten. Det är omöjligt att jobba mer än hon gör, hävdar de.
– Det är lite hurtigt att hon dessutom har tränat innan hon kommer hit på morgonen, säger en medarbetare som pressats till att säga något negativt om Roks ledare.
Organisationen befinner sig i en knepig situation – eftersom jourerna utför vissa myndighetsuppgifter ställer socialtjänsten allt högre krav på dem.
– Att vissa jourer erbjuder skyddat boende innebär att vi får betalt men samtidigt att vi lyder under lagen om offentlig upphandling, med allt vad det innebär. Vi blir på något sätt sönderrivna när vi ska behöva förklara varför vi är viktigare än de privata vårdföretag som gärna lägger till terapi i offerten, eftersom de därmed kan ta mer betalt.
Roks kan inte konkurrera med privata vårdgivare. Det betyder på intet sätt att man är oproffsiga, tvärtom, jourkvinnor utbildas fortlöpande och är världsledande på kvinnojourkunskap.
Den som kommer till våra jourer möter en kvinna som vet hur det är att vara kär i den som slår
Roks bygger på närhet och igenkännande. Kvinnor och tjejer som hjälper andra kvinnor och tjejer utan att forska i vad som hänt, fördöma eller ifrågasätta.
– Den som kommer till en av våra jourer möter en kvinna som vet hur det är att vara kär i den som slår.
Jenny Westerstrand fylls ibland av en social skam – hon kan tycka att det är obehagligt att sitta inne med den kunskap hon har och att behöva framföra den. Arbetet kan också vara ångestfyllt, exempelvis när det handlar om mammor med barn som flyr från våldsamma fäder och som jourerna inte får lov att hjälpa. Kvinnor på Roks som gömt mödrar med barn har dömts för brott, så organisationen vågar inte längre hjälpa mödrar att undanhålla barn. Roks har avradikaliserats av samhället, enligt Jenny.
Däremot blir hon aldrig frustrerad över att utsatta kvinnor väljer att återvända till våldsverkare.
– Uppdraget består i att hjälpa kvinnan att ta tillbaka sitt aktörskap, då blir man inte uppretad när kvinnan faktiskt gör det. Det går heller inte att ha uppfattningar om kvinnor väljer att ha slöja eller stringtrosor, det blir fel.
Det är andra saker som får henne att gå i taket:
– Jag kan bli provocerad av att vi har ett samtalsklimat som jag tycker är snävt. Jag kan bli rasande av knäppa politiska beslut eller hemska domslut. När jag blir uppretad skriver jag ett argt mejl och skickar till mig själv. Det är något befriande i att få trycka på skickaknappen. Och när jag läser mejlet senare kan jag få en kalldusch av att det var så obalanserat, säger Jenny Westerstrand.
8 SNABBA: "Jag måste träna på lagarbete"
Jennys nya giv är att freda helgerna – hon tar inte med datorn hem längre, vilket hon alltid tidigare gjort. Foto: Karl Nordlund
Vad gör du när du kommer till jobbet? – Sätter på datorn och kaffebryggaren och hälsar på medarbetarna. Sedan har jag många möten utanför arbetsplatsen, med departement och Socialstyrelsen, och tar emot besök.
Vilka besökare får ni? – Senast var det polisstudenter, rådgivare från Cyperns regering, en regeringsdelegation från Georgien. Utomlands är de mycket intresserade av oss – vi anses ligga i framkant när det gäller arbetet mot mäns våld mot kvinnor.
Om du fick spola tillbaka bandet och börja om? – Jag skulle ha valt den naturvetenskapliga banan, gärna läst geologi.
Varför ska man ledas av dig? – Jag har stor sakkunskap. Vårt fält är en mångfald av röster, det är viktigt att vi vet hur man förhåller sig till andras och samtidigt kan ha en egen röst.
Jobbar du för mycket? – Mindre nu än när jag var lektor. Som forskare finns det inga gränser för arbetet. Nu har jag börjat dra gränser och har många duktiga medarbetare som kan avlasta mig. Nytt är att freda helgerna.
Vad behöver du träna på? – Lagarbete. Jag har varit en ensamvarg, jag måste lära mig att anpassa mig efter andra och följa lagets tempo – varken dra eller släppa efter. Jag behöver också bli bättre på att dela med mig av information. Jag är allergisk mot för mycket information och vill inte tråka ut andra med vad jag gör.
Vad gör du om du får en paus på jobbet? – Lägger mig i min soffa och läser en bok.
Vad är det sista du gör innan du lägger dig? – Lyssnar på radio. P1 eller Historiepodden.
När Charlotta Sund fick frågan om att leda Svenska Rymdaktiebolaget kunde hon bara inte tacka nej. Trots att hon var nervös som om hon varit 19.
– Jag är orädd och bra på att säga ja.
Som ung drömde Charlotta Sund aldrig om toppjobben. Längtan efter utmaningar och nyfikenhet har tagit henne dit ändå. Foto: Karl Norldund.
Artikeln sammanfattad:
Ledarskap i rymdindustrin: Charlotta Sund är vd för SSC och leder satsningen på att skjuta upp satelliter från Esrange – en tekniskt och ekonomiskt krävande uppgift i en växande bransch.
Fyra verksamhetsområden: SSC arbetar med forskning (raketer/ballonger), satellitkommunikation (största intäktskällan), konsulttjänster och framtida satellituppskjutningar.
Empatiskt och resultatinriktat ledarskap: Sund kombinerar tekniskt intresse med krav på lönsamhet och betonar vikten av empati och balans i ledarskapet.
Den här sammanfattningen är gjord med hjälp av AI-verktyg och har granskats av Kollegas webbredaktör. Kollegas AI-policy hittar du här.
Någon hög chef tänkte hon inte bli. Gruppchef, kanske. På sin höjd.
Nej, Charlotta Sund ville göra mer än att jobba: skaffa många barn, ha roligt, resa, läsa böcker, åka skidor. Fast samtidigt ta jobbet på allvar, såklart.
– Jag är fostrad i att man ska göra rätt för sig. Både min syster och jag fick lära oss att klara oss själva. Att inte vara beroende av en man för sin försörjning. Och jag har alltid varit väldigt ambitiös och inte sett några begränsningar i livet. Men jag har samtidigt haft en ganska avslappnad inställning till karriären och drivits mer av nyfikenhet än av drömmen om toppjobb.
På 80-talet lämnade hon Sävedalen och Partille för att plugga till civilingenjör i Linköping (där hon för övrigt träffade den man hon fortfarande är gift med). Efter examen fick hon jobb på Ericsson och strax innan hon fyllde 30 fick hon sin första chefstjänst.
– Jag blev tillfrågad och tackade ja. Så har det nästan alltid varit för mig; jag har knappt sökt några jobb. Jag har fått frågan och sagt ”ja, jag prövar”. Jag har varit orädd.
Blev uppringd av en headhunter
Det skulle bli många år på Ericsson. Charlotta Sund jobbade mycket internationellt och chefade på amerikanska, asiatiska, nordiska och europeiska avdelningar. En period jobbade hon mycket med Ryssland och Ukraina med ständiga resor utanför Sverige.
Först efter 26 år – då satt hon i ledningsgruppen för Ericsson – lämnade hon telekombolaget för att bli vd och koncernchef på Tekniska Verken i Linköping. Där stannade hon i fem år innan hon sa upp sig efter ett samtal om rymden.
– Jag blev uppringd av en headhunter. Jag trivdes extremt gott i Linköping och tycker att det är väldigt spännande med energifrågor. Men när headhuntern ringde och började prata om rymden, så gick det inte – ingenjör som man är – att säga nej. Det här teknikområdet verkade så väldigt spännande.
Charlotta Sund pratar välvårdad göteborgska, trots många år på ostkusten. Orden kommer snabbt och hon skrattar mycket och kryddar gärna meningarna med en del engelska – en följd av många år i internationella sammanhang. Självförtroendet är gott efter att ha klarat tuffa utmaningar i ett långt arbetsliv.
Men när hon skulle kliva på vd-stolen i Swedish Space Corporation, SSC, kom ändå nervositeten.
– Det är inte så mycket tid till att läsa på när du börjar ett nytt vd-jobb. Du lär dig as you go along, skulle jag vilja säga. Och då går du såklart på vissa minor. Och du blir lika nervös som du blev när du var 19 år. Så du måste steppa upp. Du kan inte bli complacent (nöjd, självbelåten), det funkar inte här. Det kan vara jobbigt, men är också väldigt kul och utmanande.
Ska skjuta upp satelliter från Kiruna
Huvudkontoret i Solna, där Charlotta Sund tillbringar den största delen av sin arbetstid, ser ut som de flesta andra kontor. Men då och då reser hon till rymdbasen Esrange som är en betydligt mer spännande plats och själva hjärtat i bolaget.
SSC:s verksamhet är uppdelad i fyra områden: raketer och ballonger för forskning, markstationer för satellitkommunikation, expertkompetens till rymdmissioner och – inom kort – uppskjutning av satelliter.
– Forskningssidan är kärnan, där vår verksamhet på Esrange började på 60-talet. I samarbete med exempelvis universitet, NASA och ESA (den amerikanska och den europeiska rymdorganisationen) skjuter vi upp sondraketer och ballonger. Med hjälp av dem kan forskare göra olika experiment i en miljö utan gravitation. Forskningen genomsyrar vår kultur: här gör vi något gott, här tar vi mänskligheten vidare.
Satellitkommunikation största intäkten
Största intäkterna kommer från SSC:s verksamhet för satellitkommunikation. Sådana finns på Esrange men också på platser i bland annat Chile, Australien, USA och Kanada. Stationerna plockar ner data och kommunikation från rymden och skickar kommandon till farkoster. Nyligen användes markstationerna när amerikanska Firefly Aerospace landade på månen för att göra experiment. Den typen av uppdrag följer Charlotta Sund i realtid.
– Det är nervkittlande! Allt måste fungera och ett sådant uppdrag innehåller flera kritiska moment. Först uppskjutning, sedan landningen och därefter förbindelsen så att man får data.
Det tredje området är en konsultverksamhet. Medarbetare i flera europeiska länder jobbar tillsammans med de stora institutionerna i olika rymdmissioner.
Sist, men inte minst, jobbar SSC för att kunna skjuta upp satelliter från Esrange.
– Vi är lite svävande på när det kommer att ske. Det är ett avancerat teknikprojekt och just nu vågar jag inte lova något. Det kostar väldigt mycket pengar och vi behöver ha våra finanser under kontroll. Vi är ett ganska litet bolag och därför behöver vi se över hur mycket resurser vi kan ösa in i det här.
”Rymden är en boomande industri”
Pengarna, ja. SSC är ett statligt bolag. Nyligen fick de – liksom andra statliga bolag – krav på sig att vara lönsamma. Det var också en av anledningarna att just Charlotta Sund, erkänt duktig på att jobba med lönsamhet, fick jobbet som vd.
– Utan det kravet hade jag aldrig tackat ja till det här jobbet, för jag är så fostrad i att det ska finnas lönsamhet i ett bolag. Det betyder inte att bolaget har drivits på ett felaktigt sätt innan, men det har haft en annan styrning. Rymden har heller inte varit en så boomande industri som den är i dag. Tidigare var verksamheten enbart forskningsorienterad, men drivs nu även av kommersiella krafter. Det gäller inte bara SSC utan det gäller globalt.
Men pengar att tjäna finns, det är Charlotta Sund övertygad om.
– Och jag brukar säga att vi får mer frihet om vi tjänar pengar. Då kan vi satsa på nya, spännande projekt. Om vi inte tjänar några pengar blir det jättejobbigt. Det försöker jag prata mycket om.
Tycker folk att det är jobbigt?
– Det tror jag inte. Men de kanske inte tycker att det är så intressant. Det är intressantare att prata om nästa rymdmission eller nya tekniska lösningar än att prata om marginaler eller om vi kan leverera ett projekt i tid. Men vi behöver göra både och. Men alla behöver ju inte göra allt, vi är ett team.
Lär sig om rymden på ledig tid
Charlotta Sund beskriver medarbetarna som ”extremt engagerade”. Det är, förstås, enbart en fördel för en vd. Men det gäller samtidigt att medarbetarna lägger sin energi och entusiasm på rätt ställen.
– Ibland känns det som att jag är den tråkiga i rummet. Att jag alltid är den som frågar ”Hur lönsamt är det?”. Det är en ny ledarskapsutmaning för mig, jämfört med tidigare arbetsplatser. Jag trodde nog att jag skulle jobba mer med att lära mig saker om rymden, men har ägnat väldigt mycket tid åt intern effektivitet. På min lediga tid får jag se till att lära mig mer om rymden.
Nej, ledig tid är inte så mycket ledig tid för Charlotta Sund. Så har det nästan alltid varit – och hon har varit beredd att betala priset för det.
– Det är alltid något som går i huvudet på mig. Det inskränker ganska mycket på mitt privatliv. Har man min läggning kan allt alltid bli lite bättre, det finns inga begränsningar. Då gäller det att ibland säga till sig själv att nu räcker det, det här är tillräckligt bra.
Andra gånger gäller det att ha förståelse för att medarbetarna inte alltid presterar på topp.
– Som ledare måste man vara ödmjuk och det är något jag har lärt mig under åren. Jag har större förståelse för andra människor nu än jag hade när jag blev chef första gången. Jag förstår att saker händer i livet som påverkar en. Man kan bli sjuk, man kan ha svårigheter med sina barn, saker händer i ens relationer, föräldrar går bort. Jag var runt 30 år när jag blev chef första gången och då var min livserfarenhet mer begränsad.
Kan alla lära sig att bli en bra chef?
– Ja. Men man behöver en empatisk grund. Det är viktigt att ha med den empatiska biten, även när det är tufft. På Ericsson sa jag upp folk varje år. Men kan man avsluta med någon och ha en relation efteråt, kanske till och med vara referent, då har man lyckats ta med sig sitt empatiska jag.
SSC har 750 anställda, utspridda över Sverige och världen. När alla jobbar tillsammans med en tydlig vision är det roligast att vara chef, tycker Charlotta Sund.
– När vi kan komplettera varandra. När tekniker med spetskompetens kan arbeta tillsammans med medarbetare som vet hur man driver projekt och har koll på ekonomin. När vi har jobbat länge med ett nytt projekt eller nytt system och gör det tillsammans. Jag gillar inte soloprestationer eller ”hjältar” inom organisationen. Alla behövs och min uppgift är se till att grupperna fungerar bra.
Hur gör du det?
– Ibland handlar det om att lösa konflikter, att se att en konflikt är på väg att uppstå och få ihop medarbetarna igen. Att ibland gå in och detaljstyra och ibland lätta från rummet. Att vara tydlig med vart vi ska. Det handlar mycket om att anpassa ledarskapet utifrån gruppen och medarbetarna. Att ge tydlig återkoppling och ha bra dialog med sina medarbetare. Och att fira segrar. Både på grupp- och individnivå. Men det behöver jag bli bättre på.
Kan du fira egna framgångar?
– Jag är nästan alltid inne i nästa grej. När något har löst sig börjar jag direkt fundera över vad som inte fungerar. Men det är bra att tvinga sig själv att tänka på det som gick bra, trots att man kanske har haft en riktig skitdag. Det tar jag med mig ibland.
Är det en del av din framgång, att du aldrig har varit riktigt nöjd?
– Det låter ju hemskt, som att jag har haft ett tråkigt liv. Jag tycker att jag har haft ett roligt liv. Jag tror snarare att det handlar om att jag har sagt ja. Många som har varit i min situation; tre barn ganska tätt och en man som har jobbat mycket, har varit försiktigare i arbetslivet trots att jag har upplevt dem som mycket smartare och duktigare än vad jag har varit. Men jag har sagt ja och varit orädd.
Charlotta Sund har jobbat med tusentals människor genom åren, men medarbetarna på SSC är de mest engagerade. Foto: Karl Nordlund.
Hade gärna varit trädgårdsmästare
Namn: Charlotta Sund
Gör: Vd för SSC.
Okänd sida: Älskar trädgårdar. "Om jag inte hade blivit civilingenjör hade jag blivit trädgårdsmästare."