Hoppa till huvudinnehåll
Ledarskap

"I Sverige vet man inte vem chefen är"

Det är inte helt ovanligt att man inte vet vem som är chef på arbetsplatser i Sverige. Hen är nämligen fullt upptagen med att smälta in och vara en del av gänget. Så beskriver Colin Moon, expert på interkulturell kommunikation, svensk ledarstil.
Publicerad
Colourbox
Ledarstilen i Sverige präglas av transparens och konsensus. En stil som ofta kräver många möten och långa processer. Colourbox

Colin Moon påpekar det själv: Beskrivningen ovan av den osynliga chefen kan tyckas lite klyschig. Men är enligt honom inte desto mindre sann.

Läs mer: 5 heta ledarstilar

– Den svenska ledarstilen är inkluderande och besluten ska fattas gemensamt. Det föregås av långa processer och många olika slags möten, sammanfattar engelsmannen som bott i Sverige i olika omgångar under 25 år.

Han är författare och flitigt anlitad och prisbelönt föreläsare om kommunikation över kulturgränser. Colin Moon pekar på att det är när det kommer in exempelvis en chef från ett annat land, till exempel vid ett uppköp, som det lätt uppstår missförstånd och krockar. I synnerhet om chefen inte gjort sin kulturella hemläxa.

– Den informella ledarstilen, transparensen, att alla ska ta del av allt – svenskarna borde vara lite mer ambassadörer för det här sättet att vara på. Ni borde se er mer utifrån och vara mer medvetna om hur det är att utsättas för människor som tänker annorlunda.  Till exempel kan vi förklara att ”I Sverige gör vi så här för att …”, säger Colin Moon.

Det är mycket som behöver förklaras. Colin Moon har många gånger mött människor från andra mer hierarkiska kulturer, till exempel från Storbritannien eller Frankrike, som inte kan förstå att här kan chefen först fatta ett beslut för att i nästa steg få medarbetarna med sig och anpassa sig efter beslutet.

Läs mer: 5 vanliga chefsmyter

Han har också mött många från andra kulturer som häpnar över att de svenska medarbetarna ”Dricker kaffe, går hem tidigt och tar med sig barnen till jobbet”.

– Det fascinerande är att jobbet blir utfört i alla fall. Här kan man kombinera platta organisationer och balans mellan arbete och fritid. Ikea har ju till exempel lyckats exportera en platt organisation till många länder. Och Sverige och svenskt näringsliv går ju bra jämfört med många andra länder, säger han.

Fördelen med den inkluderande ledarstilen är enligt Colin Moon att det motiverar folk att känna sig delaktiga. En nackdel när alla beslut till synes fattas gemensamt är att ingen individ tar ansvar.

– Det är ingen som säger att ”Det här är mitt ansvar”, varken i politiken eller i arbetslivet. I Japan däremot gråter man ut eller tar till och med livet av sig, säger Colin Moon.  

Läs mer: Japans arbetsliv leder till döden

Ytterligare en nackdel med den svenska konsensustraditionen är att den är tidskrävande. Svenskar älskar ord som processer, vilket innebär att det kommer att ta tid. Men tid ses också som något kvalitativt.

Och tid tar det med många möten. Sverige har en ifrågasättande kultur, och det går enligt Colin Moon inte att fatta besluten utan en massa möten. Man kan till exempel inte fatta ett enkelt beslut via mail. Det är infomöte, måndagsmöte, planeringsmöte, förmöte och så vidare innan själva stora mötet. Under det sista mötet kan allt vara utagerat, då har man i princip ett möte för att dela samma åsikt.

– Å andra sidan kan svenskar också ha en liten romantisk bild av hur det fungerar. Om man vill vara lite cynisk så kan det också vara så att man tycker att det ska gå till på ett visst sätt men å andra sidan är beslutet redan fattat, säger Colin Moon.

Trots olika managementtrender som avlöser varandra så är den grundläggande ledarstilen i Sverige fortsatt inkluderande. Colin Moon spår ingen större förändring. Han lägger till att Sverige inte är ensamt. Även i exempelvis Nederländerna är affärskulturen inkluderande. I Tyskland är arbetslivet väldigt reglerat men alla har rätt till medbestämmande.

Oavsett om du är chef eller medarbetare vill vi veta vad en bra chef är för dig. Du kanske har exempel på när en chef utmärkt sig eller lyft dig? Och du som själv är chef - vilken typ av ledare eftersträvar du att vara? Dela med dig i sociala medier under #enbrachef.

 

Cajsa Högberg
cajsa.hogberg@kollega.se

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledarskap

”I klacken är vi alla lika”

Han har varit chef i 20 år och djurgårdare hela livet. Daniel Liljegren älskar gemenskapen i klacken – trots att matchen mest ger honom ångest.
Carolina Högling Publicerad 5 september 2025, kl 06:01
Daniel Liljegren har varit chef i 20 år och djurgårdare hela livet. Läs om hans passion för klacken, gemenskapen och fotbollsångesten.
Daniel Liljegren går på alla matcher tillsammans med sin fru Sofi och står i klacken på både fotboll och hockey. Foto: Carolina Byrmo

Varifrån kommer djurgårdsintresset?

– Min pappa är inbiten AIK:are och jag tror att det kommer därifrån: eftersom han höll på AIK kunde inte jag göra det. När jag väl hade börjat kolla på Djurgården gick det inte att byta.

Varför står du i klacken?

– Det är där man står. Sport tittar man på stående. Man sjunger och bidrar. Att sitta ned är inte jättekul.

För den som inte är så fotbollsintresserad – vad är grejen?

– Det är bara en livslång kärlek – i med- och motgång. Spelare och tränare byts ut, men kärleken till klubben består. Jag kan inte förklara det. Det är Djurgården som är själen.

Daniel Liljegren
Foto: Carolina Byrmo

Är det alltid roligt att kolla på Djurgården?

– Att kolla på fotboll är nästan aldrig roligt. Det är väldigt ångestladdat. Det är först när vi leder med 5–0 och det är tio minuter kvar, då är det roligt. Annars är det mest jobbigt. Hur ska det gå? Varför är vi så dåliga? Varför är vi så bra? Kommer det vända snart? Man lider sig igenom det.

Vad är det som får dig att fortsätta gå på matcher när det är så ångestladdat?

– Det är viktigt på riktigt hur det går för det här fotbollslaget, så man behöver fortsätta titta. Det är kanske lite av ett självskadebeteende. Det är också ett sätt att stänga av sådant som man går och grubblar på: arbete, problem med familj och omvärlden. Klacken är en plats där alla är lika, ingen är mer viktig än någon annan. Det finns inga chefer eller medarbetare på en läktare, alla är bara där och bidrar med sitt.

Har ditt supporterskap påverkat dig som chef?

– Både ja och nej. Det finns en oerhörd rivalitet mellan Stockholmsklubbarna. Samtidigt ska vår arbetsplats vara inkluderande och trygg och jag som chef kan inte håna mina medarbetares lag på samma sätt som jag tillåter dem att håna mitt. Den biten får jag tona ned ganska mycket.

– Mitt chefskap påverkar mig när jag är på läktaren. Som chef handlar det mycket om att sätta standarden och föregå med gott exempel. Jag är bland de äldre på läktaren och då får man ibland förklara för folk att vissa beteenden och uttryck inte är okej. I och med att jag har varit chef i många år är det en naturlig del av mig.

Hade du kunnat anställa en AIK:are?

– Absolut. Det är 100 procent meritbaserat. Men jag brukar fråga slutkandidaterna vilket lag de håller på. Bara för att det är lite roligt. 

Daniel Liljegren

Gör: Affärschef för underhåll på Strukton Rail, en järnvägsentreprenör som bygger och underhåller spårsystem.

Ålder: 48.

Bor: Stockholm.

Familj: Fru, två barn och hund.

Bästa djurgårdsminne: Apoel (cypriotisk fotbollsklubb) hemma 2022. Helt fantastisk match. Stämningen var elektrisk på hela arenan. Det var fullsatt och alla stod upp.