Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Ung i sinnet

Sverige lär vara det mest åldersfixerade landet i världen. Ingen annanstans tycks åldern spela så stor roll för oss själva och för omgivningen som här. Och märkligt nog så är det sällan i särskilt positiva sammanhang. I stället för att fira att vi blivit aningen klokare och mer erfarna talar vi om 30-, 40- och 50-årskriser.
Naljen Ståhlström Publicerad

Men så är också hela samhället uppbyggt runt de där tio sifforna i personnumret. När vi söker jobb är åldern ofta det första vi ombeds fylla i, som om den vore lika viktig på cv:t som antalet högskolepoäng.

Våra livsfaser ska följa en bestämd åldersordning.


I kölvattnet är det lätt att både göra sig skyldig till och utsättas för åldersdiskriminering. Inte medvetet kanske, men vi har så lätt för att åldersbestämma allt, sätta bäst före datum inte bara på mjölkpaketet.

Våra livsfaser ska följa en bestämd åldersordning. Skola och högre utbildning före 30 fyllda, följt av familj, barn,
karriär och fast jobb. Sedan gäller det att ha det tryggt och ordnat, åtminstone på jobbfronten, för blir du av med jobbet när du är runt 50, ja, då kan du få det tufft.

Jag har på nära håll följt en väninnas kamp. Precis innan hon fyllde 50 organiserade ledningen om och hon blev
uppsagd på grund av arbetsbrist. Min väninna är välutbildad, hade chefsansvar och var omtyckt av alla för sina prestationer och för sin personlighet. Men vad hjälpte det.

Minns fortfarande kvällen när vi satt vid mitt köksbord och pratade om framtiden. Inte kunde någon av oss ana
att det skulle ta tre år av intensivt jobbsökande innan hon till slut landade. Av och till dök lediga jobb upp som hon hade en klockren profil för, men hon blev inte ens kallad till intervju.

...såg hennes ålder och erfarenhet som en tillgång.

Men till slut fanns det en personalchef därute som inte tyckte som alla andra, som såg hennes ålder och erfarenhet som en tillgång.

I det här numret av Kollega har vi träffat Nils och Lena som båda har passerat 50 och som lyckats att skaffa nya jobb. Läs om hur de gjorde och deras bästa tips. För visst är det så att det finns arbetsgivare i Sverige som inte ser åldern som ett hinder, utan som tvärtom förstår hur viktigt det är att ha varierande åldrar i en arbetsgrupp.

Bläddra i tidningen!

Läs årets första nummer av tidningen Kollega digitalt här

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.