Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Ibland är det klokt att fly verkligheten

Får man vara glad samtidigt som medmänniskor lider och dör i krig? Det kan kännas omoraliskt. Men stunder av verklighetsflykt är nödvändiga – för att vi ska orka. Jag tycker till och med att vi har ett uppdrag att hålla hoppet uppe.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Är det okej att glädjas åt vårsolen trots det mörka, fruktansvärda som pågår i världen? Är det fel att fly verkligheten några timmar på bio eller i en teatersalong samtidigt som människor tvingas lämna sitt land? Det kanske kan verka omoraliskt att roa sig när så många lider under brinnande krig, men det finns ju heller ingenting gott med att fastna i förtvivlan.

Själv var jag just på teater häromdagen. Pjäsen var både glittrande underhållning och en berättelse om förtryck och död – Cabaret som utspelar sig i Berlin på 30-talet. (I filmversionen spelar Liza Minelli en av huvudrollerna.) På nattklubben Kit Kat gör alla sitt bästa för att välja glädjen, det är ett ställe för fest och dekadens, där man kan älska vem man vill – även någon av samma kön. Men det slutar i katastrof, nazisterna går mot makten och judar och homosexuella har ingen plats i det nya riket som ska skapas.

Det finns ju heller ingenting gott med att fastna i förtvivlan

Jag menar inte att vi ska göra som rollfiguren Sally Bowles som bara vill att livet ska vara en sprudlande show – och låtsas som om den politiska utvecklingen inte har med oss vanliga att göra. Att leva sorgfritt tack vare skygglappar är inte en möjlig väg. Vi har ett ansvar att informera oss och att agera där vi kan. Vi kan protestera, kämpa för det fria ordet, skänka pengar eller bidra med andra resurser för att hjälpa medmänniskor i nöd.

Men vi måste också ta hand om oss själva, för att orka. Stunder av verklighetsflykt kan vara nödvändiga. Kanske begränsa vårt nyhetsintag om vi mår dåligt av att följa alla rapporter. Vi ska fortsätta röra på oss, ta del av kulturen, umgås och skratta. Vi måste hålla hoppet uppe. Jag tycker till och med att vi kan tänka på det som ett uppdrag i frihetens och demokratins tjänst.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

När AI särskriver blir jag en bakåtsträvare

Ständig förändring är vår tids mantra. Att testa nytt är bra och nödvändigt, det går inte an att vara en bakåtsträvare. Fast lite kanske?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 3 februari 2025, kl 05:55
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Vi arbetar agilt – är i ständig förändring. Så ska man säga och göra i dagens arbetsliv. Annars framstår man som en bakåtsträvare, och med viss rätt eftersom de flesta branscher förändras snabbt i dessa digitala tider. Ta bara AI-verktygen som redan är en realitet men ändå bara i början av utvecklingen.

Vi testar! Så säger vi när vi ska införa något nytt på jobbet. Och det är ju bra. Men för att på riktigt våga prova måste det finnas utrymme för att misslyckas. Finns det?

Nja, inte av sig självt i alla fall. Det är nämligen djupt rotat i oss människor att undvika att göra fel, vi är rädda att behöva möta skammen. Därför måste vi prata mer om motgångarna. Det tipset ger ledarskapsutvecklaren Loa Lava Brynjulfsdotter och hennes tips inspirerade mig att formulera ett nyårslöfte. Jag brukar egentligen inte ge några längre, förutom ”jag ska använda läppstift oftare”. Men nu har jag lagt till ett för 2025. Jag lovar att jag ska misslyckas, och att prata öppet om det för att bidra till avdramatisering av motgångar. Välkommen att hänga på om du vill!

Jag lovar att jag ska misslyckas, och att prata öppet om det

Apropå förändring. Jag läste att cirka hälften texterna på plattformen Linkedin kommit till med hjälp av AI-verktyg, till exempel chatGPT. Nog är det en smula omvälvande att vi snart inte vet vem som skrivit?

Inte ens missarna behöver vara mänskliga. Jag tänkte annars att vi i denna nya tid skulle bli lite glada över grammatiska fel, då vet vi säkert att det finns en människa bakom texten. Men tji fick jag. För nu har stavningskontrollsprogrammen som finns i datorn och mobilen börjat särskriva, alltså dela upp vissa sammansatta ord som absolut inte ska delas upp. Jag tror bestämt att jag känner en liten, liten bakåtsträvan komma krypande.