Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Är det okej att glädjas åt vårsolen trots det mörka, fruktansvärda som pågår i världen? Är det fel att fly verkligheten några timmar på bio eller i en teatersalong samtidigt som människor tvingas lämna sitt land? Det kanske kan verka omoraliskt att roa sig när så många lider under brinnande krig, men det finns ju heller ingenting gott med att fastna i förtvivlan.
Själv var jag just på teater häromdagen. Pjäsen var både glittrande underhållning och en berättelse om förtryck och död – Cabaret som utspelar sig i Berlin på 30-talet. (I filmversionen spelar Liza Minelli en av huvudrollerna.) På nattklubben Kit Kat gör alla sitt bästa för att välja glädjen, det är ett ställe för fest och dekadens, där man kan älska vem man vill – även någon av samma kön. Men det slutar i katastrof, nazisterna går mot makten och judar och homosexuella har ingen plats i det nya riket som ska skapas.
Det finns ju heller ingenting gott med att fastna i förtvivlan
Jag menar inte att vi ska göra som rollfiguren Sally Bowles som bara vill att livet ska vara en sprudlande show – och låtsas som om den politiska utvecklingen inte har med oss vanliga att göra. Att leva sorgfritt tack vare skygglappar är inte en möjlig väg. Vi har ett ansvar att informera oss och att agera där vi kan. Vi kan protestera, kämpa för det fria ordet, skänka pengar eller bidra med andra resurser för att hjälpa medmänniskor i nöd.
Men vi måste också ta hand om oss själva, för att orka. Stunder av verklighetsflykt kan vara nödvändiga. Kanske begränsa vårt nyhetsintag om vi mår dåligt av att följa alla rapporter. Vi ska fortsätta röra på oss, ta del av kulturen, umgås och skratta. Vi måste hålla hoppet uppe. Jag tycker till och med att vi kan tänka på det som ett uppdrag i frihetens och demokratins tjänst.
Ingen rök utan eld, brukar man ju säga. Men när det gäller journalisten Joakim Medin som sedan en tid tillbaka sitter i ett turkiskt högsäkerhetsfängelse så är det faktiskt just så – det ryker helt utan eld. För det enda han har gjort är att ägna sig åt journalistiskt arbete, och det han har skrivit är publicerat inom Sverige. Han har inte brutit mot några lagar som gäller här.
Men nu står han anklagad för brott som kan ge många års fängelse i Turkiet. Det sägs att han varit aktivist och tagit politisk ställning, men det han anklagas för handlar till exempel om att han intervjuat personer från organisationer som fått terrorstämpel. En journalist måste kunna intervjua även sådana människor, det betyder inte att reportern instämmer i intervjupersonens åsikter.
Som Joakim Medin själv skrev på en lapp inifrån fängelset: ”Journalistik är inte ett brott, inte i något land.”
Stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns.
Varför ska du som läser den här spalten bry dig om det här? Är inte det en fråga enbart av intresse för medierna? Nej, för ett angrepp på journalistik är ett angrepp på demokratin. Det är journalister och fackligt aktiva som tystas först i odemokratiska samhällen. Men det stannar inte där, det påverkar yttrandefriheten för alla. Det leder till förtryck av människor som tycker annorlunda än de som styr, vilket i sin tur leder till självcensur.
Vissa skulle invända att det är journalisterna själva som ägnar sig åt censur, eftersom media inte alltid rapporterar om allt. Men där måste man komma ihåg att journalister bara kan berätta sådant som är bekräftat sant, det går inte att skriva när något endast är rykten. Så även om du irriterar dig på medierna ibland, stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns. Ett samhälle av rädsla och tystnad.
