Bärplockarskandalen, skenavtal, handel med arbetstillstånd, och rapporter om papperslösa som jobbat under slavliknande villkor har satt fokus på skrupelfria arbetsgivare. Men också på den arbetskraftsinvandring som öppnades upp för drygt två år sen. Facken stod splittrade, när regeringen tillsammans med Miljöpartiet klubbade igenom förändringen.
TCO tillhörde tillskyndarna, men ville ha tuffare kontroll för att komma åt oseriösa arbetsgivare. LO, S och V var mer kallsinniga. Den stora stridsfrågan är vem som ska avgöra om det är brist på en viss yrkesgrupp eller inte: Företagen, som snabbt ser behoven, eller arbetsförmedlingen, enligt den gamla modellen.
Slå vakt om invandringen! Vi behöver mer invandring, inte mindre, skrev TCO:s Samuel Engblom i ett debattinlägg i höstas (Kollega nr 7-10). Han lovordade de nya reglerna, som lett till att Sverige fått ett av västvärldens mest öppna system för arbetskraftsinvandring, utan kvoter eller arbetsmarknadstest. Han vill värna dem genom att ta itu med missbruket. Det är bara att instämma.
Sverige måste återigen bli ett attraktivt invandrarland, framhåller Arbetsförmedlingens Angeles Bermudez-Svankvist. På samma sätt som när en plats på företag som Asea var drömjobbet för många i Sydeuropa. Nu väntar tuffare konkurrens. En EU-rapport talar om att det behövs 50 miljoner nya européer för att klara framtidens välfärd.
Då gäller det också att ta hand om all kompetens som redan kommit. Sedan finanskrisen slog till har den utomeuropeiska gruppen tappat mark jämfört med födda i Sverige, visar färska siffror. Nu är det upp till bevis. Arbetsgivarna måste börja rekrytera utan att diskriminera. Och facken kan driva på.
Det är dubbelt så svårt att få komma på intervju om du har ett afrikanskt eller arabiskt klingande namn, även vid likvärdiga meriter. Det är hög tid att testa nytt, som att avidentifiera ansökningarna så att bara kvalifikationerna framgår (läs mer om likabehandling i förra ledaren, nr 8-10, på www.kollega.se).
Länge var sysselsättningsgraden högre för inflyttade. Men de flyktingar och anhöriga som senare kommit har haft svårt att få in en fot i arbetslivet. Att de ofta slussats till orter med lediga bostäder och dåligt med jobb har inte gjort det lättare.
Från december gäller nya grepp för flyktingar. Arbetsförmedlingen tar över från kommunerna. Med etableringsplaner och lotsar ska nyanlända slussas in och förhoppningsvis få jobb. Det låter vettigt. Men då krävs också rejäla resurser. Maxtiden, två år, är troligen på tok för kort. Många har svåra upplevelser bakom sig och lider av posttraumatisk stress. Då finns inga snabba lösningar.
Arbetskraftsinvandrare stjäl inte jobb för arbetslösa, hävdar migrationsminister Tobias Billström i ett debattinlägg. Nej, här finns inga enkla samband. Men det gäller att regeringen får till en arbetsmarknadspolitik värd namnet och ger de långtidsarbetslösa utbildning. Och företagen har mycket att bevisa när det gäller att höja kompetensen hos redan anställda.
På sikt behöver vi bli fler. 1,6 miljoner beräknas gå i pension fram till 2025. Och företagen åberopar redan i dag brist på rätt kompetens för att inte expandera eller att flytta ut jobb.
Det gäller att stävja missbruk och sätta stopp för dumpning. Ökad byråkrati, som drabbar alla, är knappast bästa sättet. Svartlista i stället bolag som misskött sig. Ge den som kommit hit och fått arbetstillstånd en starkare ställning, både när det gäller schysta villkor, rimlig lön och chans att byta jobb.
TCO har krävt skärpningar. Nu är det upp till regeringen att lyssna och agera. Det är bråttom, annars hotar en backlash för arbetskraftsinvandringen.
