Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Nya avtalet

Det mesta avgörs lokalt. Låga lönehöjningar, men genombrott i hjärtefrågor. Nu är det upp till arbetsgivarna att visa att de klarar en lokal lönebildning värd namnet. Annars väntar en het höst 2011.
Tommy Zetterwall Publicerad 1 april 2010, kl 09:38

Inget att jubla åt var kommentaren till första avtalsåret, från ordföranden i delegationen, sedan Unionen tecknat första avtalet. Det är bara att instämma. Sju tiondelar av en procent, och det från juni, är lågt. Det ger inte mer än ett par hundringar i höjning vid 30?000 i lön.

Även helheten, 2,6 procent på ett och ett halvt år, kan tyckas väl magert. Särskilt som större delen av höjningen kommer först i juni 2011. Men med tanke på arbetsgivarnas kategoriska motstånd, att inte släppa till något i ett centralt avtal, var det ett genombrott. Om det sen räcker för att lönerna ska hålla jämna steg med priserna återstår att se.

Vi hade nått vägs ände, sa Unionens Cecilia Fahlberg, sedan hon fått med sig en splittrad delegation och gjort upp. Förutom lönerna ingår viktiga principfrågor, som en extra månads föräldralön, pengar till att höja kompetensen och bättre ersättning vid tjänsteresor. Den knepiga inhyrningsfrågan löstes med en arbetsgrupp som ska ta itu med övertrampen.

Föga förvånande tycker medlemmarna att nivån är för låg, visar den webbenkät vi låtit Novus Opinion göra. Närmare hälften gör tummen ned och många är osäkra. Ännu fler, 60 procent, anser att individgarantin, den höjning var och en är säkrad (294 kronor på 18 månader i Teknikavtalet) inte håller måttet. Men det stora flertalet tycker ändå att det var rätt att göra upp. Var femte är osäker, men bara 14 procent svarar nej. Och upp emot var tredje av dessa hade inte varit beredda att ta konflikt.

I medlemmarnas öppna kommentarer applåderar många uppgörelsen: Bra jobbat, Unionen var "stronga och orädda" när de gick i spetsen, Bra att vi kunde undvika konflikt och sifferlösa avtal. Men här finns också kritiker: För lågt, svagt, mesigt. Skit! Ett hafsverk.

Andra var snabba att attackera Unionen. Fronten rämnar, det fackliga samarbetet är i gungning, industriavtalet i dödsryckningar, var några kommentarer. Mycket var en maktdemonstation. Avtalet, och en vecka senare IF Metalls lite längre, röjde väg för en rad uppgörelser med i stort sett samma nivåhöjningar (från 2,6 procent på ett och halvt år till 3,5 på två år).

Avtalet innebär inte dödstöten för en facklig samordning. På samma sätt som arbetsgivarna hållit ihop kommer facken att göra det så länge medlemmarna tjänar på det. Här är också uppslutningen på fältet stor: Unionen borde ha väntat in LO-facken, Håll ihop i framtiden!, är ett par röster i vår enkät.

Det innebär inte att LO-förbunden alltid ska hålla i taktpinnen. Unionen, med en halv miljon medlemmar, har ritat om kartan. Och det förutsätter ett nytt, mer jämbördigt samarbete.

Garantin för var och en, 294 kronor i teknikföretagen och lite mer i de längre avtalen, är för låg. Nu är det upp till arbetsgivarna att visa att de klarar att genomföra lokala förhandlingar värda namnet. Och då gäller det både pengarna och inflytandet.

Hittills har det ofta varit chefen som på egen hand dikterat villkoren, utan att vare sig facket eller den enskilde haft något att säga till om. Hela 70 procent av kvinnorna och drygt hälften av männen upplever att de haft litet eller inget inflytande alls över sin lönesättning. Det duger inte i år.

I skrivande stund pågar Pappers konflikt. Och Handels har lyckats pressa till sig lite extra. Det är bara att gratulera. Men avgörande är resultatet när de lokala uppgörelserna är i hamn. Har bolagen råd att betala ut miljarder i bonus, så finns det pengar till betydligt större löneökningar, som flera konstaterat i vår enkät.

Många säger att de ställt upp för att ta företaget ur krisen. Men då gäller det att arbetsgivarna återgäldar uppoffringarna när resultaten vänder uppåt. Annars växer kraven inför hösten 2011.

Tommy Zetterwall