Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Nya avtalet

Det mesta avgörs lokalt. Låga lönehöjningar, men genombrott i hjärtefrågor. Nu är det upp till arbetsgivarna att visa att de klarar en lokal lönebildning värd namnet. Annars väntar en het höst 2011.
Tommy Zetterwall Publicerad

Inget att jubla åt var kommentaren till första avtalsåret, från ordföranden i delegationen, sedan Unionen tecknat första avtalet. Det är bara att instämma. Sju tiondelar av en procent, och det från juni, är lågt. Det ger inte mer än ett par hundringar i höjning vid 30?000 i lön.

Även helheten, 2,6 procent på ett och ett halvt år, kan tyckas väl magert. Särskilt som större delen av höjningen kommer först i juni 2011. Men med tanke på arbetsgivarnas kategoriska motstånd, att inte släppa till något i ett centralt avtal, var det ett genombrott. Om det sen räcker för att lönerna ska hålla jämna steg med priserna återstår att se.

Vi hade nått vägs ände, sa Unionens Cecilia Fahlberg, sedan hon fått med sig en splittrad delegation och gjort upp. Förutom lönerna ingår viktiga principfrågor, som en extra månads föräldralön, pengar till att höja kompetensen och bättre ersättning vid tjänsteresor. Den knepiga inhyrningsfrågan löstes med en arbetsgrupp som ska ta itu med övertrampen.

Föga förvånande tycker medlemmarna att nivån är för låg, visar den webbenkät vi låtit Novus Opinion göra. Närmare hälften gör tummen ned och många är osäkra. Ännu fler, 60 procent, anser att individgarantin, den höjning var och en är säkrad (294 kronor på 18 månader i Teknikavtalet) inte håller måttet. Men det stora flertalet tycker ändå att det var rätt att göra upp. Var femte är osäker, men bara 14 procent svarar nej. Och upp emot var tredje av dessa hade inte varit beredda att ta konflikt.

I medlemmarnas öppna kommentarer applåderar många uppgörelsen: Bra jobbat, Unionen var "stronga och orädda" när de gick i spetsen, Bra att vi kunde undvika konflikt och sifferlösa avtal. Men här finns också kritiker: För lågt, svagt, mesigt. Skit! Ett hafsverk.

Andra var snabba att attackera Unionen. Fronten rämnar, det fackliga samarbetet är i gungning, industriavtalet i dödsryckningar, var några kommentarer. Mycket var en maktdemonstation. Avtalet, och en vecka senare IF Metalls lite längre, röjde väg för en rad uppgörelser med i stort sett samma nivåhöjningar (från 2,6 procent på ett och halvt år till 3,5 på två år).

Avtalet innebär inte dödstöten för en facklig samordning. På samma sätt som arbetsgivarna hållit ihop kommer facken att göra det så länge medlemmarna tjänar på det. Här är också uppslutningen på fältet stor: Unionen borde ha väntat in LO-facken, Håll ihop i framtiden!, är ett par röster i vår enkät.

Det innebär inte att LO-förbunden alltid ska hålla i taktpinnen. Unionen, med en halv miljon medlemmar, har ritat om kartan. Och det förutsätter ett nytt, mer jämbördigt samarbete.

Garantin för var och en, 294 kronor i teknikföretagen och lite mer i de längre avtalen, är för låg. Nu är det upp till arbetsgivarna att visa att de klarar att genomföra lokala förhandlingar värda namnet. Och då gäller det både pengarna och inflytandet.

Hittills har det ofta varit chefen som på egen hand dikterat villkoren, utan att vare sig facket eller den enskilde haft något att säga till om. Hela 70 procent av kvinnorna och drygt hälften av männen upplever att de haft litet eller inget inflytande alls över sin lönesättning. Det duger inte i år.

I skrivande stund pågar Pappers konflikt. Och Handels har lyckats pressa till sig lite extra. Det är bara att gratulera. Men avgörande är resultatet när de lokala uppgörelserna är i hamn. Har bolagen råd att betala ut miljarder i bonus, så finns det pengar till betydligt större löneökningar, som flera konstaterat i vår enkät.

Många säger att de ställt upp för att ta företaget ur krisen. Men då gäller det att arbetsgivarna återgäldar uppoffringarna när resultaten vänder uppåt. Annars växer kraven inför hösten 2011.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

När AI särskriver blir jag en bakåtsträvare

Ständig förändring är vår tids mantra. Att testa nytt är bra och nödvändigt, det går inte an att vara en bakåtsträvare. Fast lite kanske?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 3 februari 2025, kl 05:55
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Vi arbetar agilt – är i ständig förändring. Så ska man säga och göra i dagens arbetsliv. Annars framstår man som en bakåtsträvare, och med viss rätt eftersom de flesta branscher förändras snabbt i dessa digitala tider. Ta bara AI-verktygen som redan är en realitet men ändå bara i början av utvecklingen.

Vi testar! Så säger vi när vi ska införa något nytt på jobbet. Och det är ju bra. Men för att på riktigt våga prova måste det finnas utrymme för att misslyckas. Finns det?

Nja, inte av sig självt i alla fall. Det är nämligen djupt rotat i oss människor att undvika att göra fel, vi är rädda att behöva möta skammen. Därför måste vi prata mer om motgångarna. Det tipset ger ledarskapsutvecklaren Loa Lava Brynjulfsdotter och hennes tips inspirerade mig att formulera ett nyårslöfte. Jag brukar egentligen inte ge några längre, förutom ”jag ska använda läppstift oftare”. Men nu har jag lagt till ett för 2025. Jag lovar att jag ska misslyckas, och att prata öppet om det för att bidra till avdramatisering av motgångar. Välkommen att hänga på om du vill!

Jag lovar att jag ska misslyckas, och att prata öppet om det

Apropå förändring. Jag läste att cirka hälften texterna på plattformen Linkedin kommit till med hjälp av AI-verktyg, till exempel chatGPT. Nog är det en smula omvälvande att vi snart inte vet vem som skrivit?

Inte ens missarna behöver vara mänskliga. Jag tänkte annars att vi i denna nya tid skulle bli lite glada över grammatiska fel, då vet vi säkert att det finns en människa bakom texten. Men tji fick jag. För nu har stavningskontrollsprogrammen som finns i datorn och mobilen börjat särskriva, alltså dela upp vissa sammansatta ord som absolut inte ska delas upp. Jag tror bestämt att jag känner en liten, liten bakåtsträvan komma krypande.

Ledare

I Karl-Bertil Jonssons fotspår

En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin när världsläget är mörkt. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare. Men vi får inte släppa hoppet.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 19 december 2024, kl 10:05
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Snart är det jul och säkert kommer några av er titta på Karl-Bertil Jonssons julafton på tv mellan pepparkakor och paketöppning. Den tecknade sagan handlar om tonåringen som bestämmer sig för att ta rika människornas julklappar och ge till de fattiga och utslagna. Jag säger inte att hans metod är den bästa – jag tänker inte uppmana till stöld – men visst behövs åtgärder som minskar klyftorna och polariseringen i samhället just nu.

För läget är på många sätt mörkt, med krig och konflikter. En av världens största demokratier har valt en president som byggt sin kampanj på att elda på hat och misstro mellan människor. Här hemma blir vardagen tuffare när arbetslösheten når nya rekordnivåer. För många kommer det inte att bli ”en välsignad jul” som Karl-Bertils ömma moder önskar sig.

Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande

Det är svårt att stå ut med eländet. En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare, vilket i sin tur ökar polariseringen.

Men den vägen leder bara till cynism och själviskhet. Vi måste göra tvärtom. Välja hoppet och ljuset, trots allt. För vår egen skull – men också för alla andras. 

Det betyder inte att vi ska blunda för verkligheten eller förneka det som är tungt, men vi ska agera. Engagera oss i föreningar, i facket, gå ut och nattvandra, träna ett gäng ungar i fotboll – helt enkelt hugga i där vi kan. Hitta tröst i musik, film och böcker, eller kanske naturen. Det är vår plikt som människor att odla det positiva, som en motkraft. Som den store humanisten Tage Danielsson – han som skrev sagan om Karl-Bertil Jonsson – också sa:

”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande.
Det kan vara tungt, men man måste försöka.
Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände.”