Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Jag minns tydligt när jag var liten och följde med mina föräldrar till vallokalen. Stunden var speciell, högtidlig. Jag antar att en del av lockelsen var hemlighetsmakeriet, det var spännande med de små båsen klädda med grönt tyg som de vuxna försvann bakom – bara deras ben och fötter syntes.
På valdagen gick det i min familj absolut inte an att komma sjavandes i noppiga mjukisbyxor eller urtvättade t-tröjor (som man sa på den tiden innan engelska begreppet t-shirts tog över). Nej, man skulle klä sig fint och pappa och mamma sa att man inte fick glömma att hälsa ordentligt på den som tog emot rösterna. Så gör jag fortfarande när jag går och röstar – hälsar artigt på röstmottagarna och ser dem i ögonen. Jag tänker att det är ett litet tack för deras arbete i demokratins tjänst.
Varje gång vi får chansen ska vi pallra oss iväg och lägga våra lappar i de där kuverten. Det är en uttjatad fras kanske: att vi inte kan ta demokratin för given. Men den är icke desto mindre sann. Jag menar, det är faktiskt bara drygt hundra år som vi haft rösträtt på riktigt i Sverige – innan dess var kvinnor uteslutna.
Varje gång vi får chansen ska vi pallra oss iväg och lägga våra lappar i de där kuverten
Och världen är ju tyvärr galen: på så många platser går det åt fel håll med krig, militärkupper och auktoritära ledare. Kvinnor och flickor tappar sina rättigheter, oppositionella försvinner, journalister fängslas och mördas för att de vill berätta som det är – demokratin är så skör, det får vi aldrig glömma.
Så vare sig du väljer utifrån ideologi, taktik, en hjärtefråga, för att du har förtroende för en viss politiker eller genom att vaska fram ”det minst dåliga alternativet” – gå och rösta!
Om du vill veta hur de olika partierna tänker kring arbetsmarknaden kan du få hjälp av oss på Kollegaredaktionen för vi har frågat om deras syn på a-kassa, karensavdrag, arbetstidsförkortning, familjevecka samt psykisk ohälsa och stress i arbetslivet.
Ingen rök utan eld, brukar man ju säga. Men när det gäller journalisten Joakim Medin som sedan en tid tillbaka sitter i ett turkiskt högsäkerhetsfängelse så är det faktiskt just så – det ryker helt utan eld. För det enda han har gjort är att ägna sig åt journalistiskt arbete, och det han har skrivit är publicerat inom Sverige. Han har inte brutit mot några lagar som gäller här.
Men nu står han anklagad för brott som kan ge många års fängelse i Turkiet. Det sägs att han varit aktivist och tagit politisk ställning, men det han anklagas för handlar till exempel om att han intervjuat personer från organisationer som fått terrorstämpel. En journalist måste kunna intervjua även sådana människor, det betyder inte att reportern instämmer i intervjupersonens åsikter.
Som Joakim Medin själv skrev på en lapp inifrån fängelset: ”Journalistik är inte ett brott, inte i något land.”
Stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns.
Varför ska du som läser den här spalten bry dig om det här? Är inte det en fråga enbart av intresse för medierna? Nej, för ett angrepp på journalistik är ett angrepp på demokratin. Det är journalister och fackligt aktiva som tystas först i odemokratiska samhällen. Men det stannar inte där, det påverkar yttrandefriheten för alla. Det leder till förtryck av människor som tycker annorlunda än de som styr, vilket i sin tur leder till självcensur.
Vissa skulle invända att det är journalisterna själva som ägnar sig åt censur, eftersom media inte alltid rapporterar om allt. Men där måste man komma ihåg att journalister bara kan berätta sådant som är bekräftat sant, det går inte att skriva när något endast är rykten. Så även om du irriterar dig på medierna ibland, stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns. Ett samhälle av rädsla och tystnad.
