Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Inte alla vill ha rättvisa

Nu räcker det med jämställdhet, tycker vissa. Men de har fel – titta bara på statistiken för lönerna, sjukskrivningarna och riskerna för sexuella trakasserier.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Det finns de som suckar tungt när ämnet jämställdhet kommer på tal – som anser att vi nått långt och inte behöver lägga fokus på frågan. Men i själva verket riskerar utvecklingen att gå bakåt. Forskare på Göteborgs universitet rapporterar om ”modern sexism”, främst på orter där arbetslösheten ökar. Det handlar om unga män som tycker att kvinnor konkurrerar ut dem från arbetsmarknaden, och som ser ökade rättigheter för kvinnor som orättvist och hotfullt.

Det går ju att förstå.  Men sett till helheten har inte kvinnorna kommit ifatt. Statistiken pekar fortfarande åt fel håll.

Ta till exempel lönerna. Löneskillnaden mellan kvinnor och män är 9,9 procent, visar statistik från Medlingsinstitutet. Omräknat i arbetstid betyder det att kvinnor jobbar gratis efter klockan 16:12 om arbetsdagen slutar klockan 17.

Inte bara kvinnor drabbas

En del av skillnaderna hänger ihop med att vissa jobb och branscher är kvinno- respektive mansdominerade. Ett sätt att minska glappet vore att fler kvinnor börjar arbeta i mansdominerade branscher med högt löneläge.  Därför är det extra sorgligt med den nya forskning som visar att kvinnor som gör det löper högre risk att drabbas av sexuella trakasserier på jobbet. Följden blir att de byter arbetsgivare – ofta till ett jobb med fler kvinnliga kollegor och lägre lön. Något som i sin tur förstärker den ekonomiska ojämställdheten.

Fler deppiga fakta är sjuksiffrornas fördelning. När det gäller sjukskrivning för psykisk ohälsa, vilket till stor del handlar om utmattning, är kvinnor överrepresenterade. Läs om statistiken och orsakerna här.

Inte bara kvinnor drabbas. En som fick uppleva de förlegade mönstren är mannen vars chef inte tolererade att han vabbade, det borde sambon göra tyckte chefen och avbröt pappans provanställning. Längre än så har vi inte kommit, tyvärr.

Mest läst just nu

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Kollega nummer 6 2024

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
Chef & Karriär nummer 3 2024 omslag

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.