Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

»Att unga inte bryr sig om facket är en myt«

Värva en kollega. Fler medlemmar ger ökad styrka. Då blir det också lättare att stötta varandra och att matcha arbetsgivaren. Här ligger den stora utmaningen för Unionen.
Tommy Zetterwall Publicerad

Det är en god affär att gå med. Det inser du snabbt om du kommer på kant med arbetsgivaren och behöver Unionens stöd. Blåst på lönen, sexuellt trakasserad, utmanövrerad på jobbet, arbetsskadad utan ersättning. Våra rubriker visar att du står dig slätt på egen hand.

Ofta kan klubben hjälpa till, ta matchen med ledningen och ordna en vettig lösning. Men fyra av tio medlemmar har inget ombud på arbetsplatsen. Då är det arbetskamrater, regionkontoren eller ytterst förbundet centralt som får rycka in. Driver du en rättslig process, via jurister på stan, tickar taxametern snabbt iväg. Unionens rättshjälp ingår i medlemskapet.

Vi har visat att kollektivavtal gör skillnad. I snitt runt 80?000 kronor om året enligt beräkningar av facketforandras.nu.

Guldkant på tillvaron, så beskrev Dan Svensson att han kunde vara hemma med Malve tack vare avtalets föräldralön. En upprättelse och en miljon i ersättning blev resultatet för Christer Olsson. Att gå med i facket var bästa försäkring han tagit, sa han. Garantin i avtalet blev räddningen för Per-Erik Sandberg sedan arbetsgivaren struntat i att betala pensionspremien. Nu förlorar han ingen pension. Det är några exempel vi tagit upp.

Visst, villkoren gäller för alla. Men avtalen förhandlas fram av facket. Och när förhandlarna lyckas bra är det ofta tack vare att många är med, sätter tryck på arbetsgivaren och är beredda att ta strid. Mycket återstår, 15 procent av Unionens medlemmar jobbar på arbetsplatser utan avtal.

Det är tufft, även med avtal. Det visade vår webbenkät om inflytandet över lönesättningen. Ofta dikterar chefen villkoren, utan att vare sig facket eller den enskilde får något att säga till. Hela 70 procent av kvinnorna och drygt hälften av männen upplever att de haft litet eller inget inflytande alls över sin lönesättning. Det duger inte. 

Förlorar du jobbet är du ännu mer utlämnad. Upp emot varannan arbetslös står helt utan a-kassa. A-kassans maxersättning på 11?000 i månaden, netto, är en usel krockkudde. Men tack vare Unionens inkomstförsäkring får du utfyllnad upp till 80 procent av inkomster upp till 36?000 kronor. Med en frivillig premie på en hundring säkrar du den här nivån ända upp till löner på 80?000 kronor.

Visst, det kostar en slant. Fackavgiften ligger på 225 kronor i månaden för de allra flesta. Till detta kommer a-kass-an och en smärre klubb-
avgift. Men vad kostar inte bil- eller hemförsäkringen? Eller minsta utbildning du betalar ur egen ficka? Via Unionen kan du förutom allt stöd i tuffa lägen gå kurser, få pengar till studiematerial och coachas i din karriär.

En halv miljon är med i världens största tjänstemannafack. Det imponerar på många. Men det är inte bara storleken som avgör. Är många med på samma jobb ökar styrkan. Det gäller att få med cheferna och de välutbildade.

Många unga är svårflörtade. Men att de inte bryr sig om facket är en myt. Det är viktigt med starka fackföreningar, svarade varannan mellan 18 och 30 år i en enkät Swedbank och Öhrlings lät göra härom året. Sex av tio ansåg, föga förvånande, att facket måste förändras. De flesta ville vara med i ett stort förbund och i topp bland frågorna kom jämställdhet och kamp mot diskriminering.

Det hänger på oss redan "frälsta" att få fler att inse nyttan. Kanske trodde någon att nya arbetsmarknadsministern, som kommer ur de fackliga leden, skulle kratta manegen. Knappast, politiken ligger fast. Fackförbunden får se till att vara attraktiva och sälja in sig bättre om de inte vill tappa medlemmar, säger hon.

Ge fakta och berätta, råder Lena Figoni på Telia Sonera, som värvat flera hundra medlemmar och i somras fick utmärkelsen Årets värvare av Unionen.

Att locka med avgiften eller lova guld och gröna skogar är det värsta hon vet. Det är bara att instämma. Låt verkligheten tala. Den som står utanför går miste om mycket.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.