I somras besökte jag området som för inte så väldigt länge sedan hette Leninvarvet, i Gdansk i Polen. Känslan var faktiskt smått hisnande, att strosa omkring i nutidshistorien.

Samma gröna metallkranar som var i bruk på 1980-talet står fortfarande kvar, som jättelika urtidsdjur. I övrigt är kontrasterna stora. Upprinnelsen till protesterna i det kommunistiskt styrda Polen var att matpriserna höjdes – ett av kraven var matkuponger. Nu har ett slitet kvarter i området tagits över av en hipp matmarknad där de många restaurangstånden erbjuder allt från sushi till tacos. Då var området låst, nu är det öppet för alla.

Ett museum berättar om hur fackföreningen Solidaritet bildades, trots att strejker och fackföreningar var förbjudna. Händelser som ledde till frigörelse från Sovjetunionen. Nu går vi turister genom samma port som Lech Walesa tog sig över för att komma in på området och leda strejken. Han och hans arbetskamrater längtade efter bättre levnadsvillkor, men också efter tryck- och yttrandefrihet.

Det är fint att bli påmind om att fackligt arbete är ett arbete för demokrati och öppenhet. Och att det krävs engagemang och mod på själva arbetsplatsen om riktig förändring ska ske.

Ibland är det som att vi glömmer bort det. Det pratas om facket som en slags myndighet eller ett försäkringsbolag – att det är ”någon annan” som har skyldighet att hjälpa till. Självklart ska man få hjälp av sitt fackförbund när man hamnar i kläm. Samtidigt gäller det att komma ihåg att det är en förening som kräver att medlemmar gör insatser på den egna arbetsplatsen.

Det går förstås inte att jämföra riskerna för varvsarbetarna i Gdansk med vårt vardagliga fackliga arbete. Men det är för den skull inget lätt jobb. Att vara den som kliver fram och tar ett förtroendeuppdrag kan vara tufft, tidskrävande och upplevas ensamt. Det kan du läsa mer om här.

Så här års håller vi utvecklingssamtal. Följer upp tidigare mål och skapar nya samt listar behovet av kompetensutveckling. Men syftet är även att nå ökad arbetsglädje och då måste samtalet dessutom bli personligt. Det är inte alla bekväma med, att hamna i fokus. Man kan vara blyg. Eller motståndare till upplägget.

”Varför ska vi utvecklas hela tiden? Räcker det inte att vi gör det vi ska?” Ungefär så sa en medarbetare till mig för många år sedan. Bakom låg, tror jag, en önskan att ”få vara som man är”. 

Ska chefer försöka ändra beteenden? Jag tycker att det finns något som skaver med det – vi människor är olika och det är bra. Ett korrigerande kan skapa en känsla av att inte duga. Å andra sidan påverkar vissa beteenden andras arbetsmiljö negativt och måste stävjas.

Som så mycket annat i ledarskapet är det en balansgång, och lätt att kliva fel. Jag tror ändå på att våga gå nära, för ibland är det först då de viktigaste sakerna uppdagas – som att någon innerst inne inte trivs i nuvarande roll eller är på väg mot överansträngning.

Votering! Det efterfrågades flitigt i soliga Karlstad där Unionens nyligen höll kongress. Ordet betyder omröstning och ombuden kan begära det om det är osäkert hur många som ropade ja till det ena eller andra förslaget till beslut.

För den som inte brukar delta på liknande möten är ordet kanske inte välkänt. Så är det med så kallade fackuttryck – fiffiga för att de är exakta men ibland svåra för utomstående. Förmodligen använder du själv ett gäng sådana begrepp. Vi på Kollega har gjort ett ”knäck” (journalistord som betyder artikel) om fackord och förkortningar från arbetslivet – ta en titt här för att se hur många av dem du känner igen.

Tillbaka till kongressen, som hålls vart fjärde år. Ombuden från hela landet diskuterade förbättringar av löner och arbetsmiljö och en mängd andra frågor som har med jobbet och facket att göra. Till exempel arbetstid, hållbarhetsarbete, AI:s påverkan på framtida jobb, behovet av fler unga på fackliga uppdrag och huruvida förbundet har gått för långt i digitaliseringen av fackliga kurser och evenemang. Engagemanget var stort och diskussionerna blev långa – för kongressdeltagare krävs det tåligt sittfläsk, den saken är klar.

Trots det soliga vädret var det också en kongress där de mörka molnen från övriga världen kom nära och vi påmindes om hur priviligierade vi är samt att vi aldrig kan ta demokratin för given. Flera gäster från Belarus berättade om hur fackligt aktiva döms till långa fängelsestraff, många av dem trots att de är gamla och sjuka. Att fängsla fackliga företrädare och ledare är ju förfärligt, och det händer alldeles nära oss – det är bara 80 mil mellan huvudstäderna Stockholm och Minsk.