Hoppa till huvudinnehåll
Fackligt

Kvinnor i facket vittnar om sexuella trakasserier

1 500 kvinnor från fackföreningsrörelsen kräver ett stopp på sexismen i ett offentligt upprop i kölvattnet av #metoo. Susanne Persson kränktes flera gånger av fackliga kamrater när hon satt i Unionens regionstyrelse. Bland annat vid den första kongress hon deltog i.
Anita Täpp, Johanna Rovira Publicerad
Susanne Persson, som själv varit utsatt, och Gun Karlsson är två av de 1 501 fackligt aktiva kvinnor som skrivit under uppropet.

Under taggen #inteförhandlingsbart har 1 501 kvinnor, både förtroendevalda och anställda inom fackförbundsrörelsen, samlat vittnesmål om våldtäkter, grova övergrepp och sexuella trakasserier utförda av såväl anställda som förtroendevalda.

En av dem som kräver slut på sexismen och tystnadskulturen är Gun Karlsson, ledamot av Unionens förbundsstyrelse:

– Jag har själv inte varit utsatt, men skrev under för att jag ville stötta kampanjen. Sexuella trakasserier får inte förekomma, säger Gun Karlsson.

– Man hade ju hoppats att det inte förekom i vår värld och vad vi vet har vi inom Unionen varit rätt förskonade från det.

Martin Linder: ”Ingen kan längre säga att de inte visste”

Men helt förskonat är förbundet inte.

Susanne Persson utsattes första gången 2011, när hon just valts in i Mellannorrlands regionstyrelse och var med på Unionens kongress.

Sedan hon hållit ett anförande om hbtq-frågor, vilket hon verkligen brann för, gick kongressen emot Unionens förbundsstyrelse så att den motion som avslagits i stället blev ett yrkande.

När man ser kvinnor som dig rycker det i baguetten på gamla gubbar som mig

Senare, på kvällen, innan kongressmiddagen, fick hon beröm av en äldre man.

– Jag blev jätteglad för att den här mannen, som var känd av många i förbundet, sa att jag hade hållit ett otroligt häftigt tal och gjort något riktig bra. Men när jag skulle gå vidare kramade han om mig och viskade att det är när man ser kvinnor som dig som det rycker i baguetten på gamla gubbar som mig.

– Naturligtvis borde jag ha sagt högt och ljudligt att "vad fan står du och säger" och pekat ut honom för hela gruppen. Men man finner sig ju sällan i situationen förrän efteråt. Jag var också helt ny i min roll medan han varit med länge och folk lyssnade på honom. Så jag bara skakade på huvudet och gick därifrån.

Nästa gång Susanne Persson blev utsatt var då hon deltog i ett av regionstyrelsens årsmöten. När hon stod och pratade med en annan kvinna blev hon plötsligt kysst i nacken av en äldre man i regionstyrelsen.

– När min rasande väninna undrade vad fan han höll på med svarade han att ”Hon får skylla sig själv när hon står här och har en så jävla snygg nacke”. Sedan skrattade han bara bort det, medan jag gick därifrån. Men det var väldigt obehagligt det han gjorde.

Efter det berättade Susanne om vad som hänt för den dåvarande ordföranden i regionstyrelsen liksom för regionchefen, varpå den man som kysst henne i nacken ganska snart försvann från styrelsen.

Om den kränkning hon upplevde vid kongressen har hon dock inte berättat för någon om förrän nu.

– Jag mådde länge väldigt dåligt. Men eftersom den mannen var väldigt känd och respekterad inom förbundet så tänkte jag att det är bättre att hålla tyst. För vem skulle lyssna och tro på mig? Om han hade nekat så hade jag varit väck sedan.

– Men det är ju också de strukturer och normer vi är uppvuxna med. Att skammen alltid ligger på kvinnan och att man inte ska prata om sådant här utan hellre lida i tysthet. Vi har också fått lära oss att vara fogliga, lydiga, snälla och hjälpsamma, om vi inte ska ses som obekväma, känsliga och jobbiga. Då trycker man undan det man tycker och tänker att man kanske överreagerar, och håller tyst.

Men i samband med att hon har undertecknat uppropet #inteFörhandlingsbart# har hon nu ändå vittnat om flera kränkningar hon har blivit utsatt för, i tidningen Arbetsvärlden.

– Det har känts som att nu får det vara nog. Metoo-rörelsen har dragit upp ofantliga grejer och har blivit jättestort och då har det känts som att vi inom facket också verkligen måste visa vår verklighet.

Hon får skylla sig själv när hon står här och har en så jävla snygg nacke

Även om Susanne kan berätta om fler kränkningar hon varit med om blev de ändå färre sedan hon valdes till ordförande för Unionens regionstyrelse i Mellannorrland för några år sedan. Då hade hon också fått erfarenhet nog att kunna säga ifrån bättre.

Trodde du att man skulle slippa bli behandlad så här inom facket?
– Ja, det trodde jag faktiskt, därför att facket ju ändå kämpar på det godas sida. Men det är klart att det finns rötägg även där. Och de strukturer som finns i samhället, som är så djupt rotade, finns självklart också i fackföreningsrörelsen även om vi är upplysta och medvetna om problemet.

Läs mer: Arbetsgivaren skyldig att agera vid sexuella trakasserier

– Trots att vi har en jämställd styrelse, med exakt lika många män som kvinnor, så är normen att mannen ska styra. Så det är ett jättejobb som hela samhället måste göra och då har ändå fackföreningsrörelsen nått lite längre, även om vi inte är klara.

Kommer det att bli bättre nu tror du?
– Jag tvekar inte en sekund på att vi kommer att lyckas. Den rörelse som är igång nu är så stark att det kommer vara omöjligt att inte lyssna. Och nu säger vi att vi inte längre tänker acceptera att det fortsätter så här. Så jag är säker på att det kommer att ske en förändring även om det inte sker i en handvändning.

Susanne Persson sitter inte längre i Unionens regionstyrelse eftersom hon har bytt jobb och fackförbund. Men hon är fortfarande fackligt aktiv i TCO.

Läs hela uppropet i ETC.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Fackligt

Hon enar fack i 27 länder

Kan facket påverka beslut som fattas i helt andra länder? Karin Åberg, vice klubbordförande på Ericsson i Kista, vet att det går – och hur man gör.
Noa Söderberg Publicerad 31 januari 2025, kl 06:00
Kvinna sitter med hörlurar och en laptop
Karin Åberg, vice ordförande i klubben på Ericsson i Kista ser stora fördelar med ett gemensamt europeiskt företagsråd som kan ena fack i flera länder. Foto: Anders G. Warne

Europa är stort. Många företag rör sig fritt över landsgränserna. Ett av dem är Ericsson, som har kontor i alla 27 EU-länder. Samtidigt vill facket kunna påverka beslut som rör ditt jobb. Men hur gör man det när den som bestämmer i en viss fråga sitter på andra sidan kontinenten?

Karin Åberg, vice klubbordförande på Ericsson i Kista, vet hur: man bildar ett europeiskt företagsråd – på engelska ”European works council”, EWC.

Där möts fackliga från alla EU-länder som företaget finns i. Tanken är att förändringar som påverkar många anställda ska diskuteras gemensamt. När de fackliga har snackat ihop sig möter de arbetsgivaren i ett ännu större möte.

På en arbetsplats som Ericsson är det inga småsaker som avhandlas.

– Vi blev konsulterade när företaget skulle ta fram en ny uppförandekod. Det är ett dokument som alla anställda och alla underleverantörer skriver under. Vi föreslog att införa rätten att bli representerad av en facklig företrädare eller någon i ett arbetsråd (motsvarighet till fackklubb i vissa europeiska länder, reds. anm.). Företaget skrev in det, säger Karin Åberg.

Stora nedskärningspaket och förändringar av bolagets yrkesbeskrivningar är andra exempel på saker som har tagits upp i Ericssons EWC.

Facken har ingen förhandlingsrätt

Men vad gör man om man inte kommer överens? Facken har ingen direkt förhandlingsrätt på det sätt som finns i svenska medbestämmandelagen, mbl. I stället ska arbetstagarna ”konsulteras”.

Företagsråden har inte heller uppstått som en direkt följd av facklig kamp, utan på grund av EU-politikers idéer om att ländernas ekonomier ska knytas ihop. Därför får man ha en lite annorlunda strategi i EWC-diskussionerna, menar Karin Åberg.

– Man får påverka mer indirekt. Det handlar om att få företagsledningen att själv tänka: ”Jaha, man kanske skulle kunna göra på ett annat sätt”. Det är lite speciellt, inte som i en vanlig förhandling där man säger ”gör så.”

För att få tyngd bakom sina förslag måste därför arbetstagarna – som ofta härstammar från olika fackliga traditioner – komma överens. Snart kan de få lite hjälp på traven direkt från EU-maskineriets hjärta. EU-kommissionen har nämligen meddelat att de vill göra det svårare för företag att strunta i EWC-reglerna.

Snart blir det svårare för företag att strunta i reglerna

Alla företag som har minst 1 000 anställda, och över 150 anställda i minst två EU-länder, måste skapa ett EWC om de som jobbar där ber om det. Det är dock inte ovanligt att allting sedan fastnar i bråk om formalia och mötesstruktur. Målet med de nya reglerna är att det ska bli mer kännbara böter för bolag som sinkar processen.

Några sådana problem finns inte på Ericsson, enligt Karin Åberg. De har ett avtal om hur EWC-arbetet ska gå till som har gällt i sin nuvarande form sedan 2011. Trots det händer det att kugghjulen kärvar när hon och hennes kollegor ska konsulteras om nya och känsliga frågor.

– Jag tror att fler och fler, både på den fackliga sidan och på företagarsidan, inser att det här kan vara rätt bra. Men det är naturligtvis inte utan problem. Ibland muttrar vi rätt rejält över hur det fungerar, säger Karin Åberg.

Reglerna gäller i EU och EES

  • Reglerna om europeiska företagsråd gäller, förutom i EU:s 27 medlemsländer, också i de länder som är anslutna till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Hit hör Norge, Island och Liechtenstein. Ericsson har kontor i Norge.