I början av året gav Arena idé ut rapporten Klimatet och jobben. I den ger journalisten Bengt Rolfer en bild av hur företag och fack på olika sätt arbetar med klimatomställningen, både nationellt och globalt. I boken framgår att det finns flera exempel på företag som arbetar aktivt med klimatfrågan – och att fackförbunden ofta är med på noterna.

Varför är klimatet en fråga för facket?
– Klimatet är ju en fråga för oss alla. Fackförbunden kan inte bortse från en fråga som berör alla. Men fackförbunden måste fokusera på att omställningen blir socialt rättvis, så att ingen lämnas i sticket.

Men finns inte risken att omställningen leder till ökad arbetslöshet?
– I vissa branscher kan det kanske vara så. Anställda i flygbranschen skulle ju till exempel kunna drabbas. Men det kan också vara precis tvärtom: Om företagen inte hänger med i omställningen kommer det att leda till arbetslöshet för de fossila branscherna är inte längre gångbara. Ett exempel på det är Preem i Lysekil som insåg att det inte längre finns affärsmässighet i att tillverka fossila bränslen.

Många tjänstemän har investerat mycket i utbildningar som snart inte efterfrågas. Hur upplever de omställningen?
– Företag som SSAB och Cementa är två av Sveriges största utsläppare och jobbar nu med ny teknik för att minska sina utsläpp. Det kommer ju att påverka personalstyrkan på något vis. Huruvida man kan göra omställningen genom att utbilda befintlig personal eller om man måste nyrekrytera vet jag inte. Fackförbunden där betonade att företagen redan tidigare genomgått stora förändringar och minskat personalstyrkan kraftigt, men utan att behöva säga upp någon. Sverige har dessutom väl uppbyggda system för omställning, med exempelvis trygghetsråd. Men samtidigt behövs en upprustning av samhällets utbildningsapparat för att omställningen ska lyckas.

De fackliga företrädarna du har pratat med var positiva till omställningsarbetet. Tror du att anställda generellt är lika positiva till omställningen?
– Det är jag inte så säker på. Att förankra det arbetet hos medlemmarna blir en viktig facklig uppgift för de förtroendevalda. LO har till exempel en idé om klimatombud enligt brittisk förebild.

Hur stor del har fackförbunden haft i arbetet med klimatomställningen?
– De har kanske inte varit drivande, men de inser att det här är framtiden. Om företagen ska kunna locka ungdomar att jobba där måste de visa att de tar klimatfrågan på allvar. Förbunden stöttar och bejakar arbetet mot minskad klimatpåverkan. Och Unionen har till exempel sin digitala handledning i hållbarhet. Det är ett bra sätt att få till ett ökat fackligt tryck.

Du lyfter fram flera positiva exempel på företag som arbetar med klimatfrågan. Kan man kalla det en hoppfull bok?
– Absolut. Men det beror också på att jag har sökt sådana exempel. Tanken med boken är att inspirera andra att arbeta med de här frågorna och visa att arbetet pågår på många arbetsplatser. Flera av företagen har varit omskrivna tidigare, som SSAB och Scania som fått utmärkelser för sitt klimatarbete. Det är tydligt att det görs väldigt mycket på företagen. Men de politiska styrmedlen är fortfarande alltför få.

Finns det lika många företag som inte arbetar med de här frågorna?
– Den frågan har jag inte undersökt i boken. Men min bild är att företagen ser affärsmässigheten i klimatomställningen. Den utvecklingen finns i hela världen. Och de fackliga företrädare jag träffade var helt med på noterna.

Är du mer eller mindre hoppfull för planetens framtid efter arbetet med boken?
– Jag tycker att det finns skäl att känna optimism. Vi befinner oss i något som kan liknas vid en grön kapprustning. Företagen har insett att de måste satsa på fossilfria lösningar för att vara lönsamma på sikt. Men jag tycker att de politiska styrmedlen delvis saknas och att omställningen därför går långsammare än den hade kunnat göra.

Bild på Bengt Rolfer: Jens Sølvberg