Hoppa till huvudinnehåll
Karriär

”Min mentor var som ett skyddande paraply”

Mitt Livs Chans är Sveriges största mentorprogram för arbetssökande akademiker med utländsk bakgrund. För Sakera Ahmed från Bangladesh gav mötena med mentorn henne bättre självförtroende på det första svenska jobbet.
Elisabeth Brising Publicerad
Närbild på Sakera Ahmed och Christina Bergman
"Christina sa att jag var för hård mot mig själv och påminde om att de redan vet att jag lärt mig svenska snabbt", säger Sakera Ahmed (tv) om sin mentor Christina Bergman (th). Foto: Privat/Deloitte

Sakera Ahmed från Bangladesh har läst en master i ekonomi på Stockholms universitet och jobbat åtta år som kreditanalytiker på en bank i hemlandet. Ändå var det svårt att hitta jobb efter examen.

– Jag sökte många tjänster och gick på intervjuer. Men jag hade svårt att få en bild av arbetsmarknaden och lyckades inte på intervjuerna.

Som arbetslös sökte hon mentorprogrammet Mitt Livs Chans där akademiker med utländsk bakgrund får coaching av en person i samma bransch med liknande utbildning som är väletablerad på den svenska arbetsmarknaden.

– Jag tänkte att det är ett bra sätt att nätverka och träffa någon inom samma intresseområde.

Nervöst börja nytt jobb på svenska

Kort därefter fick Sakera Ahmed jobb som redovisningskonsult på Klara Consulting. Hon kände sig nervös för att börja arbeta med svenska som arbetsspråk och mötena med mentorn blev ett viktigt stöd i början.

– Pratar man med en positiv människa får man energi själv. Min mentor Christina var som ett skyddande paraply. Jag var så osäker första veckan på jobbet på hur det skulle gå med svenskan. Christina sa att jag var för hård mot mig själv och påminde om att de redan vet att jag lärt mig svenska snabbt, säger Sakera Ahmed.

Mentorn Christina Bergman jobbar som managementkonsult på Deloitte. Framförallt har hon kunnat ge grundläggande tips och förklarat hur svensk jobbkultur funkar.

– Jag har jobbat länge och även varit mentor till många medarbetare. Det kändes roligt att kunna bidra till samhället med min kompetens och erfarenhet. 

Bra på att lyssna 

För att vara en bra mentor eller coach behöver man kunna lyssna in vad personen behöver hjälp med och verkligen höra vad någon säger, även mellan raderna, enligt Christina Bergman.

– Coaching i sin renaste form är att ställa frågor och inte ge råd, men det tycker inte jag funkar här. Man måste ge råd också, det är en balansgång, säger hon.

Christina Bergman tror det är nyttigt att som senior fastanställd förstå hur människor upplever det att komma hit, söka jobb och börja arbeta.

– Det är mycket jag tar för självklart som för andra är okänt. Vad pratar man om vid kaffemaskinen? Vad har man för klädkod på en intervju? Hur mycket frågor kan jag ställa som nyanställd?

Hur kan näringslivet bidra till integration på arbetsmarknaden?

– Jag tror att det är viktigt att ha det på agendan från ledningen, att jobba aktivt både i rekrytering och i inkluderingen av medarbetare. Man är inte klar bara för att man rekryterat.

Christina Bergman tycker program som Mitt Livs Chans ligger rätt i tiden. 

– Som bolag anpassar vi oss mer och mer till en internationell miljö där alla trivs och blir sitt bästa jag. Deloitte anställer mer mångkulturellt idag eftersom att vår verksamhet är global och det är också brist på talanger i Sverige, framförallt inom it och teknik.

Mentorprogrammet Mitt Livs Chans

  • Mitt Livs Chans är ett mentorprogram för personer med utländsk bakgrund som har en eftergymnasial utbildning men saknar arbete inom sitt kompetensområde.
  • Programmet ges två gånger per år, vår och höst, och drivs av sociala företaget Mitt Liv som arbetar för ökad inkludering på arbetsmarknaden. 
  • Mentor och adept träffas minst fyra gånger på egen hand. Utöver det träffas alla adepter och mentorer i programmet vid tre tillfällen med olika teman, där adepterna får verktyg att hantera den svenska arbetsmarknaden och möjlighet att utöka sitt professionella kontaktnät.
  • Programmet och träffarna är digitala. Deltagare kommer från hela Sverige.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Karriär

Hemmasittare blev elektroingenjör – Mamman: ”Jag grät av stolthet”

AnnSophie Forsells son var hemmasittare i fyra år och gick ut grundskolan med ett enda betyg. I dag är han utbildad elektroingenjör. Hon vet att det finns hopp om ett arbetsliv - både för dem som halkat efter och föräldrar som behöver avstå jobb.
Lina Björk Publicerad 9 november 2026, kl 06:00
Ann-Sophie Forsell
Ann-Sophie Forsell vet hur det är att ha ett barn som vägrar gå till skolan. Men numera vet hon också att arbetslivet inte är kört för det. Foto: Lina Björk

Hemmasittare – när barnets skolfrånvaro påverkar hela arbetslivet

När ett barn inte längre klarar att gå till skolan förändras ofta också föräldrarnas arbetsliv. Hur kombinerar man jobbet med ett barn som behöver vara hemma? Vilken rätt har man till vab, ledighet eller kortare arbetstid? Och vad händer när förståelsen på jobbet brister?


Du hittar artiklarna här

Sam gick ut nian med ett enda betyg, i engelska. Men för några veckor sedan tog han emot diplom och applåder i en stor aula, efter att ha klarat sin ingenjörsutbildning. Inte en enda omtenta och trebarnsfar under studierna. 

Men för tio år sedan såg det annorlunda ut. Mamma AnnSophie Forsell från Avesta märkte att någonting förändrades i fjärde klass. Sonen var som en tryckkokare, exploderade innanför tröskeln efter skolan. Sedan kom ångesten och den sociala fobin. 

Till slut vägrade han gå dit. 

– Kraven från skolan blev övermäktiga och ju mer han halkade efter desto tuffare blev det. Sedan fick han diagnoserna ADHD och Asperger. 

Samtidigt hade AnnSophie Forsell och hennes man jobb som krävde fysisk närvaro. Turligt nog kunde de dela upp dagarna så att hennes man jobbade dagtid och hon själv gick över till kvällspass. På så sätt fanns någon alltid hemma.

En förstående chef var en viktig pusselbit

Ann-Sophie Forsells chef visade förståelse när hon ansökte om omvårdnadsbidrag (en ekonomisk ersättning till föräldrar som har ett barn med en funktionsnedsättning) och gick ner i arbetstid. 

Men till slut räckte inte det heller. Hon sjukskrevs för utmattningsdepression och fick hjälp av en stressterapeut.

– Jag var hemma drygt ett år. Det var inte jobbet utan livet kring NPF som gjorde mig sjuk. Samtidigt var det skönt att min chef var så förstående, annars hade det varit ytterligare en stressfaktor.

Sam såg ingen framtid

När situationen var som svårast såg Sam ingen framtid och upplevde att vägen framför honom var fylld av hinder. Nästan hela högstadiet och det första året på gymnasiet hade han ofrivillig skolfrånvaro. 

Sedan kom några avgörande vägskäl.

Det första var när en lärare bad Ann-Sophie Forsell att anmäla skolan till utbildningsnämnden eftersom han inte kunde ge Sam det stöd han behövde. Resultatet blev en tillfällig undervisningslösning i en lagerlokal utanför skolområdet.

– Där fick Sam studera i lugn och ro. Först introducerades historia, sedan matematik.

Det andra vägskälet kom när Sam utvecklade ett intresse för reptiler.

– Jag tänkte: Här har vi något att bygga vidare på. Som mest hade vi 22 reptiler hemma eftersom han ville bli reptilskötare. Jag tänkte att detta var en väg ur depressionen och minimera risken för suicid. 

Skansen-Jonas sträckte ut en hjälpande hand

Ann-Sophie Forsell kontaktade Jonas Wahlström på Skansen-Akvariet och frågade om sonen kunde få praktisera där en dag. Svaret blev ja.

Jonas Wahlgren
Jonas Wahlgren Foto: Robert Eklund/TT

– Där kände jag att det kunde gå åt vilket håll som helst. Men det var också där jag insåg att människor faktiskt vill hjälpa till om man bara vågar fråga.

Ytterligare en hjälpande hand kom genom ett sommarjobb. Ann-Sophie Forsell lyckades ordna en praktikplats med lön, men få arbetsgivare var intresserade av att anställa en ung kille som bara hade kapacitet att arbeta två timmar om dagen.

Till slut nappade en chef på ett industriföretag. Han lärde upp Sam och gav honom ansvar.

Jag vill vara den man ringer 
när något inte fungerar.

När handledaren ringde efter ett par veckor höll Ann-Sophie på att sätta kaffet i halsen.

– Jag tänkte: Vad har hänt nu? Men han ville bara berätta att de hade låtit Sam sköta maskinen själv. En maskin värd åtta miljoner kronor. Det fick honom verkligen att växa.

Efter gymnasiet började Sam arbeta på ett lager. Han stod vid ett rullband som ständigt gick sönder. Varje gång det hände fick någon annan kallas in för att reparera det.

En dag kom han hem och sa:

– Jag vill vara den man ringer när något inte fungerar.

De orden blev starten på något nytt. Först Komvux, sedan en ingenjörsutbildning.

Examen som elektroingenjör

I oktober 2026 tog Sam emot sitt examensbevis som elektroingenjör.

– Jag grät av stolthet. För när han tog emot diplomet såg jag inte bara den vuxna Sam utan också den lilla pojken. Han som gick sönder av skolan, då hans behov inte tillgodosågs, han som inte trodde att det fanns en arbetsmarknad där han platsade.

Även Ann-Sophie Forsells liv har förändrats till det bättre. I dag föreläser hon om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, i hopp om att få skolor, kommuner, näringsliv och politiker att samarbeta för att färre barn ska falla mellan stolarna.

– När det var som värst tvivlade jag på att det någonsin skulle bli bättre. Men även små insatser kan få stor betydelse på sikt. Det vill jag skicka med till andra föräldrar som kämpar med att få ihop arbetsliv och en tuff vardag: Det kan verkligen bli bättre.

Fotnot: Sam heter egentligen något annat