Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Lotta Vikström startade rekryteringsbolaget Be proud 2016. Ett företag som skulle se människan bakom cv:t och använda sig av personliga möten i stället för automatiserade tester. Hon har tidigare berättat för Kollega att hon inte tycker att personlighetstester är rätt väg att gå i rekrytering och att de snarare skrämmer bort lämpliga kandidater.
Gör: Grundare av Be best som arbetar med utbildningar och rådgivning om arbetsmiljö.
Ålder: 53 år.
Bor: Stockholm.
Nu meddelar Lotta Vikström på Linkedin att hon lägger ned efter att motståndet med både hat och hot blivit för mycket.
– Jag har känt under en tid att rekryteringsbranschen har väldigt stora utmaningar. Det har blivit en ganska bedrövlig bransch. Jag kände att jag inte vill vara en representant för den. Jag fick hat i flöden och kommentarer. Människor har postat bilder på mig och jag har fått skärmdumpar från vänner och andra i branschen, säger hon.
Lotta Vikström berättar att det är människor i samma bransch som skrivit om, och till henne och hon upplever att klimatet har förändrats. Samtidigt vill hon understryka att det också finns många som gör mycket bra i branschen.
– Det är inte som det varit förut när man hjälpte varandra och det fanns en gemensam tanke att vi ska hjälpa våra arbetssökande att hitta ett jobb. Det finns inte alls längre.
De elaka meddelandena och kommentarerna på sociala medier började redan för ett par år sedan när hon skrev inlägg om rekryteringstester och ifrågasatte hur bra de egentligen är. Då var tonen inte lika hård och Lotta Vikström upplevde att det var lättare att föra en diskussion.
På senare tid har hatet eskalerat, hävdar hon. Lotta Vikström berättar att hon fått meddelanden och läst kommentarer som ”hur fan kan hon få plats i media?”, ”hon är en jävla amatör” och ”hon kan ingenting om forskning”.
– Efter jag skrivit en debattkrönika i Arbetsvärlden kände jag att jag inte orkar hålla på och försvara mig längre. En sådan här verksamhet bygger på att man själv vill och att det finns ett engagemang och driv och jag känner att det har tagit slut nu.
Under inlägget på Linkedin har Lotta Vikström fått mycket stöttning i form av positiva kommentarer vilket hon berättar har betytt mycket för henne.
Framåt ska hon arbeta med sitt andra bolag Be best som hon tidigare har jobbat med parallellt med rekrytering. Be best arbetar med rådgivning och utbildningar om arbetsmiljö till chefer, medarbetare, elever och lärare.
När Applegrundaren Steve Jobs bad designer Issey Miyake att designa en väst som alla anställda på techföretaget skulle bära möttes han av motstånd. Han blev utbuad på scenen när han visade plagget som skulle binda medarbetarna till företaget.
Det blev ingen gemensam uniform, men Steve Jobs själv blev förknippad med svart polotröja, Levi’s jeans och sneakers, som var företagskostymen han bar i nästan alla sammanhang.
Svenskan Matilda Kahl blev en världsnyhet när hon berättade om sin egenkomponerade jobbuniform – en vit blus med svart rosett och svarta byxor som hon har burit i flera år för att slippa lägga energi på klädvalet varje morgon.
Vi har träffat Annika, David, Carl och Ida för att prata arbetskläder.
David har en jobbkostym som han bär frivilligt för att skilja på privatliv och arbete. Carl på Systembolaget och Annika på SAS har inget val – deras kläder symboliserar företagen i första hand. För Ida på LKAB handlar det främst om att inte skada sig på jobbet.
När David Björkeryd spelade elitfotboll i bland annat Örgryte IS och Gais slog en nästan magisk känsla till varje gång han drog på sig matchtröjan. Det blev en signal om att nu gällde det att fokusera, gå ut på plan och prestera.
– Det var en fantastiskt skön trigger som gav mig kraft, säger David Björkeryd.
När han lade fotbollsskorna på hyllan 2016 och satsade fullt ut på karriären inom digital marknadsföring insåg han ganska snabbt att han saknade den där känslan.
Lösningen blev en ny typ av matchtröja – kostym och slips som han nu bär varje dag på jobbet.
För David Björkeryd handlar det inte om att vara överdrivet proper på kontoret. Det är ett sätt att mentalt växla mellan olika roller i livet.
– Det hjälper mig att skilja på arbete och vardag. När jag tar på mig kostymen går jag in i jobbläget – det ger mig fokus och energi att prestera på topp.
Han är medveten om att kostym och slips kan uppfattas som stelt och lite formellt. Därför försöker han tänka på sin framtoning, men också variera färg och material på plaggen.
I hans garderob hänger ett 30-tal kostymer i olika prisklasser. En är lila, den bär han gärna på sommaren. Den marinblåa dubbelknäppta kostymen sparar han till de tillfällen när han behöver lite extra styrka och trygghet.
– Jag fick inspirationen av en gammal fotbollstränare som hade en ”vinnarkostym”. Alla borde ha ett sådant plagg i garderoben. Det behöver inte vara en kostym – välj det som får dig att känna dig oslagbar.
När Systembolaget skulle lansera nya uniformer förra året fick Carl Spång och hans kollegor agera testpiloter för plaggen under ett år. Några justeringar senare, som nya knappar på skjortorna, bär nu alla anställda i hela landet de nya kläderna som Carl Spång beskriver som ”casual” jämfört med den förra uniformen.
– Det var mer uppklätt innan, med skjorta och slips, som kanske ingav ett visst förtroende, men de yngre kunderna uppfattade oss som lite auktorära. Och personligen satt inte skjortan så bra på mig.
De enda nackdelar han kan komma på med den nya kollektionen är att designen är så pass ledig att man inledningsvis blev lite osynlig för kunderna. Men så är det inte längre.
– I början fick jag ofta frågan om jag jobbade här. Vi fick helt enkelt vara lite mer proaktiva än vanligt ett tag, säger han.
Carl Spång jobbar i en större butik där medarbetarna är i nästan ständig rörelse. Det är mer plock av varor under hela dagen, inte bara innan öppning som tidigare. Sortimentet har också utökats, vilket kräver mer av arbetskläderna.
– För några år sedan hade vi kanske 5–6 sorters ale, nu har vi 200. Då är det bra med kläder som vi kan vara rörliga i och som andas.
För svettigt kan det bli ibland. På den förra skjortan syntes svettfläckarna tydligt, berättar han.
– Men mina äldre kollegor har då sagt att vi skulle varit med på den tiden då vi hade gulbeige skjortor. Då kunde man prata om synliga svettringar under armhålorna.
Få jobbuniformer har förknippats lika mycket med glamour, men också med strikta klädkoder, som flygvärdinnornas. I sina snäva kjolar blev de ett slags kuttersmycke för bolagen.
– Det var mycket mer utmanande uniformer förr. I dag är det fortfarande figursytt, men mer bekvämt och praktiskt som är bättre för hälsan och kroppen, säger Annika Lolic, steward på SAS.
Hon har upplevt det mesta i klädväg under sina snart 30 år i luften, de senaste 26 på SAS.
Mycket har förändrats och valfriheten att välja kläder är större. Flyger hon till Miami lämnar hon den varma jackan hemma. Är det vinter arbetar hon i byxor. Släpper hon på eller av passagerare i Kiruna tar hon på sig kappan. Och på fötterna, när hon är ombord, har hon ofta svarta sneakers med svart sula.
– Det blir många timmar som vi står upp, särskilt under långflygningarna som kan vara i 14 timmar. Jag ser ofta nyanställda som i början har höga klackar, men de ger upp ganska snart.
Men det finns regler att förhålla sig till. Du får inte ha håret utsläppt om det går längre än till axlarna. Hästsvans är okej så länge den inte är för lång, naglar och makeup ska var diskreta. Och har man inte strukit skjortan eller om kavajen har blivit lite för tajt så får man en vänlig uppmaning att se över det.
Annika Lolic har nästan alltid gillat sina uniformer. Favoriten är en som designats av Calvin Klein, men den fick hon aldrig chansens att bära.
Och så finns där uniformen som hon helst vill glömma.
– Vi hade något som såg ut som en slips som man knäppte runt blusen och så var det stora axelvaddar på kavajen. Usch … Men det var ju 90-tal och så man skulle se ut.
Byxor och jacka med reflexer, långärmad tröja under, skyddsskor med stålhätta och spiktramp, hjälm, skyddsglasögon, hörselkåpor och handskar. Det är en smärre procedur varje gång Ida Lund, byggledare på LKAB i Kiruna, ska lämna kontoret för att ge sig ut i verken.
– Det är ju ett krav att ha på oss allt det här ute i verksamheten och jag har respekt för varför det är så. Vätskor kan spruta och sten och verktyg ramla ned. Men visst skulle jag hellre ha mina vanliga kläder, säger hon.
För Ida Lund handlar arbetskläderna främst om säkerhet och funktion. Hur plaggen ser ut bryr hon sig inte så mycket om. Desto viktigare är det med bekvämligheten, att tyget är stretchigt och andas.
– Det är fysiskt jobb vi utför i verken, vi går långa sträckor och det är många trappor.
Men allt är inte skönt att bära på kroppen. De flamsäkra ytterplaggen som ibland måste på är otympliga och varma. Där finns utvecklingspotential, anser Ida Lund.
Kanske lyssnar arbetsgivaren precis som de har gjort när det kommer till arbetskläderna i dammodell på LKAB. Ida Lund och flera av hennes kvinnliga kollegor har fram till nu valt att använda herrkläder i mindre storlekar eftersom framför allt tjejbyxorna inte fungerar i industrimiljö.
– Byxorna har varit för tajta och lågt skurna. Men nu har det kommit en ny kollektion som man faktiskt kan ha på sig och bara det är ju ett framsteg.
