Hoppa till huvudinnehåll
Karriär

Jobbsökarbuddy peppar dig i mål

Känns arbetssökandet motigt? Skaffa en jobbsökarkompis. Det gjorde Helena Tolf och Elisabeth de Brito efter en workshop för arbetssökande.
Publicerad
Jobbsökarkompisarna Elisabeth de Brito och Helena Tolf framför en dator.
Elisabeth de Brito och Helena Tolf stöttar varandra i jobbsökandet. Foto: Fredrik Hjerling

På Linkedin hade Helena Tolf, som arbetat som Head of Category på en apotekskedja, sett ett inlägg om hur bra det var att skaffa en jobbsökarkompis, eller jobbsökarbuddy som det också kallas. Kort därefter lärde hon känna Elisabeth de Brito med ett förflutet som marknadsansvarig på ett stort byggbolag. Då kom hon att tänka på inlägget.

– Jag kände direkt att nu har jag hittat min jobbsökarkompis, säger Helena Tolf.

Elisabeth de Brito kände likadant och innan de skildes åt bytte de kontaktuppgifter.

Vi peppar ihop och växeldrar varandra i upp- och nedgångar. Det är toppen!

De bestämde att träffas ett par dagar i veckan på TRR:s kontor som båda har tillgång till.

– Vi börjar varje vecka med att sammanfatta vad som hänt och berätta vad vi har på gång. Sen jobbar vi med att leta annonser och uppdrag, skriva ansökningar och slipa på våra cv:n. Efter det lunchar vi ihop. Mellan träffarna hörs vi på telefon eller messar varandra.

Vara social viktigt när man är mellan jobb

Helena Tolf betonar hur viktig den sociala biten är när man befinner sig mellan jobb, att bara komma hemifrån, ha rutiner och träffa andra.

– Att vara mellan jobb är som att ha jobbsökarmotorn på 24/7. Känslomässigt är det en liten berg-och-dalbana och det förstår bara den som själv befinner sig där. Därför är det så bra med en jobbsökarkompis. Vi peppar ihop och växeldrar varandra i upp- och nedgångar. Det är toppen!

Helena Tolf och Elisabeth de Brito söker olika slags tjänster men tror att man kan vara jobbsökarkompisar även om man söker samma tjänst.

– Man måste se det från den positiva sidan. Att hjälpas åt och glädjas med varandra. Du får ju ett stort nätverk, för man vet aldrig var man hamnar i framtiden, resonerar Helena tolf.

Men vad händer den dagen någon av er hittar ett arbete?

– Jag kommer vara jätteglad om Elisabeth hittar ett arbete men samtidigt blir det tomt att förlora sitt bollplank.

Elisabeth de Brito håller med.

– Ja det kommer att vara dubbla känslor. Men vi kommer självklart att hålla kontakten.

Två kvinnor som skrattar och dricker kaffe ihop.
Paula Torberntsson och Sara Håff matchade ihop jobbsökarkompisar via sin podd "Hjälp jag är mellan jobb". Foto: Privat

Podd om jobbsökarbuddy

Paula Torberntssons och Sara Håff, personalansvarig respektive hälsocoach, har tidigare varit jobbsökarbuddies. De blev båda arbetslösa, en på grund av omorganisation den andra på grund av Coronapandemin.

Bristen på information om hur det är att vara mellan jobb gav Paula Torberntsson idén att starta podden ”Hjälp jag är mellan jobb”. I podden delar hon bland annat med sig av sin egen resa som arbetssökande.

– Jag bjöd in Sara till avsnitt 6 som handlade om fördelarna med en jobbsökarbuddy. I det avsnittet bad vi också poddens arbetssökande lyssnare att mejla in sina uppgifter så att även de fick en jobbsökarbuddy. Matchningen gjorde vi genom att de fick svara på ett antal värdebaserade frågor.

Paula Torberntsson berättar att de fick runt 40 anmälda deltagare som lärde känna varandra via zoom-möten.

I dag har både Paula och Sara hittat nya arbeten och podden produceras inte längre, men de välkomnar nya arbetssökande att höra av sig.

– Den som är intresserad och vill ta över stafettpinnen med podd och matchningar får gärna kontakta mig via Linkedin, säger Paula Torberntsson.

Katarina Markiewicz

Så skaffar du en jobbsökarkompis

Paula Torberntssons tips:

1. Efterlys på Linkedin. Skriv helt enkelt ”Jag är mellan jobb och söker en sparringpartner”.

2. Kolla på Facebook, där olika yrkeskategorier annonserar ut lediga jobb i så kallade grupper, och efterlys där.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Karriär

Hemmasittare blev elektroingenjör – Mamman: ”Jag grät av stolthet”

AnnSophie Forsells son var hemmasittare i fyra år och gick ut grundskolan med ett enda betyg. I dag är han utbildad elektroingenjör. Hon vet att det finns hopp om ett arbetsliv - både för dem som halkat efter och föräldrar som behöver avstå jobb.
Lina Björk Publicerad 9 november 2026, kl 06:00
Ann-Sophie Forsell
Ann-Sophie Forsell vet hur det är att ha ett barn som vägrar gå till skolan. Men numera vet hon också att arbetslivet inte är kört för det. Foto: Lina Björk

Hemmasittare – när barnets skolfrånvaro påverkar hela arbetslivet

När ett barn inte längre klarar att gå till skolan förändras ofta också föräldrarnas arbetsliv. Hur kombinerar man jobbet med ett barn som behöver vara hemma? Vilken rätt har man till vab, ledighet eller kortare arbetstid? Och vad händer när förståelsen på jobbet brister?


Du hittar artiklarna här

Sam gick ut nian med ett enda betyg, i engelska. Men för några veckor sedan tog han emot diplom och applåder i en stor aula, efter att ha klarat sin ingenjörsutbildning. Inte en enda omtenta och trebarnsfar under studierna. 

Men för tio år sedan såg det annorlunda ut. Mamma AnnSophie Forsell från Avesta märkte att någonting förändrades i fjärde klass. Sonen var som en tryckkokare, exploderade innanför tröskeln efter skolan. Sedan kom ångesten och den sociala fobin. 

Till slut vägrade han gå dit. 

– Kraven från skolan blev övermäktiga och ju mer han halkade efter desto tuffare blev det. Sedan fick han diagnoserna ADHD och Asperger. 

Samtidigt hade AnnSophie Forsell och hennes man jobb som krävde fysisk närvaro. Turligt nog kunde de dela upp dagarna så att hennes man jobbade dagtid och hon själv gick över till kvällspass. På så sätt fanns någon alltid hemma.

En förstående chef var en viktig pusselbit

Ann-Sophie Forsells chef visade förståelse när hon ansökte om omvårdnadsbidrag (en ekonomisk ersättning till föräldrar som har ett barn med en funktionsnedsättning) och gick ner i arbetstid. 

Men till slut räckte inte det heller. Hon sjukskrevs för utmattningsdepression och fick hjälp av en stressterapeut.

– Jag var hemma drygt ett år. Det var inte jobbet utan livet kring NPF som gjorde mig sjuk. Samtidigt var det skönt att min chef var så förstående, annars hade det varit ytterligare en stressfaktor.

Sam såg ingen framtid

När situationen var som svårast såg Sam ingen framtid och upplevde att vägen framför honom var fylld av hinder. Nästan hela högstadiet och det första året på gymnasiet hade han ofrivillig skolfrånvaro. 

Sedan kom några avgörande vägskäl.

Det första var när en lärare bad Ann-Sophie Forsell att anmäla skolan till utbildningsnämnden eftersom han inte kunde ge Sam det stöd han behövde. Resultatet blev en tillfällig undervisningslösning i en lagerlokal utanför skolområdet.

– Där fick Sam studera i lugn och ro. Först introducerades historia, sedan matematik.

Det andra vägskälet kom när Sam utvecklade ett intresse för reptiler.

– Jag tänkte: Här har vi något att bygga vidare på. Som mest hade vi 22 reptiler hemma eftersom han ville bli reptilskötare. Jag tänkte att detta var en väg ur depressionen och minimera risken för suicid. 

Skansen-Jonas sträckte ut en hjälpande hand

Ann-Sophie Forsell kontaktade Jonas Wahlström på Skansen-Akvariet och frågade om sonen kunde få praktisera där en dag. Svaret blev ja.

Jonas Wahlgren
Jonas Wahlgren Foto: Robert Eklund/TT

– Där kände jag att det kunde gå åt vilket håll som helst. Men det var också där jag insåg att människor faktiskt vill hjälpa till om man bara vågar fråga.

Ytterligare en hjälpande hand kom genom ett sommarjobb. Ann-Sophie Forsell lyckades ordna en praktikplats med lön, men få arbetsgivare var intresserade av att anställa en ung kille som bara hade kapacitet att arbeta två timmar om dagen.

Till slut nappade en chef på ett industriföretag. Han lärde upp Sam och gav honom ansvar.

Jag vill vara den man ringer 
när något inte fungerar.

När handledaren ringde efter ett par veckor höll Ann-Sophie på att sätta kaffet i halsen.

– Jag tänkte: Vad har hänt nu? Men han ville bara berätta att de hade låtit Sam sköta maskinen själv. En maskin värd åtta miljoner kronor. Det fick honom verkligen att växa.

Efter gymnasiet började Sam arbeta på ett lager. Han stod vid ett rullband som ständigt gick sönder. Varje gång det hände fick någon annan kallas in för att reparera det.

En dag kom han hem och sa:

– Jag vill vara den man ringer när något inte fungerar.

De orden blev starten på något nytt. Först Komvux, sedan en ingenjörsutbildning.

Examen som elektroingenjör

I oktober 2026 tog Sam emot sitt examensbevis som elektroingenjör.

– Jag grät av stolthet. För när han tog emot diplomet såg jag inte bara den vuxna Sam utan också den lilla pojken. Han som gick sönder av skolan, då hans behov inte tillgodosågs, han som inte trodde att det fanns en arbetsmarknad där han platsade.

Även Ann-Sophie Forsells liv har förändrats till det bättre. I dag föreläser hon om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, i hopp om att få skolor, kommuner, näringsliv och politiker att samarbeta för att färre barn ska falla mellan stolarna.

– När det var som värst tvivlade jag på att det någonsin skulle bli bättre. Men även små insatser kan få stor betydelse på sikt. Det vill jag skicka med till andra föräldrar som kämpar med att få ihop arbetsliv och en tuff vardag: Det kan verkligen bli bättre.

Fotnot: Sam heter egentligen något annat