Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
När yrket blir din identitet
Vad arbetar du med? Det är den kanske allra vanligaste frågan i sociala sammanhang. Inte bara omgivningen utan även vi själva bedömer oss lätt utifrån yrket.
Till och med de gamla sociologerna Marx och Weber pratade om att människan förverkligar sig själv genom saker hon gör. Det är med andra ord inget nytt att man påverkas av vad man presterar. Men hur sunt är det egentligen för självbilden? Problemen kan uppdagas om du får kritik för vad du åstadkommit, eller den dagen du av någon anledning lämnar ditt jobb.
Ylva Ulfsdotter Eriksson är docent i sociologi med inriktning på arbetslivsfrågor, universitetslektor och lärare. Hon tror att det är farligt att låta jobbet påverka självbilden, men medger att det kan vara svårt att undvika.
– Drivkraften till jobbet ska hämtas från dig själv och din egen kraft och lust. Resultatet av dina ansträngningar bedöms sedan som en prestation, säger hon.
Ylva Ulfsdotter Eriksson har skrivit en avhandling som belyser yrkesstatus i samhället och har drivit ett forskningsprojekt om att arbeta i lågstatusyrken. Där har hon undersökt hur personer i jobb med låg status upplever sitt yrke och behandlas av andra. Och olika arbetens status är ganska konstant och verkar inte förändras.
– Det finns en väldigt stark känsla kring vad som är hög status och låg status. Människor tenderar att tycka lika om det oavsett bakgrund, ålder och kön. Och värderingarna står sig också över tid och mellan olika länder, säger hon.
Status spelar en roll i hur vi beter oss mot varandra. Om du jobbar på ett företag vet du troligen både för- och efternamn på vd:n. Däremot är det inte säkert att du lär dig vad den som städar på kontoret heter. Den här sortens beteende leder till ett osynliggörande av individer som kan få både psykiska och fysiska konsekvenser, menar Ylva Ulfsdotter Eriksson.
– Det finns forskning kring vad som händer med människor som blir osynliggjorda på olika sätt. Stresshormonerna ökar i kroppen när du inte känner dig sedd. Det gör inte bara att du känner dig mindre värd, det kan även leda till fysiska problem.
I tider av individuell lönesättning, där inte bara det vi gör utan också hur vi gör det bedöms och värderas, finns det en risk att person och prestation blandas ihop. Trots att individuell lönesättning inte ska påverkas av personliga egenskaper finns det en risk att subjektiva bedömningar smyger sig in.
– Det är lätt hänt att vi bedömer hur personer är. Det kan vara väsentligt i vissa jobb där du har människokontakt, men i andra fall är det inte fullt så betydelsefullt.
Många säger att de jobbar inom restaurangbranschen för att de inte vill säga att de är servitris eller servitör
För en av personerna som nämns i boken spelar det ingen roll att huset behöver renoveras och barnbarnen passas. Det han upplever som sitt existentiella värde har varit att samhället behöver honom – vilket vid pensionen gick förlorat och ledde till en känsla av meningslöshet.
Att människor vill jobba syns även i forskning på folk som vunnit stort på lotteri. Vissa av dem gick ner i arbetstid eller gick i pension tidigare, men teorin om att folk inte skulle vilja arbeta när pengarna flödar in utan mänsklig prestation stämmer inte. De flesta fortsatte att jobba.
Ylva Ulfsdotter Eriksson kan även se en skillnad i hur mycket man vill identifieras med sitt yrke beroende på vad man jobbar med. I forskningen frågade personer inom olika yrken om de säger att de ”är” sitt yrke eller säger att de ”jobbar inom” det. Hon kom fram till att exempelvis bönder och jurister säger att de är bönder och jurister, medan industriarbetare oftare säger att de jobbar inom industrin. Hur du benämner det du jobbar med beror dels på hur lång tid det tar att skolas in i ett yrke och yrkets kultur, dels på vilken status jobbet har.
– Många säger att de jobbar inom restaurangbranschen för att de inte vill säga att de är servitris eller servitör, säger Ylva Ulfsdotter Eriksson.
Kanske är det svårare att identifiera sig med sitt yrke när man märker vilket bemötande man får. Ylva Ulfsdotter Eriksson har många exempel hämtade från verkligheten. Ett av dem är när en sopåkare hör en pappa svara: ”Nej, det vill du inte” på sonens entusiastiska: ”Pappa, jag vill bli sopåkare när jag blir stor.”
Ett annat exempel är från en middagsbjudning, där en av gästerna berättar för sin bordsgranne att hon jobbar inom produktion. I stället för att fortsätta samtalet vänder sig bordsgrannen om och börjar prata med personen på sin andra sida.
– Poängen är att det finns människor som jobbar inom yrken som är tunga och kanske inte alltid är så roliga, men som vi ändå är beroende av. Att de personerna får ta skit är ganska paradoxalt. Hade vi inte haft dessa yrkesgrupper hade det blivit fullständigt kaos i samhället, säger Ylva Ulfsdotter Eriksson.
Henrik Åkerberg är en som identifierar sig med sitt jobb. Han har nyss varit arbetssökande i två månader, efter att ha blivit uppsagd av en tidigare arbetsgivare.
– Det där ekorrhjulet, som man kallar det, är ganska nödvändigt för mig. Jag tror att jag mår bra av rutinen att genomföra och vara en del av någonting, säger han.
Henrik hade en trög start i arbetslivet. När han var klar med sina gymnasiestudier fanns det inte många jobb på arbetsmarknaden. Självkänslan låg på botten och efter ett tag var han nära att ge upp. Men när det väl tog fart så höll han sig sysselsatt.
Trots att han har varit tvungen att sluta på arbetsplatser av ekonomiska anledningar har det alltid funnits ett annat jobb som väntat. Fram tills för några månader sedan. Den tidiga erfarenheten av arbetslöshet gör dock att han i dag har bra strategier.
– Man känner sig smått värdelös när man sitter hemma. Ett tips är att ha dagliga rutiner. Jag försökte passa på att göra saker, som att röja och städa hemma. Det blev betydligt finare hemma och jag lagade mycket mer mat, säger han.
Att Henrik sökte jobb, gick på intervjuer, höll fint i hemmet och lagade bra mat gjorde att hans prestationsnivå var hög även utan arbete. Men det gav honom inte tillräcklig tillfredsställelse. Han tror att det beror på att det han gjorde gynnade honom själv, medan hans prestation i ett jobb gynnar andra. Hans självkänsla tycks vara beroende av att ha en arbetsplats.
– Självkänslan är sämre när jag inte jobbar, men jag får en väldigt stor energikick av att bli kallad på intervju. Då vet jag att jag är nära, och det påverkar mig positivt, säger Henrik Åkerberg.
TEXT: Caroline Gollungberg
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
När privatlivet kraschar - Peder om kollegornas stöd
De flesta har någon gång haft privata problem som påverkat jobbet. Men när är det okej att berätta om det för sina kollegor? Peder Nääs Sundemyr var öppen när han var i en långvarig kris – och möttes av stöd.
Peder Nääs Sundemyr och hans sambo Emma Ångström längtade efter barn. Efter att ha varit tillsammans i fem år tyckte de att det var dags att bilda familj. De blev gravida men fick missfall. Efter en tid blev Emma gravid på nytt. Även denna graviditet slutade dåligt.
– Då började vi bli oroliga och beslöt att göra en utredning. Men den visade ingenting, berättar han och förklarar att de inte hade några problem med att bli gravida, svårigheten låg i att behålla barnet. Sex missfall på fem år, varav en tvillinggraviditet, drabbades de av.
Peder Nääs Sundemyr minns situationen hemma som oerhört tuff – och svår att balansera med arbetslivet.
– Det var som en bergochdalbana av hopp och förtvivlan. Det blev värre och värre i takt med att längtan efter barn växte. Vardagsslitet, jobbet, nöjen, andra drömmar om framtiden – allt kändes tomt.
Problemen gick ut över jobbet
Han inser i dag att hans arbetsförmåga inte var på topp, men då såg han det inte eftersom han mådde så dåligt.
– Jag hade långa startsträckor, svårt att minnas, tappade bollar, var omotiverad, hade svårt med koncentrationen, var distraherad och hade ångest.
Situationen försvårades ytterligare då Peder Nääs Sundemyr i sin yrkesroll utöver kollegorna på jobbet även hade externa jobbkontakter som inte kände honom så väl.
– I efterhand har jag insett att många uppfattade mig som arrogant och ointresserad. Men det var bara ett uttryck för hur jag mådde. Folk dömer för snabbt. De reflekterar inte över att ens beteende kan handla om ett tillstånd man befinner sig i och inget annat.
Peder Nääs Sundemyr förstår att vissa väljer att lämna privata bekymmer hemma. Men då handlar det oftast om ett ”vanligt” dåligt mående och inte om en kris, menar han.
– I en kris spelar det väldigt liten roll hur mycket du biter ihop och försöker köra på som vanligt, även på kort sikt kan det göra mycket skada.
Inte självklart att berätta
Under de jobbiga åren arbetade Peder Nääs Sundemyr på två olika arbetsplatser där han var öppen med vad han och Emma gick igenom. Men det var inget självklart till en början.
– Jag ville ha kvar en plats i livet som var vanlig – min yrkesroll. Men det visade sig snabbt att det inte höll. Det kunde inte vara som vanligt, inte ens i närheten, så att hålla tyst kändes aldrig som ett val. Jag var tvungen att berätta eftersom jag inte fungerade som förväntat.
Han berättade först för chefen och därefter för sina kollegor. Chefen var förstående, inbjöd till samtal och anpassade hans arbetsuppgifter.
– Jag slapp en del jobbiga arbetsuppgifter och det sågs inte konstigt att jag var på så många vårdbesök med Emma. Kollegorna var också förstående och stöttande, några frågade hur de kunde avlasta mig.
Blev sjukskriven
Peder Nääs Sundemyr blev sjukskriven i kortare perioder eftersom han var tvungen att assistera Emma vid alla medicinska aborter som gjordes hemma.
– Alla missfall var så kallade uteblivna och det behövdes mediciner för att sätta i gång dem. De gjorde att Emma mådde jättedåligt även fysiskt och inte klarade sig på egen hand.
Men trots alla anpassningar fortsatte det att vara svårt för honom att inse hur pass mycket han klarade av.
– Det hände att jag lovade saker som jag sedan inte kunde hålla, trappade upp för snabbt och hemlighöll det. Det gjorde att jag mådde ännu sämre.
Behandlades annorlunda som man
Peder Nääs Sundemyr fick också uppleva hur annorlunda män som ”drabbas” av missfall behandlas. Han minns att många frågade hur det var med Emma, men inte hur han själv mådde.
– Jag var med om vårdbesök där jag som man knappt fick ögonkontakt. Såklart är det en uppenbar skillnad eftersom kvinnan är själva patienten. Det är hon som upplever allt det kroppsligt jobbiga. Men vi män behöver också få lite omsorg. En dröm har gått sönder och förlusten är ju densamma för oss båda.
Som om missfallen inte var nog råkade Peder Nääs Sundemyr ut för ytterligare en stor kris under samma period.
– Det var en närstående till mig som blev allvarligt psykiskt sjuk och fick sluten vård. Vid två tillfällen behövde jag åka i väg snabbt från jobbet för att leta eftersom hen hade försvunnit och var en fara för sig själv.
En chef förstod inte alls
Han berättar att han under den perioden hade en annan chef som inte alls visade samma förståelse.
– Till slut blev allt för mycket. Både kroppen och psyket stängde ner och jag slutade fungera på alla plan och blev sjukskriven på heltid. Efter det dröjde det många månader innan jag började jobba igen.
Peder Nääs Sundemyr kom aldrig tillbaka till sin gamla arbetsplats. Han fick ett nytt arbete där han arbetar än i dag. Och så äntligen – 2020 fick han och Emma en efterlängtad liten Bruno.
– Det var som om en förbannelse som lyftes. In i det sista vågade jag inte hoppas. Men så kom han till slut, det kändes overkligt. Eftersom vi i så många år varit inställda på att det var det här vi ville var det som att livet fortsatte efter att tiden frusit. I april 2022 fick Bruno en lillasyster, Iris. Henne vågade vi hoppas på.
Text: KATARINA MARKIEWICZ
Peders råd till andra
➧ Sök vård. En kris är inte samma sak som dåligt mående och kan vara svår att klara av själv.
➧ Låtsas inte att allt är som vanligt på jobbet. Det tar för mycket kraft och fungerar inte i längden.
➧ Var öppen. Att hålla isär arbetslivet och det privata – särskilt vid en kris – är omöjligt. Livet kan inte segmenteras, det är ett och samma.
➧ Var öppen med vad du klarar av. Kanske behöver du vara deltidssjukskriven eller slippa vissa arbetsuppgifter.
➧ Lova inte för mycket. Det blir en ond spiral av stress som går ut över krishanteringen.
➧ När du pratar med chefen stanna inte vid ”det här har hänt och är jobbigt”. Berätta hur du mår, hur det påverkar dig, vad du klarar av och vilken hjälp du behöver av chef och kollegor.
Psykologen: ”Att dölja förvärrar”
Det är bättre att berätta hur man mår för dem man litar på, menar psykologen Alexandra Thomas.
Var går egentligen gränsen mellan jobb och det privata? Alexandra Thomas, psykolog och specialist i organisationspsykologi, tycker att gränsen i Peders och Emmas fall är väldigt tydlig, när Peder beskriver hur han först stänger av, börjar uppfattas som arrogant och till slut får allt svårare att fungera.
– Här genomsyras jobbet alltmer av de extrema påfrestningarna som paret går igenom. Men generellt är det svårt att säga var gränsen går, då det finns olika grader av både kris och psykisk ohälsa. I vissa fall kanske man själv inte märker, eller vill märka, hur långt det har gått.
– I sådana lägen blir relationen till en uppmärksam chef och omtänksamma kollegor, som kan ställa frågor och beskriva vad de ser, särskilt viktig. Ibland kanske inte tilliten är den bästa till den närmaste chefen, men att dölja sitt mående förvärrar bara situationen. Bättre då att sakligt berätta hur det ligger till och öppna upp mer för dem man litar på.
Alexandra Thomas menar att chef och arbetsgivare har skyldighet att anpassa arbetet till medarbetarens behov.
– Att som ledare visa förståelse och anpassa arbetsbördan efter förmåga ökar sannolikheten för att medarbetaren kommer tillbaka och börjar fungera som vanligt. Utöver att det signalerar ett människovänligt ledarskap skapar det lojala medarbetare och en arbetsplats där den anställda tillåts vara på jobbet med hela sig själv och sin livssituation.
Alexandra Thomas förespråkar ett så kallat compassion-fokuserat ledarskap.
– Det delas in i fyra steg, där både ledare och medarbetare uppmärksammar om en kollega inte verkar må bra. Därefter försöker man förstå orsaken och visar empati. Men det viktigaste är att inte fastna vid den empatiska reaktionen, utan även agera så att den andras situation förändras till det bättre.
Hennes råd till kollegor som märker att en medarbetare inte mår bra är att visa att man finns när kollegan är redo att öppna upp.
– Håll dig lugn och lyssna hellre än att prata. Ställ frågor, inte av nyfikenhet utan för att förstå så att du kan avlasta och stötta. Ta egna initiativ. Det räcker ofta med små handlingar, som att köpa lunch, hjälpa till med en trasslig utskrift eller bara ta en kaffe och lyssna.
