Till och med de gamla sociologerna Marx och Weber pratade om att människan förverkligar sig själv genom saker hon gör. Det är med andra ord inget nytt att man påverkas av vad man presterar. Men hur sunt är det egentligen för självbilden? Problemen kan uppdagas om du får kritik för vad du åstadkommit, eller den dagen du av någon anledning lämnar ditt jobb.
Ylva Ulfsdotter Eriksson är docent i sociologi med inriktning på arbetslivsfrågor, universitetslektor och lärare. Hon tror att det är farligt att låta jobbet påverka självbilden, men medger att det kan vara svårt att undvika.
– Drivkraften till jobbet ska hämtas från dig själv och din egen kraft och lust. Resultatet av dina ansträngningar bedöms sedan som en prestation, säger hon.
Ylva Ulfsdotter Eriksson har skrivit en avhandling som belyser yrkesstatus i samhället och har drivit ett forskningsprojekt om att arbeta i lågstatusyrken. Där har hon undersökt hur personer i jobb med låg status upplever sitt yrke och behandlas av andra. Och olika arbetens status är ganska konstant och verkar inte förändras.
– Det finns en väldigt stark känsla kring vad som är hög status och låg status. Människor tenderar att tycka lika om det oavsett bakgrund, ålder och kön. Och värderingarna står sig också över tid och mellan olika länder, säger hon.
Status spelar en roll i hur vi beter oss mot varandra. Om du jobbar på ett företag vet du troligen både för- och efternamn på vd:n. Däremot är det inte säkert att du lär dig vad den som städar på kontoret heter. Den här sortens beteende leder till ett osynliggörande av individer som kan få både psykiska och fysiska konsekvenser, menar Ylva Ulfsdotter Eriksson.
– Det finns forskning kring vad som händer med människor som blir osynliggjorda på olika sätt. Stresshormonerna ökar i kroppen när du inte känner dig sedd. Det gör inte bara att du känner dig mindre värd, det kan även leda till fysiska problem.
I tider av individuell lönesättning, där inte bara det vi gör utan också hur vi gör det bedöms och värderas, finns det en risk att person och prestation blandas ihop. Trots att individuell lönesättning inte ska påverkas av personliga egenskaper finns det en risk att subjektiva bedömningar smyger sig in.
– Det är lätt hänt att vi bedömer hur personer är. Det kan vara väsentligt i vissa jobb där du har människokontakt, men i andra fall är det inte fullt så betydelsefullt.
Många säger att de jobbar inom restaurangbranschen för att de inte vill säga att de är servitris eller servitör
För en av personerna som nämns i boken spelar det ingen roll att huset behöver renoveras och barnbarnen passas. Det han upplever som sitt existentiella värde har varit att samhället behöver honom – vilket vid pensionen gick förlorat och ledde till en känsla av meningslöshet.
Att människor vill jobba syns även i forskning på folk som vunnit stort på lotteri. Vissa av dem gick ner i arbetstid eller gick i pension tidigare, men teorin om att folk inte skulle vilja arbeta när pengarna flödar in utan mänsklig prestation stämmer inte. De flesta fortsatte att jobba.
Ylva Ulfsdotter Eriksson kan även se en skillnad i hur mycket man vill identifieras med sitt yrke beroende på vad man jobbar med. I forskningen frågade personer inom olika yrken om de säger att de ”är” sitt yrke eller säger att de ”jobbar inom” det. Hon kom fram till att exempelvis bönder och jurister säger att de är bönder och jurister, medan industriarbetare oftare säger att de jobbar inom industrin. Hur du benämner det du jobbar med beror dels på hur lång tid det tar att skolas in i ett yrke och yrkets kultur, dels på vilken status jobbet har.
– Många säger att de jobbar inom restaurangbranschen för att de inte vill säga att de är servitris eller servitör, säger Ylva Ulfsdotter Eriksson.
Kanske är det svårare att identifiera sig med sitt yrke när man märker vilket bemötande man får. Ylva Ulfsdotter Eriksson har många exempel hämtade från verkligheten. Ett av dem är när en sopåkare hör en pappa svara: ”Nej, det vill du inte” på sonens entusiastiska: ”Pappa, jag vill bli sopåkare när jag blir stor.”
Ett annat exempel är från en middagsbjudning, där en av gästerna berättar för sin bordsgranne att hon jobbar inom produktion. I stället för att fortsätta samtalet vänder sig bordsgrannen om och börjar prata med personen på sin andra sida.
– Poängen är att det finns människor som jobbar inom yrken som är tunga och kanske inte alltid är så roliga, men som vi ändå är beroende av. Att de personerna får ta skit är ganska paradoxalt. Hade vi inte haft dessa yrkesgrupper hade det blivit fullständigt kaos i samhället, säger Ylva Ulfsdotter Eriksson.
Henrik Åkerberg är en som identifierar sig med sitt jobb. Han har nyss varit arbetssökande i två månader, efter att ha blivit uppsagd av en tidigare arbetsgivare.
– Det där ekorrhjulet, som man kallar det, är ganska nödvändigt för mig. Jag tror att jag mår bra av rutinen att genomföra och vara en del av någonting, säger han.
Henrik hade en trög start i arbetslivet. När han var klar med sina gymnasiestudier fanns det inte många jobb på arbetsmarknaden. Självkänslan låg på botten och efter ett tag var han nära att ge upp. Men när det väl tog fart så höll han sig sysselsatt.
Trots att han har varit tvungen att sluta på arbetsplatser av ekonomiska anledningar har det alltid funnits ett annat jobb som väntat. Fram tills för några månader sedan. Den tidiga erfarenheten av arbetslöshet gör dock att han i dag har bra strategier.
– Man känner sig smått värdelös när man sitter hemma. Ett tips är att ha dagliga rutiner. Jag försökte passa på att göra saker, som att röja och städa hemma. Det blev betydligt finare hemma och jag lagade mycket mer mat, säger han.
Att Henrik sökte jobb, gick på intervjuer, höll fint i hemmet och lagade bra mat gjorde att hans prestationsnivå var hög även utan arbete. Men det gav honom inte tillräcklig tillfredsställelse. Han tror att det beror på att det han gjorde gynnade honom själv, medan hans prestation i ett jobb gynnar andra. Hans självkänsla tycks vara beroende av att ha en arbetsplats.
– Självkänslan är sämre när jag inte jobbar, men jag får en väldigt stor energikick av att bli kallad på intervju. Då vet jag att jag är nära, och det påverkar mig positivt, säger Henrik Åkerberg.
TEXT: Caroline Gollungberg
