Hoppa till huvudinnehåll
Jobbrelationer

Konsten att säga nej till chefen

Känner du dig pressad att säga ja när chefen kommer med ett önskemål? Gör inte det. Att stå upp för dig själv är viktigt för ditt välmående. Det kan även inge respekt, om du gör det på rätt sätt.
Niklas Hallstedt Publicerad
Pojke står på väg och håller upp handen i stopptecken.
Träna dig på att våga säga stopp! Foto: Johnér

Ibland när chefen kommer med en idé om något som ska göras kanske du vill säga nej på en gång. För att du inte tycker att idén håller måttet. Alternativt så har du fullt upp med andra jobb att du inte har tid. Eller så har du helt enkelt inte lust.

Ändå ställer du upp. Man vill ju inte verka motvalls och vara en sådan som chefen retar sig på. Inte nog med att nej-sägaren riskerar att bli illa omtyckt, i värsta fall kan det också visa sig när det är dags för löneförhandlingar.

Men nästa gång chefen kommer: stå upp för att du säger nej. Det är inget att skämmas för. Men säg nej med finess och utan att dra igång en konflikt. Och framförallt: ha bra på fötterna – åtminstone du själv måste veta varför du säger nej.

Då trodde jag att det var max stress på arbetsplatserna, men det har blivit värre. 

Det har gått mer än tio år sedan Nina Jansdotter, karriärcoach och beteendevetare, skrev boken Säg nej och må bra. Problemet har inte blivit mindre med tiden. Delvis hänger det samman med stressen.

– Då trodde jag att det var maxstress på arbetsplatserna, men det har blivit värre. Och människor har inte blivit bättre på att säga nej heller. Det kommuniceras mycket om att sätta gränser, men människor mår sämre och sjukskrivningstalen är högre än någonsin, säger Nina Jansdotter.

– Det handlar också om att sätta gränser, att stå upp för sig själv och uttrycka sina önskemål. I grunden handlar det om självkänsla, hur mycket du tycker att du måste vara alla till lags.

Ärlighet varar längst, även i relationen till chefen. Men total uppriktighet bör man nog inte ägna sig åt. Däremot är tydlighet och rakhet uppskattat.

– Ju färre ursäkter till att du inte kan göra en viss sak, desto bättre. Hellre en enda rak förklaring, som att man sitter med en deadline som måste hållas. Att göra ett osäkert intryck i den situationen är dessutom dålig karriärplanering, då blir man kanske inte aktuell för andra positioner inom företaget.

Det handlar om hur du ser på ditt eget värde.

Nyckeln till att ha framgång med att säga nej är att ha en vuxen dialog. Man ska visa att man vill göra sitt bästa och lösa problem, men att man inte kan göra precis som chefen vill och inte just då. Framförallt ska man inte skämmas för att man inte kan ta sig an fler uppgifter, menar Nina Jansdotter.

– Det handlar om hur du ser på ditt eget värde, och ditt behov av att göra ett bra jobb. Känner du att du inte kan göra ett bra jobb om du ska hinna med alla andra uppgifter också måste du kunna säga nej.

Att gång på gång göra saker som man av olika anledningar inte vill kan få långtgående konsekvenser.

– Hamnar man i det läget måste man se över sin situation, annars kommer man inte må bra och tvingas att betala ett högt pris i form av utbrändhet, säger Nina Jansdotter som menar att chefens ansvar är stort.

– Chefer är olika. En ledare kan vara lyhörd, en annan en ångvält. De behöver olika typer av respons. Mot en tuff chef kan man vara tuff tillbaka. Det kan också vara en kedjeutveckling, att chefen måste lära sig att säga nej till sin chef.

Alla har ju de här problemen!

För både medarbetare och chef kan det vara en vits att diskutera problemet med hela gruppen.

– Det är bra att veta vad som är okej att säga nej till och när måste man ställa upp, och hur man ska kommunicera. Det är jättebra att ta ett helhetsgrepp. Alla har ju de här problemen. Kanske finns det någon som lyckas kommunicera bättre än du gör - kanske kan den personen fungera som förebild om du själv är dålig på att säga nej.

När du vill säga nej till chefen...

… FÖR ATT DU INTE HAR TID:

Säg: ”Jag vill väldigt gärna hjälpa till, men då får du hjälpa mig att prioritera.”
Tydliggör vad du har att göra. Chefen har antagligen inte full koll. Vilka arbetsuppgifter måste bort för att du ska hinna med?

Men tänk också på att du har ett eget ansvar för att se till att du har utrymme att göra snabbutryckningar. Ibland måste man hjälpas åt att lösa de problem som uppstår.

…FÖR ATT DU TYCKER ATT DET ÄR EN DÅLIG IDÉ:

Säg: ”Jag är jätteintresserad, men förstår inte riktigt. Kan du utveckla lite mer hur du tänker?”
Genom att bolla tillbaka idén till chefen ges denne möjlighet att själv upptäcka att den inte håller.

Eller säg: ”Den här idén är inte optimal. Vi skulle kunna göra så här i stället.”
Det ger dig pluspoäng. Alla gillar en lösningsorienterad medarbetare.

Eller säg: ”Just nu kan jag inte, nästa vecka passar bättre.”
På så vis köper du dig tid. I bästa fall läggs uppdraget ut på någon annan eller glöms bort.

… FÖR ATT DU INTE HAR LUST.

Då kan det hänga ihop med en total brist på motivation. Du kanske inte blir sedd och bekräftad på arbetsplatsen. Då brukar man inte känna sig jättevillig att bidra, särskilt inte med något extra.

Ibland är det bara att göra jobbet ändå och förhoppningsvis lära sig något på vägen. Men känner du att du ständigt måste gå emot dig själv är något fel. Då får du ha en annan typ av kommunikation med chefen.

Säg: ”Det handlar inte om att jag inte är hjälpsam, men det här sättet att jobba på passar inte min personlighet.”
Alternativt kan det vara läge att se dig om efter en annan arbetsplats.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jobbrelationer

Expert: Du måste inte berätta om fängelsedom för barnen

Det är alltid okej att sätta gränser och säga: Det här är privat. Det menar Selene Cortes, generalsekreterare för Bufff, Barn och ungdom med förälder eller familjemedlem i fängelse.
Publicerad 30 mars 2026, kl 11:00
Selene Cortes från Bufff ger råd om hur man pratar med barn om en anhörigs fängelsedom.
Att vara öppen kan minska stress och ensamhet – men det är alltid okej att sätta gränser, säger Selene Cortes på Bufff. Foto: Colourbox

Enligt Selene Cortes vill många som uppsöker Bufff ha hjälp med hur de ska prata med sina barn om frihetsberövandet.

– Vi brukar råda att berätta så tidigt som möjligt – barn märker när något inte stämmer. Var ärlig, ljug inte, men anpassa informationen efter barnets ålder och betona att det inte är barnets fel.

Generalsekreteraren menar att det inte finns några krav på att berätta allt för alla.

– Fundera på vem som behöver veta och varför. Det är alltid okej att sätta gränser och säga: Det här är privat. Välj den nivå av öppenhet som känns trygg och hållbar för just dig. Många upplever att vald öppenhet minskar stress och ensamhet, men beslutet är alltid individuellt.

 

Fördomar och stigma kring anhöriga i fängelse kan försvåra

Hon menar att om öppenheten landar väl och det finns förståelse kommer det att innebära en avgörande skillnad.

– Tyvärr vet vi att det inte alltid gör det. Att det finns fördomar och stigma som i stället kan försvåra. Därför spelar arbetsgivaren en stor roll för hur livet för familjen som finns kvar på utsidan kommer att bli.

Vad gäller öppenhet på arbetsplatsen råder Bufff att välja en trygg person, till exempel en chef eller HR, och dela det som är nödvändigt för att få förståelse och rimliga anpassningar.

Stöd på jobbet – våga berätta för rätt person

– Den som är kvar hemma bär ofta ett stort ansvar, praktiskt, känslomässigt och ekonomiskt. Vi möter många som försöker ”hålla ihop allt” själva, samtidigt som belastningen är mycket stor. Att själv få stöd är också ett sätt att vara en bättre vuxen för exempelvis sina barn. Skam och tystnad kan ibland förvärra situationen.

Vald och trygg öppenhet kan minska ensamhet och göra det lättare att få stöd.

– Det finns hjälp att få, man behöver inte klara allt själv.

/Katarina Markiewicz

Det här gäller på jobbet när en anhörig sitter i fängelse

Finns det någon lagstiftning som reglerar vad som gäller när en anställds familjemedlem frihetsberövas?

– Nej, det finns ingen särskild ledighetslag som ger dig rätt att vara ledig för att till exempel besöka en anhörig i fängelset eller för att stötta en vuxen person vid polisförhör. Det är till och med så att om du blir kallad som vittne av domstol är du skyldig att inställa dig – och kan bli hämtad av polis om du inte kommer eller drabbas av vite – samtidigt som det inte finns någon lag som ger dig rätt att vara ledig från arbetet.

– Det enda som finns är förordning om ersättning av allmänna medel till vittnen (1982:805). Den ger dig rätt att få ersättning för inkomstbortfall när du vittnar.

Hur ska man då göra när man behöver vara ledig i ett sådant läge?

– I det akuta skedet när en anhörig blir frihetsberövad brukar många bli sjukskrivna när förhör sker och därefter få ledigt utan lön. Jag har dock aldrig stött på att ett vittne inte har fått ledigt av sin arbetsgivare för att inställa sig.

Vad säger kollektivavtalen?

– Många kollektivavtal innehåller bestämmelser om permission, men det är inte uttryckligen fastslaget vad som gäller när ens partner blir frihetsberövad. Bestämmelserna är ofta öppna och ger en möjlighet till någon dags ledighet med lön för plötsliga och oförutsägbara händelser. Här får man ta en diskussion med sin arbetsgivare.

Den 1 januari utökades rätten att vabba om du behöver möten med socialtjänsten. Syftet med mötet ska då vara ”att utreda om ditt barn behöver skydd eller stöd enligt socialtjänstlagen, till exempel efter en orosanmälan”, skriver Försäkringskassan på sin webbplats.

Föräldrapenning vid rättegång går inte att få. Då måste du ta semester, uppger Försäkringskassan till Kollega.

Källa: Susanna Kjällström, förbundsjurist på Unionen, Försäkringskassan. 

Jobbrelationer

Från Svenssonliv till kris – Lisas man sitter i fängelse

En fredag knackade polisen på Lisas dörr med en husrannsakningsorder. På några timmar rasade hennes tillvaro – och kort därefter dömdes hennes man till fem års fängelse. I dag lever hon med hemligheten på jobbet.
Publicerad 30 mars 2026, kl 06:00
Kamera riktad mot entré på villa, symboliserar polisinsats och husrannsakan.
Polisens ingripande i familjens hem blev startpunkten för en lång rättsprocess – och ett helt nytt liv för Lisa och hennes barn. Foto: Colourbox

Lisa är 42 år och arbetar som administratör på ett företag med ett 70-tal anställda. Fram till för ett år sedan bodde hon tillsammans med sin man Krister och deras två små barn, 3 och 5 år gamla, i ett villaområde i en mellanstor svensk stad. I dag bor hon och barnen kvar i huset, men Krister sitter i fängelse och ska göra det i ytterligare fem år.

Lisa beskriver sitt tidigare liv som ett helt vanligt ”Svenssonliv” med heltidsjobb, hund, villa och Volvo.

Polisens tillslag: dagen som förändrade allt

Hon berättar om dagen då livet förändrades i en handvändning.

– Det var en fredag eftermiddag och jag jobbade hemifrån. Krister var på jobbet och barnen på förskolan när det bankade hårt på ytterdörren. Jag sprang ned, öppnade dörren och flera poliser trängde sig in i hallen och bad mig sätta mig. De visade en husrannsakningsorder och klev in i huset, drog ut lådor, kollade under sängar och öppnade skåp. Vad de letade efter fick jag inte reda på just då.

Lisa berättar att hennes minne från händelsen inte är knivskarpt. Varken hon eller hennes man hade ju varit i närheten av kriminalitet så chocken var stor. Det hon minns är att hon fick ringa sin syster och be om hjälp med hämtningen på förskolan.

 

Fem års fängelse – så började rättsprocessen

För efter en stunds letande hade polisen hittat vad de sökte. Lisa blev förd till häktet för förhör. Det hon inte visste då var att Krister samtidigt hade blivit hämtad på sin arbetsplats. I ett dygn var hon häktad.

Lisa vill inte gå in närmare på vad det var polisen hittade i hemmet mer än att det rörde sig om något som Krister hade lovat förvara åt en bekant. Hon säger att det skett utan hennes vetskap. Så småningom blev hon friad från misstankar, men för Krister blev processen långdragen och mynnade ut i fem års fängelse.

Men låt oss backa bandet till måndagen efter gripandet som egentligen skulle vara en helt vanlig arbetsdag för Lisa.

– När jag släpptes från häktet åkte jag direkt till min syster. Jag var väldigt sliten och orolig eftersom jag grubblade över vad jag skulle säga till barnen, mina vänner, min chef och mina kollegor. Jag hade fortfarande inte heller fått prata med Krister.

Efter att ha resonerat med systern kom hon fram till att hon skulle vara helt öppen inför sin chef och barnens förskolechef. Men till alla andra, förutom sin närmaste familj, sade Lisa att Krister hastigt blivit tvungen att åka på jobb utomlands. Det var inte så konstigt eftersom hans jobb ibland krävde utlandsresor.

 

Stöd på jobbet efter makens fängelsedom

Beslutet att vara transparent inför chefen tog Lisa eftersom hon insåg att hela hennes liv skulle bli förändrat.

– Jag var rödgråten och väldigt nervös när jag klev in på min chefs rum. Extra jobbigt var det eftersom vi precis hade bytt chef, så jag hade ingen aning om hur hon skulle reagera.

Tyvärr blev chefens reaktion inte vad hon hoppats på.

– Jag bad henne att inte säga något till kollegorna. Det lovade hon, men sedan tyckte hon att jag skulle drogtestas. Varför? Jag har aldrig haft drogproblem!

Efter det mötet blev Lisa ännu mer nedbruten och kände att hon inte skulle klara av att jobba. Det var då Karin, en äldre kollega som många på företaget tydde sig till, kom till hennes hjälp.

– Hon var fantastisk, frågade inte vad det handlade om utan erbjöd sig att följa med mig till chefen igen som moraliskt stöd.

Det visade sig vara ett smart drag eftersom chefen hade hunnit fundera och gav Lisa några dagar ledigt så att hon fick landa i det som hänt och kunde börja ordna med allt praktiskt.

– Jag bad också Karin att hälsa mina kollegor att jag gick hem på grund av privata skäl. Just då orkade jag inte prata med någon annan än min familj.

Lisa bokade också ett möte med förskolechefen som gick betydligt bättre.

– Förskolechefen var förstående och sade att hon skulle informera personalen och be dem vara diskreta om vad som hänt.

Hon sade också att de skulle se till att ha extra koll på hur barnen mådde.

Polis och kriminaltekniker på plats vid ett flerfamiljshus.
När polisen slog till mot familjens hem förändrades allt – på några timmar vändes Lisas vardag upp och ner. OBS bilden är tagen vid ett annat polisingripande och har inget med personerna i artikeln att göra. Foto: Johan Nilsson/TT.

Rykten och spekulationer ökade pressen i vardagen

Den närmaste tiden efter Kristers gripande präglades av olika polisförhör och hembesök av socialtjänsten. Av dem fick Lisa numret till Bufff, en organisation som hjälper familjer där ena föräldern har blivit frihetsberövad.

– Bufff var fantastiska och är än i dag ett stort stöd. Där fick jag tips om hur jag skulle prata med barnen, vad jag skulle säga till deras kompisar och föräldrar om de undrade varför barnens pappa aldrig sågs på förskolan längre.

Tiden gick och Lisa fortsatte att säga till utomstående att Krister var på jobb utomlands. De flesta köpte historien, i alla fall till en början. Men därefter blev det allt svårare, berättar Lisa. Grannar frågade och på jobbet började det spridas rykten. Varför vabbar aldrig hennes man?

– Jag började avskärma mig från vänner och kollegor. Vilka kunde jag lita på? Vilka kunde hjälpa mig? Hittills hade jag bara berättat sanningen för två av mina närmaste arbetskamrater som också blivit privata vänner, förutom kollegan Karin som hade hjälpt mig.

Och det var återigen hon som hjälpte Lisa.

– Karin såg att jag var nedstämd och frågade om det fanns något hon kunde göra. Jag berättade att jag tyckte att det var jobbigt med alla spekulationer och rykten på jobbet.

Med tiden upplevde Lisa att stämningen på arbetsplatsen blev bättre. I efterhand fick hon reda på att Karin hade samlat ihop arbetskamraterna och helt enkelt bett dem att sluta spekulera. Hon hade sagt att alla kan råka ut för privata problem och att de borde underlätta för mig i stället för att göra det svårare.

 

Anhöriga till intagna saknar rättigheter i arbetslivet

Att ha sin man i fängelse har varit svårt på många plan, berättar Lisa. Krister satt häktad i sex månader. Under den tiden fick hon och barnen hälsa på honom under övervakning, max 60 minuter per månad.

Mötena var dessutom alltid mitt i veckan, eftersom det var den som övervakade som fick styra. Även andra möten, till exempel med socialtjänsten och själva rättegången, skedde också under ordinarie arbetstid.

– Jag fick använda mina semesterdagar eftersom man som anhörig till en frihetsberövad inte har några rättigheter. Det blev jag ganska tidigt varse.

– Det blir en hel del semesterdagar, men det är i nuläget min enda möjlighet. Och nu har det blivit lite bättre när han sitter på anstalt eftersom vi kan besöka honom på helgerna. Max tre timmar per helg.

Trots allt Lisa varit med om är hennes råd till andra i liknande situation att våga vara öppen inför sin chef och närmaste kollega, eller kollegor.

– Det är väldigt skönt att ha någon på arbetsplatsen som kan stötta och vid behov även avlasta.

Hon tipsar också om att ta kontakt med Bufff om det är barn inblandade.

– Där kan jag vara helt transparent och de har hjälpt mig jättemycket med bra råd och stöttning. Via Bufff har jag också fått träffa andra föräldrar i samma situation.

– Tidigare hade jag fördomar om att alla kriminella och deras anhöriga ser ut på ett visst sätt. Det stämmer ju såklart inte, inser jag nu.

Lisa och Krister heter egentligen något annat.

/Katarina Markiewicz