Bakom ett glest buskage, direkt intill vägen mot Rawsonville i Kapprovinsen, Sydafrika, ligger några huslängor med små täppor. Här bor anställda vid ett vineri, som ägs av traktens rikaste markägare. Nytvättade plagg vajar i vårvinden och från baksidan hörs en ihärdig tupp. På ömse sidor sträcker sig fält med knoppande vinrankor och i bakgrunden tronar vidunderligt vackra berg.
Den pittoreska känslan får ett abrupt slut när Idah Williams, tjänsteman på fackförbundet FAWU, leder oss in på baksidan av husen och visar oss säsongsarbetarnas bostad.
I ett mörkt och sunkigt rum står fyra våningssängar tätt, tätt. Ett hörn upptas av en sotig eldstad och några klibbiga kokplattor. Här ska hälften av säsongsarbetarna sova och äta och leva när de kommer för att skörda druvor i februari.
Nteanddadtu Bulu, fast anställd på vineriet, visar hur säsongsarbetarna får bo. Foto: Per-Anders Pettersson
– Det är en sanitär olägenhet. Vi kräver separat kök och fler toaletter och duschar, säger Idah Williams.
– I dag finns en toalett och dusch som alla säsongsarbetare ska dela. Tänk själva hur det blir när 20 personer ska gå på toa på morgonen, säger Francois Minnies, förtroendevald och närmaste granne med säsongsarbetarna.
Vi vill helst inte tänka på det – speciellt inte efter att ha kastat en blick in i det kombinerade dusch- och toalettrummet.
När SVT-dokumentären Bittra druvor för några år sedan visade de sydafrikanska vinarbetarnas erbarmliga arbets- och bostadsförhållanden, fick personalen på Systembolaget frågan: Varför bojkottar ni inte sydafrikanska viner?
– Diskussionens vågor gick höga om vi skulle bojkotta eller inte, men med bojkott mister man chansen att förändra, säger Robert Adrell, vice ordförande i Unionenklubben på Systembolaget.
I stället föddes en överenskommelse mellan Systembolaget, Unionen och den internationella livsmedelsfederationen IUF: Memorandum of understanding, MOU, kallat av de närmast inblandade. Det skapades också ett verktyg för lantarbetarna att via sitt fack rapportera missförhållanden till Systembolaget om inte problemet löstes på plats. En slags nödbroms att dra i när inget annat hjälper. Systembolaget kan då konfrontera arbetsgivarna och – om påtryckningarna visar sig fruktlösa – spola producenten.
Går du med i facket tas alla dina förmåner ifrån dig
– Ingen av oss hade haft tillgång till varandras område utan samarbete – vi öppnar dörrar för varandra, säger Hanna Sutherlin, hållbarhetsansvarig på Systembolaget.
Systembolaget har visserligen tidigare haft möjligheten att dumpa producenter när revisioner uppdagat missförhållanden. Men arbetsgivarna får reda på revisionerna långt i förväg och hinner släta över oegentligheter samtidigt som de anställda blir tagna på sängen. Hittills har ingen stängts av, de missförhållanden som uppdagats via media har däremot följts upp och åtgärdats, enligt Systembolaget.
– Sydafrika har bra arbetslagar, problemet är att ingen ser till att de efterlevs. Och även om alla Systembolagets leverantörer måste skriva under att de ska leva upp till våra krav, så är det ju uppenbart att revisionerna inte funkat, säger Robert Adrell.
– De enda som vet hur det är på arbetsplatsen är ju de som jobbar där.
Idah Williams vet faktiskt också hur det är. Hon är född och uppvuxen på en vingård och konstaterar torrt att mycket lite har förändrats sedan hennes barndom.
– Arbetarna är livrädda för att sätta sig upp mot arbetsgivaren, de kan bli av med sina bostäder, de är som livegna. Och arbetsgivarna är rädda för facket – går du med i facket tas alla dina förmåner ifrån dig och du måste börja betala hyra, transporter och el.
Kennedy Arends, generalsekreterare på facket SDTU, bekräftar hur föreningsfriheten kränks och fackligt anslutna diskrimineras:
– Folk tvingas lämna facket på grund av repressalier, de försämrade villkoren på vingården blir till sist ohållbara för dem som är organiserade. I samma ögonblick de går ur facket förbättras villkoren.
Även om vittnesmålen från olika fackförbund är många och uttrycksfulla, om undermåliga bostäder, giriga arbetsgivare, usla löner, diskriminering, farliga bekämpningsmedel et cetera, så har ännu ingen dragit i nödbromsen. Robert Adrell har tillsammans med Hanna Sutherlin, Unionens internationelle chef Magnus Kjellsson och IUF:s representant Mopholosi Morokong kommit till Kapprovinsen för att ge de lokala facken en knuff i rätt riktning. Samt för att försöka få till en dialog mellan fack och företag.
Magnus Kjellsson, från Unionen, besöker vinfälten. Foto: Johanna Rovira
– Vår tanke är att alla problem på arbetsplatsen ska lösas genom ömsesidig respekt, förklarar Magnus Kjellsson under ett möte med parterna.
Tanken möts med märkbar skepsis från båda sidor. Inbillar man sig att det går att föra in den svenska modellen på sydafrikansk mark?
– Facken har gjort mer skada än gott historiskt. Jag känner inte igen den bild av fackförbund som ni har i Sverige, säger en vinproducent under ett möte.
– Det här är inte som i Sverige, här betraktas vi inte som jämställda, utan som underlägsna varelser, säger Trevor Christians, generalsekreterare för facket CSAAWU, under ett annat.
– Det är just CSAAWU som pekas ut som bråkstakar av vinproducenterna, eftersom en svensk tidning bara någon dag tidigare publicerat ett reportage där man tillsammans med CSAAWU besökt en av de vingårdar som figurerade i Bittra druvor. Arbetsgivarna hävdar att facket har en agenda, att sydafrikanskt vin tappar marknadsandelar när media rapporterar om missförhållanden, och att det alltid är arbetarna som drabbas värst i slutändan.
– Det blir kontraproduktivt när media rapporterar incidenter, varje gång tär det på förtroendet för våra viner, säger Christo Conradie, talesman för Vinpro, en intresseorganisation för vinproducenter.
Men arbetsgivarna har fel – den vingård som figurerade i Bittra druvor ökade tvärtom sin försäljning i kölvattnet av dokumentären. Att svensk vinimport från Sydafrika halverats sedan 2013 har andra orsaker. Den svenska debatten om sydafrikanskt vin har fått andra konsekvenser.
Vid vineriet utanför Rawsonville är familjebostäderna pyttesmå, men hela och rena. De ganska barnrika familjerna trängs i ett rum och kök, men det ser ombonat ut i de hus som besöks. Påvert men pyntat.
Det är livsfarligt för en svart person att åka till en gård och intervjua medlemmar
Francois Minnies sexbarnsfamilj bor större – han bor rentutav i ett palats, pikar honom hans kollegor och grannar. Han har själv byggt ut sitt hus till en tvårummare, på sin fritid, med arbetsgivarens goda minne och plywoodskivor.
– Men om han byter jobb eller får sparken måste han lämna allt. Det är arbetsgivarens mark och material, säger Idah Williams.
Francois och Nadia Minnies med två av sina fem barn. Francois började som säsongsarbetare och har varit fast anställd i 13 år. Han har en månadslön motsvarande 3 600 kronor. Foto: Per-Anders Pettersson
Vineriet är fairtradecertifierat, vilket innebär att en del av vinsten ska gå tillbaka till arbetarna. På en vingård en bit därifrån, en farm som tillhör samma arbetsgivare som vineriet, berättar man att arbetsgivaren bestämmer över vilka som ska sitta med i kommittén som förfogar över fairtradebonusen. Den bil som bland annat köpts in för pengarna, används av arbetsgivarens fru.
Fackfolk från såväl norra som södra halvklotet skakar uppgivet på huvudet åt uppgiften.
Vi bjuds in i ett av husen. Här finns inga plastblommor och spetsdukar, betonggolvet är inte täckt av plastfilm och det finns inte tillstymmelse till stoppade kuddar och prydnadsföremål. Misären dryper från de kala, fläckade väggarna i det enda rummet – en sorgligt solkig madrass står lutad mot en av dem. I köket finns en ihopsjunken soffa i en vrå och smutsig disk tornar upp i en ho. Här bor Koos van Vermelen med frun Cinna, fyra barn och tre hundar.
– Vi hade fem barn, berättar Cinna van Vermelen.
Robert Adrell och Magnus Kjellsson har sett värre bostäder.
Enligt dem har situationen blivit bättre. Tongångarna från arbetsgivarna har mildrats. Kanske har dokumentären, överenskommelsen och alla de möten som hållits mellan olika parter i dess namn, burit viss frukt. Eventuellt något mindre bittra druvor.
Läs mer: Hopp om dialog i Sydafrika
– Förut trodde vinodlarna att ingen skulle upptäcka missförhållandena. Nu vet de att de sitter på en krutdurk om de behandlar de anställda illa, säger Robert Adrell.
– Vi vet att det har gjorts saker, ruckel har rivits, hus har reparerats, det har anlitats hjälp till anställda med alkoholproblem.
– Vingårdsägarna kan ha rätt i att en del av anklagelserna mot dem är osanna, men utan uppmärksamhet hade inget hänt, säger Mopholosi Morokong.
Även CSAAWU, som bara några månader tidigare deklarerat att Systembolaget förklarat krig mot facket, verkar mindre stridslystet och mer öppet för möjligheten att använda sig av nödbromsen för att nå förbättringar.
– Gör vi det måste ni ta rapporten på allvar. Det är livsfarligt för en svart person att åka till en gård och intervjua medlemmar. Arbetsgivare skjuter svarta. De påstår att de misstar oss för babianer. Vi måste ta med oss vita till gårdarna, så godsägarna kan slappna av, säger Trevor Christians.
Helt avslappnade är arbetsgivarna utanför Rawsonville inte trots våra vita nunor. Förmannens bil kör runt bostadsområdet i allt snävare cirklar och oron bland de anställda är påtaglig. Men till sist vänder han och kör tillbaka till sitt.
– Förmannen har bara ett barn, men fem sovrum och sommarhus. Det är inte rättvist säger Goodman Jacobs, förtroendevald, som bor med sin fru Eva, fem egna barn och två barnbarn på liten yta och betalar tillbaka tio procent av sin lön i hyra med mera till arbetsgivaren.
– Vi är människor precis som han, men vi blir behandlade som skit.
Fotnot: Reportaget från Sydafrika har finansierats genom ett stipendium från organisationen Union to Union.
Fler utmaningar för facken i Sydafrika:
- Alkoholism. Tidigare fick lantarbetare på sydafrikanska vingårdar en del av lönen i vin. Sydafrika är fortfarande, trots att det så kallade dopsystemet varit förbjudet i många år, det land i världen där det föds flest barn med alkoholskador.
- Otillgänglighet. Bristen på kollektivtrafik är ett problem för både facken, som har svårt att besöka gårdarna, och för de anställda, som saknar transportmedel och måste förlita sig på arbetsgivarens goda vilja för att ta sig till affärer, läkare, skola etc.
- Minimilöner. Efter strejker höjdes de statliga minimilönerna för lantarbetare till 18 rand i timmen (ca 12 kr) men samtidigt passade många arbetsgivare på att höja priset på el, vatten och transporter, samt avskeda och vräka fast anställda. Många lantarbetare får bara betalt under vinsäsongen och inte dagar det regnar.
- Främlingsfientlighet & rasism: Kapregionen sägs vara Apartheidsystemets sista utpost och vinarbetarna vittnar om otaliga kränkningar från arbetsgivarna. Det förekommer också främlingsfientlighet mot invandrare från andra afrikanska länder – dessa är ofta bättre utbildade, talar bättre engelska, och är därför mer anställningsbara i Sydafrika där arbetslösheten är 30 procent. Samma dag vi besöker Rawsonville rapporteras om främlingsfientliga kravaller och att butiker som ägs av invandrare plundras av sydafrikaner.
