Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Vad krävs för att få jobb idag?

Idag räcker det inte ens med lång utbildning och arbetslivserfarenhet för att få jobb i Sverige eller västvärlden. Man måste ha rätt utbildning, rätt sorts arbetslivserfarenhet, rätt personlighet och bra kontakter. Störst chanser har man om man är släkt med någon toppolitiker eller näringslivstopp och bor i Stockholm.
Publicerad 19 februari 2016, kl 11:21

Men som tur är så räcker det med att få ett jobb med hyfsad lön i 18 månader sen kan man leva på a-kassa och aktivitetsstöd resten av livet under förutsättning att man har varit och är med i a-kassan. Den som har tjänat c a 27000 kr i månaden och jobbat i ett par år får maxbeloppet c a 15000 kr i månaden som arbetslös under förutsättning att man är inskriven på arbetsförmedlingen och deltar i meningslösa arbetsmarknadsåtgärder. Fördelen är att man slipper stress och övertid. Arbetsmiljön lär heller inte vara så inspirerande, räkna inte med bra ergonomi och kollegor. Det går heller inte att ta semester hur som helst eller åka var som helst, max 20 dagar och risk att få kallelse hem i brevlådan. Flextid kan du också glömma. Ibland kan någon från Arbetsförmedlingen komma och göra en närvarokontroll. Det liknar mer en öppen anstalt och samhällstjänst att vara arbetslös i Sverige men man minskar ändå risken betydligt när det gäller belastningsskador, psykosomatiska besvär och stressrelaterad ohälsa. Sitt av tiden och lev på aktivitetsstöd till pension, inget fel med det när det ändå är snudd på omöjligt att erhålla en anställning. Annat var det förr när företagen skrek efter arbetskraft, tiden före globalisering och konkurrens från låglöneländer.
//Sveket

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson