Man blir arbetslös av olika anledningar och tänker kanske först glatt att man kan se det som en ny chans, en ny start och en tid att reflektera över vad man faktiskt själv egentligen vill göra. Man distansierar sig själv från ”de där andra som är arbetslösa” även om ”de där andra” är precis i samma situation som en själv. Man vägrar att se likheter i svårigheterna mellan att få ett arbete, man tänker att det är stor skillnad på ungdomar som ska ut i arbetslivet, den där händiga personen som aldrig fick någon ordentlig utbildning inom snickeri och den där ekonomen som numera kallar sig toppchef. Det är visserligen en stor skillnad på dessa 3 individer och deras förutsättningar, men de är ändå med och slåss i samma kamp. Kampen mot arbetslösheten.
När man är arbetssökande idag krävs det att man är framåt, sägs det. Och visst är det så – man vill ju som arbetsgivare inte gärna anställa någon som inte har lite framåtanda. Jag tror att alla som är lite framåt och gärna vill ha ett jobb har ungefär lika mycket energi i början av arbetslösheten. Men det dröjer olika lång tid tills den tar slut. Jag tycker att man kan jämföra en arbetssökande med en boxare, och det är ju självklart i den bilden att man blir trött däruppe i ringen när man slår och slår och samtidigt får slag tillbaka. Att vara uthållig i boxning är nog en konst i sig, och så även i verkliga livet inför olika tuffa situationer och perioder vi står inför. Men när vi känner att vi gör allt för att vinna, vi gör alla rätt och slår slagen med perfekt precision och styrka, precis som vår coach har lärt oss – då blir vi ännu tröttare när motståndaren inte ger vika och det inte leder någonstans. ”Jobbet gick till någon annan”, ”tack för din ansökan, men….” Och du tänker; ”Men jag var ju perfekt för den här tjänsten, hur kunde dom välja att inte ens ta in mig på intervju???” Tiden går och du kanske får vara med om dessa nedslag flera gånger, om och om igen. Det blir självfallet tuffare att resa på sig och gå upp i ringen igen.
Man börjar tvivla på sitt människovärde.
Man kanske verkligen vet att man är riktigt duktig på något inom ett visst område, men börjar kanske med tiden att tvivla ändå. Man börjar tänka att konkurrensen är så stor och att det säkert finns många andra som är mycket bättre än vad man själv är. ”Det spelar nog ingen roll om jag skickar in min ansökan till den här annonsen i alla fall, varför skulle dom titta extra på mitt CV just idag när dom inte har gjort det på någon av alla de andra företag jag har sökt arbete på…?”
Jag vill tyvärr lägga en stor del av denna skuld på arbetsgivarna. Det borde ligga i deras roll och på deras ansvar att bemöta varje person som söker arbete på deras företag med ett värde, bara ett humant människovärde. Då skulle de arbetssökande lättare kunna gå vidare och känna sig respekterade och inte tappa allt självförtroende så fort som många tyvärr gör idag.
En god vän till mig som var arbetssökande under en period berättade att av 100 jobb han sökte fick han återkoppling på färre än 10. Han kunde inte ens räkna med att få ett automatiskt mail där man tackade för ansökan, och han fick sällan någon som helst återkoppling om han inte gått vidare inom urvalsprocessen efter ansökningsfristens slut.
Det är väl inte för mycket begärt att arbetsgivarna ska visa lite medmänsklighet?
Detta är något jag kommer att ta med mig vidare i arbetslivet, och nästa gång jag själv väljer ut kandidater till en tjänst så ska jag behandla alla sökande med stor respekt och ge en noga återkoppling. Att som arbetsgivare säga att man inte har resurser att följa upp rekryteringen är helt enkelt en dålig ursäkt 2015, när man vet att en tjänst som butiksförsäljare eller administratör lätt kan ha omkring 300 sökande. Då detta är fakta får man helt enkelt se till att ta in resurser under anställningsfasen så att alla sökande blir respekterade på det sätt de förtjänar.
Alla arbetssökande måste kunna gå vidare på sin väg mot nytt arbete med sitt människovärde, sin stolthet och sitt självförtroende i behållning! Detta borde vara arbetsgivarnas nya ledord 2015.
/Anette Östberg
