Maria Björk vid Uppsla universitet har läst regeringens riktlinjer till Försäkringskassan för att ta reda på hur man tänkt.

- Det är märkligt att man gått tillbaka till ett så hårdraget sjukdomsbegrepp, säger hon.

När den allmänna sjukförsäkringen infördes i Sverige för 55 år sedan fick alla för första gången en möjlighet att få ersättning från staten när de blev sjuka.

Fram till kring sekelskiftet 1900 var sjukdom en klass- och penningfråga, där var och en stod för sina egna sjukvårdskostnader. Under den första halvan av 1900-talet växte ett privat sjukkassesystem fram vilket betydde att en del var försäkrade.

- Det var bara en liten elit som hade råd att gå till doktorn. Och eftersom kostnaderna inte var ett samhällsproblem så var sjukdom inte heller intressant att diskutera ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, säger idéhistorikern Maria Björk vid Uppsala Universitet.

- I grunden handlade införandet av sjukförsäkringssystemet om att man menade att nu ska vi bygga ett social- och sjuksystem som kan hantera all sjukdom som finns. Och så började man beta av de uppenbara risker som fanns i arbetslivet. Men i och med att hela svenska folket hamnade i det skattefinansierade systemet så har det också förts en ständig diskussion om vilka sjukdomar som är legitima för att ersättningen ska betalas ut.

Till en början blev systemet allt generösare. - Synen på vad man kunde bli sjuk av i arbetslivet blev vidare och vidare och fram till mitten av 1970-talet betraktades allt fler tillstånd som sjukdom, vilket också accepterades av samhället i stort. Först var det arbetsrisker, som byggolyckor och asbest, och senare godtogs också psykosociala symptom som grund för ersättning, säger Maria Björk.

- Tanken var att alla skulle arbeta och bidra till välfärdssamhället men om man inte kunde jobba trots att ingen fysisk sjukdom bevisades så kunde man ändå bli sjukskriven. Ända fram till 1980-talet kunde man också bli sjukskriven av sociala skäl eller arbetsmarknadsskäl.

Men på tidigt 80-tal skedde ett tydligt trendbrott när sjuka mer och mer började betraktas som en belastning. Kritiken växte fram i samband med att samhällsekonomin blev sämre på grund av en lågkonjunktur.

Nu utmålades systemet som ett problem och man började ifrågasätta om sjukförsäkringen skulle omfatta andra än de fysiskt sjuka.

- Man började föra diskussioner om hur socialförsäkringssystemet utnyttjades. Kritiken kom först från vänsterhåll där man menade att det var fel att sjukskriva och kanske förtidspensionera människor i stället för att förändra arbetslivet så att färre blev sjuka. Men sedan rörde sig diskussionen om att systemet utnyttjades längre och längre ut mot högerkanten i politiken, säger Maria Björk.

- Sedan kom det här med fusk och utnyttjande fram väldigt tydligt Och den typen av diskussioner har bara blivit allt vassare. Vilket också har sammanfallit med att läkarna fått patienter med symptom som man haft svårt att enbart koppla ihop med arbetet, som utmattningssyndrom eller bildskärmsarbete och elallergi vilket ju är minerad mark än i dag.