Hur kommer det sig att du blev en inbiten seglare?

– Jag är uppvuxen i Gällivare, 25 mil från havet, men har alltid känt en dragning till hav och segling. År 2000 fick jag jobb i Luleå, och företaget hade en andelsbåt man kunde låna. Det gav mersmak, men det var lite jobbigt att dela, så jag köpte en egen. Där bor jag nu en stor del av året.

Varför bor du på båten?

– För att det får mig att må bra. Jag jobbar hårt och det tar sig olika uttryck, men redan efter någon dag på båten är man som en ny människa igen och redo att ta sig an nya utmaningar på land. Och jag inser varför – livet ombord, där stannar tiden!

– Det är så mysigt att sova och bo på båt. Och vi har en helt fantastisk skärgård här uppe.

Och bekvämligheten?

– Det finns sovplats för sex personer, dusch, två toa, kök med kyl, stor salong, internetuppkoppling. Ungefär som en trerumslägenhet.

Men i regn och blåst – hur kul är det då att vara på båt?

– Då stänger man in sig och slår på värmen. Det är hög mysfaktor!

Så vad är grejen med själva seglingen?

– Frihetskänslan, tystnaden, det är bara du, havet och vinden, som måste samarbeta. Segling är ett sätt att utmana sig själv. Någon har sagt att alla borde göra en segling över Atlanten, för att man blir ödmjuk – det går inte att tävla mot havet.

Utvecklar det dig som chef?

– Definitivt. Jag gillar att ta med folk ut, gärna som inte känner varandra. Det kan bli lite som tv-programmet Renées Brygga, med spännande möten. Kaptensrollen är bra träning i ledarskap. Man bygger team, precis som på jobbet, och måste vara här och nu, lyhörd, trygg. Man trimmar och utvecklar andra sidor hos sig själv och sin besättning. Som skeppare har jag ju ansvar för att seglingen blir bra för alla ombord, att alla känner delaktighet och mår bra, även om det blåser hårt.

Är det mycket arbete med båten?

– Hur mycket som helst. Men det är precis som med ett fritidshus, du avgör själv hur mycket arbete du vill lägga ner. Det tråkiga skrovputsandet brukar jag leja bort till sonen och hans kompisar. Jag fokuserar på att förbättra saker ombord.

Vad är det längsta du har seglat?

– Min längsta tur är från Frankrike till Mallorca, vilket var fantastiskt, men två veckor som kapten i Karibien slog även det med hästlängder. Så otroligt vackert, så varma människor och att få simma bland havssköldpaddor … Nästa dröm är att segla över Atlanten, det har jag bestämt, men jag tänker att det inte nödvändigtvis måste bli med egen båt.

De syntes på trottoarer och garageuppfarter, parkeringar och vid bensinstationer. Ungarna med brädan under armen och vinden i håret. Nu har skejtarna växt upp, blivit föräldrar – och uppfostrar en helt ny generation åkare.

En av dem som varit med och startat en skejtpark i Uddevalla är försäljningschefen David Lindeskär. Efter ett uppehåll på 20 år åkte brädan fram ur förrådet igen.

– Jag gick till en aktivitetspark och testade lite för fyra år sedan. En grabb i tioårsåldern kom fram och sa att jag var duktig. Det tyckte jag var fint att han berömde en vuxen, säger han.

Sedan dess har en förening växt fram i staden och en ny hall byggts. Här samlas unga och gamla, killar och tjejer, nybörjare och veteraner.

– Det finns faktiskt inte så många ställen i samhället där man möts och har kul över generationsgränserna. Och vill man åka utomhus finns inga träningstider, medlemsavgifter eller krav, man tar bara brädan och drar, säger David Lindeskär.

Vd:n Rasmus Lehnér från Göteborg ser alltid ramper och möjliga hopp i stadsmiljön. Hans öga har tränats sedan barnsben när det inte fanns så mycket annat än guppig asfalt att öva bräda på. Men det har han å andra sidan nytta av i sitt jobb inom innovation och design.

– Mitt jobb handlar mycket om att tänka nytt – och nya idéer föds aldrig ur ett vakuum. När jag åker bräda måste jag vara i ögonblicket, ta in det runtomkring mig och våga testa saker. Det kan jag sedan använda både i mitt jobb och mitt chefskap, säger han.

Även om det är bra träning är båda lite avigt inställda till att se skejtandet som en prestationssport. I stället ska det handla om glädje och lek. Men så har också skejtkulturen en lång historia av att vara motvalls till etablissemanget.

– Det är det intressanta, att skejtboardkulturen kan vara så motsägelsefull: det får vara en konstform, en bedömningssport, mode och en nagel i ögat på samhället på samma gång, säger Rasmus Lehnér.

För den som är intresserad av att börja trots brist på erfarenhet finns det goda möjligheter, anser David Lindeskär. Det enda som behövs är en bräda, hjälm och möjligtvis lite andra skydd.

– Det är mycket adrenalin, balans, fart, koordination och bålstyrka. En annan ingrediens är att man ramlar ibland, men det kan vara bra att ramla lite som vuxen och känna att man klarar av det, säger han. ●