Hoppa till huvudinnehåll
Hälsa

Magnus är chef och bipolär

Magnus Peterson har diagnosen bipolär sjukdom. Han har genomlidit depressioner, fått en psykos, slutat äta och dricka och varit inlagd på psyket. Tack vare en förstående chef och omgivning har han kommit igen och har i dag ett chefsjobb.
Petra Rendik Publicerad
Fredrik Stehn
När Magnus Peterson var som allra sämst behandlades han med elchocker. I dag mår Magnus mycket bättre och har ett chefsjobb utan personalansvar. Fredrik Stehn

Det var en sommar för tio år sedan som det började. Magnus var populär, hade många kompisar, festade lite för mycket, sov lite för lite och hade flera extraknäck. Jobbigt? Nej. Turbulent? Jo. Men han var i sena tonåren och livet lekte.

– Så här i efterhand förstår jag att jag då hade mitt första skov av en hypomanisk period, säger han.

I dag är Magnus Peterson, 28 år. Diagnosen han fick för tio år sedan var bipolär sjukdom typ 1. Det blev starten på en resa som skulle komma att bli oerhört tuff.

Fast han har ändå, på många sätt, haft tur, anser han själv. Tur för att han fick diagnosen tidigt. Och för att han har fått tid på sig att lära sig hantera den innan han blev vuxen på riktigt. Chefer, kollegor, vänner och familj har också funnits där, liksom vården.

Men Magnus har också fått känna på när omgivningen tystnar. När mobilen slutar ringa, när sms-meddelandena slutar plinga. När kompisarna firar studenten och Magnus inte kan vara med, för att han är alldeles för sjuk.

De hypomaniska perioderna innebär oftast ett stämningsläge med stort självförtroende. Idéer och kreativitet flödar och projekten sväller och blir många, men kanske inte alltid så bra. Men eftersom Magnus alltid hade varit den där sociala killen som hittade på en massa saker var det ingen som reagerade. Inte ens han själv.

Sedan gick det utför. Magnus började känna sig låg under sista året på gymnasiet. Han, som alltid gillat skolan och haft lätt för sig, stannade hemma mer och mer. Föräldrarna och skolan började undra.

Jag arbetade 12–13 timmar om dygnet, adrenalinet pumpade dygnet runt

Nu gick det snabbt. Men Magnus minns nästan ingenting från den här tiden. Det mesta har han fått återberättat för sig. En tidig vårdag, året då Magnus ska fylla 19, kommer hans mamma hem från jobbet. Hon möter sonen som står i fönstret och pekar mot någon eller några som bara han ser. Han pratar om Säpo, om att han är förföljd. Att några där ute vill honom illa.

Magnus hade sjunkit allt djupare ner i sin depression och nu också drabbats av en psykos. Han blev inlagd på en psykiatrisk avdelning, där han kom att vara i drygt fyra månader. Han minns första natten lite vagt. Han låg ensam i ett rum med en vårdare utanför som skulle vaka över honom dygnet runt. Vårdaren läste en bok med hjälp av en liten nattlampa.

– Det var inte optimalt för en patient med förföljelsemani. Jag var övertygad om att jag hamnat på en institution där man skulle utföra fasansfulla experiment på mig.

Magnus hade nu slutat prata, äta och dricka. Han befann sig i ett så kallat katatoniskt tillstånd, som kan ge hjärnskador om det pågår för länge. Läkarna ordinerade ECT-behandling, elchocksterapi. Han fick sammanlagt 15 behandlingar men redan efter den tredje märktes en liten skillnad.

Det gick förhållandevis lätt att återvända till livet. Magnus fick komma hem från sjukhuset. Han fick mediciner, som dock inte fungerade så bra. Han åt och sov och gick upp 20 kilo på några veckor. Så han bytte medicin och började med litium. Efter ett tag var det som om någon tryckte på knappen och Magnus mådde bra. Allt var nästan som vanligt igen.

Han accepterade snabbt sin diagnos men skulle först många år senare förstå att han aldrig förlikade sig med de livsvillkor som följer med den här typen av sjukdom.

Så småningom började han arbetsträna i samma matvaruaffär där han tidigare jobbat extra. Chefen han hade då kom att betyda mycket. Hon fanns där i bakgrunden, lite lagom, utan att vara påträngande.

– Jag visste att jag hade hennes stöd, det räckte långt.

Efter en tid sökte han en fast tjänst i en annan affär. Magnus tvekade först om han skulle berätta om sin sjukdom eller inte, men han valde till sist att vara ärlig. Och han fick jobbet. Chefen, som då trodde på honom, är fortfarande Magnus chef, men nu i en annan butik. För Magnus fick chansen att följa med chefen och bygga upp en ny butik helt från grunden.

Han arbetade nästan jämt, kunde vara i butiken 12–13 timmar om dygnet. Det var aldrig jobbigt, bara väldigt roligt. Som om adrenalinet pumpade i blodet dygnet runt. Han började sova mindre och slarva med medicineringen. Han åkte till Turkiet på semester. Festade med kompisar. En vecka senare landade han hemma igen, klockan var sex på morgonen och han åkte direkt till jobbet. Uppe i varv, men med läget under kontroll. Tyckte han.

Han anmälde sig också till en omfattande ledarskapsutbildning. Och kraschade. Inte lika illa som första gången. Men han började göra saker som han aldrig skulle göra annars. Avskärma sig. Försova sig. Inte svara i telefon när de ringde från jobbet. Han blev sjukskriven på heltid.

– Det var som att bli sjuk på nytt. Jag hade mått bra så länge att jag nästan glömt bort mina problem, säger Magnus.

Först nu gick det upp för honom att han måste börja jobba med sig själv. Medicinerna var viktiga, men de räckte inte för att han skulle må helt bra. Han behövde få ordning på alla pusselbitar. Att fungera på jobbet var en bit, men privatlivet med sömn, kost och mat var minst lika viktigt.

– Fungerar du inte i privatlivet kommer du aldrig att fungera på jobbet.

Struktur blev A och O. Magnus följde sin almanacka slaviskt. Han skrev upp allt i den. Och försökte samtidigt vara mer i nuet. Vila hjärnan och bara sitta ner och tänka på inget. Det gav resultat. Han började äntligen känna sig hel, kände att han kunde göra allt, men inom vissa ramar.

I dag arbetar han halvtid, söker inte ens heltid. Inte nu. Han vill fungera. Det är tydligt för både honom och arbetskamraterna vad som förväntas av honom. På så vis slipper han känna sig som en belastning, som den där som lämnar över allt på sina kollegor.

Magnus chef har känt till sjukdom hela tiden, men det är först de senaste åren som han har involverats till fullo. Butiken var nystartad och det fanns inga rutiner för om en medarbetare drabbas av psykisk ohälsa. Så alla, men mest chefen, fick lära sig.

Det tisslas och tasslas, inte av elakhet utan oftast av ren okunskap

I dag är Magnus mer ärlig än tidigare med hur han mår och vad han behöver. Eftersom han har en chefsroll, utan personalansvar, har vissa ansvarsområden skalats bort. Han insåg att det var tufft att börja arbetsdagen tidigt på morgonen, nu jobbar han mest eftermiddagar och kvällar.

Hans chef har också kontinuerliga uppföljningssamtal där han stämmer av läget. Tidigare frågade han Magnus varje dag hur han mådde. Men det upplevde Magnus som att han hade ögonen på sig hela tiden så de kom överens om att sitta ner och prata en kvart varje fredag i stället.

– Vi har haft en öppen dialog och tillsamman löst situationer. Jag känner mig delaktig och behövd. Men visst, i början kunde min chef vara lite plump i all välmening, han visste inte riktigt hur han skulle uttrycka sig, säger Magnus och ler.

Kunskap är avgörande för ett öppet arbetsklimat där alla kan känna sig trygga med att berätta om sina problem. Och öppenheten och förståelsen har ökat, särskilt nu när många kända personer har gått ut med att de har olika psykiatriska diagnoser. Men fördomarna är fortfarande många och arbetslivet har inte hängt med, anser Magnus.

Det saknas rutiner och verktyg att ta till när medarbetare drabbas. Alltför många med den här typen av diagnoser slås ut från arbetlivet och kommer aldrig tillbaka igen.

Magnus är engagerad i föreningar som vänder sig till personer som har psykiska sjukdomar eller till dess anhöriga. Han har fått höra många skräckhistorier om människor som råkat illa ut på jobbet när de berättat om sin sjukdom.

– Det tisslas och tasslas, inte av elakhet utan oftast av ren okunskap.

Öppenhet är ingen enkel sak. Magnus har aldrig skämts för sin sjukdom, men heller inte alltid känt sig bekväm med att berätta. På jobbet har han försökt inkludera andra i sin situation. Men det är långt ifrån självklart för alla att göra det.

– Känner du dig inte bekväm – låt bli. För min del har det lett till mycket positivt. Jag tror att jag har kommit mig själv närmare än många andra gör på ett helt liv!

MÅNGA DRABBADE

Tre av fyra i Sverige har egen erfarenhet eller erfarenhet av någon i närheten som lever med psykisk ohälsa. Vanligast är att bli sjukskriven på grund av stress. Den gruppen har lättare att komma tillbaka till arbetslivet. För personer med svårare psykiatriska diagnoser, som bipolär sjukdom, är risken för återfall i sjukskrivning och att hamna utanför arbetsmarknaden större.

BIPOLÄR SJUKDOM

Den drabbade är manisk eller deprimerad i olika perioder, ofta i anslutning till varandra. Vem som helst kan insjukna, men arv och miljö är kända riskfaktorer.

Sjukdomen är livslång, men med rätt behandling, stöd och kunskap kan man leva ett vanligt liv med arbete och familj.

Mest känd är bipolär 1, där depressioner varvas med kraftiga manier som kan leda till psykoser. Bipolär 2 innebär depressioner och hypomani, en lindrigare form av mani.

Tecken på mani kan vara ett forcerat prat, minskat sömnbehov, överdrivet stort självförtroende, aggressivitet och överaktivitet. Man fattar ofta förhastade beslut och hamnar i konflikter när man kommit ur en manisk fas. Vid depression tappar man lust och ork att göra vardagliga saker, får svårt att sova och känner hopplöshet.

Det är viktigt att söka hjälp i tid, sjukdomen kan få stora sociala och fysiska följder. I svåra fall är risken för självmord stor.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Hälsa

Dags för skärmtid för vuxna?

Skrollar du bort ditt liv? Hjärnforskaren Sissela Nutley har satt upp skärmtid för sig själv och tipsar om hur du tar kontroll över apparna.
Elisabeth Brising Publicerad 10 juni 2025, kl 06:01
Sissela Nutley mobil
Sissela Nutley är hjärnforskare och tipsar om hur vuxna och barn kan få mer kontroll över skärmtiden. Foto: Lina Eidenbeg Adamo/Shutterstock

Som att du ätit fem påsar chips och glömt borsta tänderna. Huvudvärk och trötthet. Uppvaknandet efter ett intensivt stirrande på skärm kan likna baksmälla. Hjärnforskaren Sissela Nutley, författare till boken Distraherad, vet hur digitala medier kan påverka hälsan, men också hur du tar kontroll över din skärmtid – om du vill det.

– Eftersom det finns hälsorelaterade bekymmer kopplade till vårt digitala liv är det bra att reflektera över hur det ser ut och påverkar vår hälsa, säger hon.

Hälsorisker med hög skärmtid

Det talas om hälsorisker med hög skärmanvändning för barn. De riskerna gäller även vuxna enligt Sissela Nutley. Skärmar tar tid från annat vi behöver, som sömn och motion. Forskning visar att hög skärmanvändning kan kopplas till sårbarhet för depression, spelberoende, sämre koncentrationsförmåga och svagare relationer.

Första steget för mer kontroll är att våga kolla i mobilen hur mycket skärmtid du faktiskt har – och fundera på om du vill använda timmarna i ditt liv till det.

– Vill jag det – fine. Men vill jag inte det – vad vill jag göra mer av? Läsa bok en timme per dag? Prata med vänner? Lära mig spela gitarr? säger Sissela Nutley.

Mår du bra kanske det inte alls är ett problem, resonerar hjärnforskaren. Få inte dåligt samvete i onödan. Men Sissela Nutley har några fler rannsakande frågor:

– Upplever jag att det går ut över viktiga saker som sömn? Orkar jag inte röra på mig? Är det en blockerare av andra lustfyllda saker som jag vill men inte får till?

Får du en för ensidig bild av omvärlden?

Fundera även över hur innehållet i olika appar, spel och tv-serier får dig att må.

– Har jag kastat bort en och en halv timme av mitt liv, vad är eftersmaken?

Får nyheter dig att tro att världen bara är mörk, eller gör andras poster i sociala medier att du känner det som att de lever ett enklare liv, är snyggare och lyckligare?

– Om man jämför sig mycket och känner sig otillräcklig påverkar det våra tankar om oss själva, säger Sissela Nutley.

Skapar dopamin och begär efter mer

”Once you pop you can’t stop”, löd en gammal chipsreklam. Att det är lika svårt att begränsa sitt skärmbegär som att sluta snacksa beror på att det skapar aktivitet i hjärnans belöningscentrum. Algoritmerna är gjorda för att hålla oss kvar och ge mer av det vi redan gillat eller sett.

Redan innan vi tar upp mobilen får vi en kick av signalsubstansen dopamin.

– Det verkar som ett bränsle för begär, eller förväntad belöning.

Dopamin gör att vi känner sug efter att upprepa ett beteende som belönar hjärnan igen. Får vi inte samma styrka i belöningen ökar vi på beteendet och plockar upp mobilen igen, trots att vi nyss kollade.

Vill du lyckas minska på mobiltiden ska du sätta upp nåbara mål och ställa in skärmbegränsningar precis som för barn.

– Jag har skärmtid för mig själv när jag har varit en timme på Insta. Då kan jag ta ett beslut att fortsätta eller inte. Det medvetandegör, säger Sissela Nutley.

4 tips: Så stoppar du skärmsuget  

1. Kolla upp din skärmtid. Fundera på dina livsmål. Sätt ett görbart tidsmål. 

2. Ställ in skärmtiden på tidsslukande appar. Överkurs: Ge tidskoden till en kompis.

3. Stäng av notiser. 

4. Ställ in låst hemskärm med avskräckande bild. Skaffa greyscale - svart-vit skärm. 

Gör det svårare att öppna mobilen

Ju större beroende du upplever, desto mer stöd kan du behöva, understryker hon.

– Höj tröskeln för det du vill göra mindre av och sänk den för det du vill göra mer av.

Skapa en paus innan du öppnar telefonen. Genom att ha en låst skärmbild tar den någon extra sekund att låsa upp. Lägg in en stoppsignal som skärmbild och varför inte en röd skärm med texten: ”Ska du verkligen öppna mig nu?” Hjärnforskaren föreslår även inställningen gråskala som gör skärmen svartvit.

– Då blir det tråkigt!

Tar tid att sluta söka kickar

Den som lätt blir rastlös utan skärm kan behöva vänja popcornhjärnan vid att bara vara. Bara 40 minuter i naturen har visat sig göra stor skillnad för kreativitet, enligt en amerikansk studie.

– Hjärnan behöver tid för spontan aktivitet och inte alltid bearbeta information, säger Sissela Nutley.

Prova att promenera utan underhållning, strunta i podd när du transporterar dig. Klappa ett husdjur, skratta med en kompis, tomglo ut genom fönstret, basta, bada eller meditera, tipsar hon. Gör en sak i taget, sakta.

– Jag värnar alla stunder. Hänger jag tvätt gör jag bara det. ”Lean into it.”

Unga får dåligt mobilsamvete
Unga kvinnor får mer dåligt samvete än killar för att de använder mobilen mycket enligt en studie vid Göteborgs universitet. Kvinnor uppger mer oro än män även när de använder skärm mindre enligt Sissela Nutley. 

Killar blir oftare beroende av dataspel än kvinnor och allt fler söker hjälp. Dataspelsberoende är i dag det enda digitala användande som är en diagnos med vårdprogram för patienter. 

Det finns vissa hälsorisker för barn och unga med hög skärmanvändning och i höstas kom de första riktlinjerna för alla under 18 år.

Lästips: 

Distraherad. Hjärnan, skärmen och krafterna bakom, av hjärnforskaren Sissela Nutley. 

Skärmhjärnan. Hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda, av psykiatern Anders Hansen.