Hoppa till huvudinnehåll
Hälsa

Livets Ord

"Det har hänt att de som predikat mot mig har dött knall och fall. Se vad som hände med pastor Ludwig Jönsson. Han fick en hjärtattack och dog", skanderar Ulf Ekman, pastor och grundare till Livets Ord. Församlingen skrattar våldsamt. Det finns en rättvisa. Gud straffar dem som inte har den rätta tron.
Lina Jonsson Publicerad

Händelsen utspelade sig under en predikan i Uppsala. Församlingen hade samlats för att höra sin ledare tala. I publiken satt män, kvinnor och barn. Och en tvivlare.

Vi backar tillbaka några årtionden. I början av 1980-talet kom Per Kornhall hem från en lång resa i Indien. Som 22-årig student var han sökande, tyckte om att måla men visste inte riktigt var hans plats i livet var. En dag gick han förbi Sergels torg i Stockholm. Där såg han unga människor lovorda Jesus och när en man steg fram och frågade om han ville ta emot frälsaren sade Per ja. Mötet blev startpunkten på en 17 år lång affär med Livets Ord. Först som fanatisk anhängare, sedan som försiktigt tvivlande och slutligen som beslutsam uppbrytare.  

- Jag skulle beskriva det som en kärleksrelation. Den första tiden var intensiv, jag hade äntligen hittat ett sammanhang i livet och kommit hem, säger Per Kornhall.

Tiden gick och Per blev mer och mer indragen i församlingen och  uppmanades att åka till Uppsala för att delta i Livets Ords bibelskola. Där var budskapet tydligt: församlingens ledare var Ulf Ekman och han hade fått i uppdrag av Gud att förändra Sverige. Per tog budskapet på fullaste allvar och predikade Livets Ord för alla som orkade lyssna, och även för dem som inte gjorde det.

- När jag jobbade på ett sjukhem var de tvungna att flytta mig från patientavdelningen till köket för att jag försökte att predika för patienterna så att de kom till himlen.

Vännerna utanför församlingen försvann successivt. Inom familjen hade man en tyst överenskommelse att inte tala om Livets Ord. Den enda som gjorde en ansats att få Per på andra tankar var hans farmor.

- Hon utsatte mig för en del kritisk information men jag var inte mottaglig. Jag tolkade det istället som att jag var på rätt väg, att jag måste stå emot frestelser och ond information som kom utifrån, säger Per Kornhall.

Vännerna blev desto fler inom församlingen. Han träffade även sin före detta fru inom Livets Ord och de fick senare tre barn. Men åren gick och med dem kom även tvivlet. Per Kornvall kan inte avgöra exakt när det kom. Det var en följd av olika händelser.  

- Det första var att jag började plugga biologi på universitetet och sedermera undervisade i ämnet på Livets Ords bibelskola. Inom Livets Ord förnekar man evolutionen, vilket jag inte kunde göra i min undervisning.

Den andra, och mest avgörande händelsen var att två bekanta till Per Kornhall och hans fru uteslöts ur församlingen. Orsaken var olydnad. När hans fru föreslog att de borde sluta umgås med det uteslutna paret så brast det.

- Jag sade bara aldrig i livet. Först trodde jag att ledningen gjort ett misstag med att utesluta paret, men när det visade sig att så inte var fallet så tog jag beslutet att skriva en utträdesansökan.

Tiden efter utträdet blev tuff och ledde också till att Per separerade från sin fru, som inte ville gå ur Livets Ord. En räddning blev familjen och arbetskamraterna utanför församlingen.

- Jag hade vänner utanför församlingen, men för många är Livets Ord både familjen och hela bekantskapskretsen. Det är en tuff struktur att bryta sig ut från och gör man det är man väldigt ensam.

Dagarna efter sitt utträde började Per Kornhall söka på ordet sekt på Internet. När definitionerna punktades upp föll pusselbitarna på plats. I samma veva fyllde han 40 år, vilket firades med stort kalas.

- Jag firade att jag var fri, att det fanns en hel värld att upptäcka och att min resa började nu.

I dag har Per ingen kontakt med sina forna församlingsvänner. Hans barn har lämnat församlingen och själv arbetar han som kvalitetsutvecklare på Skolverket, samtidigt som han har skrivit två böcker om livet i en sekt: "Skapelsekonspirationen" och "Livets Ord"

- Jag kan väl säga att det som inte dödar härdar. Visst kunde jag ha gjort betydligt vettigare saker i 17 år, men kan jag hindra någon från att begå samma misstag så har jag hjälpt någon.  

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Hälsa

Här tänker jag inte på jobbet: ”Ombord stannar tiden”

Han växte upp långt från hav. Ändå har Urban Fägnell ända sedan barnsben känt en dragning till segling. I dag bor han en stor del av året på sin båt.
Joachim Stokstad Publicerad 3 juli 2026, kl 05:59
Som kapten har Urban Fägnell nytta av seglingen, både i mötet med nya människor och i chefsrollen på jobbet. Foto: David Fägnell/Urban Fägnell

Hur kommer det sig att du blev en inbiten seglare?

– Jag är uppvuxen i Gällivare, 25 mil från havet, men har alltid känt en dragning till hav och segling. År 2000 fick jag jobb i Luleå, och företaget hade en andelsbåt man kunde låna. Det gav mersmak, men det var lite jobbigt att dela, så jag köpte en egen. Där bor jag nu en stor del av året.

Varför bor du på båten?

– För att det får mig att må bra. Jag jobbar hårt och det tar sig olika uttryck, men redan efter någon dag på båten är man som en ny människa igen och redo att ta sig an nya utmaningar på land. Och jag inser varför – livet ombord, där stannar tiden!

– Det är så mysigt att sova och bo på båt. Och vi har en helt fantastisk skärgård här uppe.

Och bekvämligheten?

– Det finns sovplats för sex personer, dusch, två toa, kök med kyl, stor salong, internetuppkoppling. Ungefär som en trerumslägenhet.

Men i regn och blåst – hur kul är det då att vara på båt?

– Då stänger man in sig och slår på värmen. Det är hög mysfaktor!

Så vad är grejen med själva seglingen?

– Frihetskänslan, tystnaden, det är bara du, havet och vinden, som måste samarbeta. Segling är ett sätt att utmana sig själv. Någon har sagt att alla borde göra en segling över Atlanten, för att man blir ödmjuk – det går inte att tävla mot havet.

Utvecklar det dig som chef?

– Definitivt. Jag gillar att ta med folk ut, gärna som inte känner varandra. Det kan bli lite som tv-programmet Renées Brygga, med spännande möten. Kaptensrollen är bra träning i ledarskap. Man bygger team, precis som på jobbet, och måste vara här och nu, lyhörd, trygg. Man trimmar och utvecklar andra sidor hos sig själv och sin besättning. Som skeppare har jag ju ansvar för att seglingen blir bra för alla ombord, att alla känner delaktighet och mår bra, även om det blåser hårt.

Är det mycket arbete med båten?

– Hur mycket som helst. Men det är precis som med ett fritidshus, du avgör själv hur mycket arbete du vill lägga ner. Det tråkiga skrovputsandet brukar jag leja bort till sonen och hans kompisar. Jag fokuserar på att förbättra saker ombord.

Vad är det längsta du har seglat?

– Min längsta tur är från Frankrike till Mallorca, vilket var fantastiskt, men två veckor som kapten i Karibien slog även det med hästlängder. Så otroligt vackert, så varma människor och att få simma bland havssköldpaddor … Nästa dröm är att segla över Atlanten, det har jag bestämt, men jag tänker att det inte nödvändigtvis måste bli med egen båt.

URBAN FÄGNELL

GÖR: Karriärrådgivare för personer som vill byta jobbinriktning. Har tagit Fartygsbefäl klass 8 och får därmed ha betalande passagerare.

BOR: Hus i Luleå och på sin båt.

SEGELBÅT: Jeanneau, en 40 fots (12 meter) fransk båt.

BÄSTA BÅTMINNE: Jag kunde skriva en bok om alla mina seglingsminnen, men att segla i Karibien var makalöst.

TIPS TILL SUGEN NYBÖRJARE: Kontakta det lokala segelsällskapet och förklara läget. Då lär du få följa med någon. Båtägare är ofta entusiaster som älskar att prata om sitt stora fritidsintresse.

Hälsa

En bräda för alla

Ungdomarna har blivit vuxna, men brädan har plockats fram igen. Skejtandet har fått ett uppsving och samlar nya och gamla generationer i glädjen att åka.
Lina Björk Publicerad 30 juni 2026, kl 06:01
Uddevalla Skateboardförening har funnits sedan maj 2020. David Lindeskär är en av grundarna. Foto: Calle Wärnelöv

De syntes på trottoarer och garageuppfarter, parkeringar och vid bensinstationer. Ungarna med brädan under armen och vinden i håret. Nu har skejtarna växt upp, blivit föräldrar – och uppfostrar en helt ny generation åkare.

En av dem som varit med och startat en skejtpark i Uddevalla är försäljningschefen David Lindeskär. Efter ett uppehåll på 20 år åkte brädan fram ur förrådet igen.

– Jag gick till en aktivitetspark och testade lite för fyra år sedan. En grabb i tioårsåldern kom fram och sa att jag var duktig. Det tyckte jag var fint att han berömde en vuxen, säger han.

Sedan dess har en förening växt fram i staden och en ny hall byggts. Här samlas unga och gamla, killar och tjejer, nybörjare och veteraner.

– Det finns faktiskt inte så många ställen i samhället där man möts och har kul över generationsgränserna. Och vill man åka utomhus finns inga träningstider, medlemsavgifter eller krav, man tar bara brädan och drar, säger David Lindeskär.

Vd:n Rasmus Lehnér från Göteborg ser alltid ramper och möjliga hopp i stadsmiljön. Hans öga har tränats sedan barnsben när det inte fanns så mycket annat än guppig asfalt att öva bräda på. Men det har han å andra sidan nytta av i sitt jobb inom innovation och design.

– Mitt jobb handlar mycket om att tänka nytt – och nya idéer föds aldrig ur ett vakuum. När jag åker bräda måste jag vara i ögonblicket, ta in det runtomkring mig och våga testa saker. Det kan jag sedan använda både i mitt jobb och mitt chefskap, säger han.

Även om det är bra träning är båda lite avigt inställda till att se skejtandet som en prestationssport. I stället ska det handla om glädje och lek. Men så har också skejtkulturen en lång historia av att vara motvalls till etablissemanget.

– Det är det intressanta, att skejtboardkulturen kan vara så motsägelsefull: det får vara en konstform, en bedömningssport, mode och en nagel i ögat på samhället på samma gång, säger Rasmus Lehnér.

För den som är intresserad av att börja trots brist på erfarenhet finns det goda möjligheter, anser David Lindeskär. Det enda som behövs är en bräda, hjälm och möjligtvis lite andra skydd.

– Det är mycket adrenalin, balans, fart, koordination och bålstyrka. En annan ingrediens är att man ramlar ibland, men det kan vara bra att ramla lite som vuxen och känna att man klarar av det, säger han. ●