Hoppa till huvudinnehåll
Fackligt

"Det är ren union busting"

Han hölls kvar av vakter som krävde att han skulle säga upp sig. Han hittade en spionkamera i taket över sitt skrivbord. Och han har lägre lön än sina arbetskamrater.
– Allt är straff för att jag jobbar fackligt, säger Valera Kudrjakov som startat den enda fackklubben på Ikea i Ryssland.
Publicerad
Börge Nilsson
I taket ovanför Valera Kudrjakovs skrivbord hittade han en övervakningskamera. Svetlana Kostjutjenko tog bilden när Valera plockade ner den. (Bläddra vidare för fler bilder.) Börge Nilsson

Det är söndag på Ikea Parnas i S:t Petersburg. Unga par följer stilla skyltarna in till själva varuhuset och restaurangen lockar med köttbullar och potatismos. På reklambilden är en svensk flagga nerstucken i mosklicken.

Men Valera Kudrjakov, Katja Tolkats och Svetlana Kostjutjenko som sitter vid ett bord på Ikea-restaurangen är inte alls imponerade av de svenska värderingar som möbeljätten tagit med sig till Ryssland.

Det är ren union busting. De försöker stoppa all facklig verksamhet.

Av Ikeas alla anställda i Ryssland är 50 med i facket och bara några få vågar berätta det för företaget. En majoritet av dem sitter här.

De bildade för drygt tre år sedan koncernens första ryska fackklubb. Sedan dess säger de sig ha drabbats av upprepade trakasserier.

- Det är ren union busting. De försöker stoppa all facklig verksamhet, säger Valera Kudrjakov.

Ikea säger sig stå för värderingar som att inte motarbeta facklig verksamhet och att aldrig betala mutor.

– Inget av det stämmer. De följer inte alls sina etiska riktlinjer. Ta bara det här med mutorna, säger han.

Jag tror att Valera är på väg att berätta om den dokumenterade mutaffär på Ikea Ryssland som Expressen avslöjade i februari 2010. Två toppchefer, Per Kaufmann och Stefan Gross, sparkades omedelbart. Tidningen hade fått tillgång till e-brev som visade att cheferna visste om, och i ett fall godkänt, att den entreprenör som byggde Ikea Parnas skulle muta sig till ett tillstånd.

Men det var inte det som Valera ville berätta. Ikea-klubbens mutaffär är mycket handgripligare än så (länk till separat artikel).

Att Ikea skulle ha en generös inställning till fackligt arbete har Valera, Katja och Svetlana inte heller märkt av.

Svetlana var med när vi upptäckte den och hon tog bilder när jag plockade ner den.

När klubben bildades sommaren 2010 förvarade Valera de fackliga papperen i en låst låda i sitt skrivbord. I taket ovanför skrivbordet såg han ett litet hål. Ovanför hålet satt en spionkamera, som var riktad mot hans skrivbord.

- Svetlana var med när vi upptäckte den och hon tog bilder när jag plockade ner den, säger han med ett snett leende och visar bilderna på en surfplatta.

Klubben skrev ett brev till företaget där den förklarade att övervakningen var illegal och hotade att anlita advokat.

Advokaten själv sitter med vid bordet på Ikea-restaurangen. Han heter Andrej Makarkin och försvarar ibland fattiga frivilligorganisationer gratis i ett välgörenhetsprogram som drivs av hans advokatsamfund.

Inte heller i Ryssland får arbetsgivare övervaka personalen hur som helst.

– Det är lagligt om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, till exempel vid en bakdörr där det kan förekomma stölder. Men den här kameran fanns ju över hans arbetsplats. Dessutom måste den anställda informeras om övervakningen i förväg, säger Andrej Makarkin.

– Det blev jag inte, det vet jag absolut, säger Valera.

Idag ser Valera, Katja och Svetlana kameraövervakningen som inledningen till allt som hände sen.

– Jag skulle tro att de försökte hitta något sätt att komma åt oss, säger Svetlana.

De tror att cheferna hade sett hur Valera förvarade glödlampor på sitt skrivbord. Sådana ligger alltid där. Valera är vaktmästare och alltiallo på underhållsavdelningen och behöver byta ut lampor som gått sönder.

Jag blev rädd. De antydde att det kunde sluta så illa att jag kunde bli dödad.

Det kan vara en förklaring till vad som hände den 10 juni 2010, tror de.

Valera arbetade kväll och slutade klockan 23.00, men kom inte hem som han brukar till Svetlana som är både hans arbetskamrat och hans fru.

När Valera hade slängt sin ryggsäck på ryggen greps han av två säkerhetsvakter. De tog ryggsäcken, anklagade honom för att ha stulit en lampa och höll honom inlåst i ett litet rum. Han blev av med sin telefon och fick inte ringa hem.

- Jag blev rädd. De antydde att det kunde sluta så illa att jag kunde bli dödad.

Vakterna förklarade att de tänkte hålla kvar honom tills han skrev under en frivillig uppsägning. Det gjorde Valera.

– Jag vågade inte annat.

Till slut gick de med på hans begäran om att få ringa polisen. Polisen kom och sökte igenom ryggsäcken och hittade inget stöldgods.

– När polisen hade kommit var jag inte rädd längre. De hjälpte mig också att ta tillbaka min uppsägning eftersom den var undertecknad under tvång.

Den här perioden beskrivs av Valera, Svetlana och Katja som en tid av upprepade trakasserier mot de fackligt aktiva på Ikea Parnas.

Att företaget självt inte varit stolt över sin personalpolitik i Ryssland framgår av ett pressmeddelande som skickades ut den 10 december 2010, med anledning av den korruptionshärva som Expressen avslöjade. Så här skrev Ikea om personalpolitiken:

”En oberoende undersökningskommitté avseende Human Resource har granskat ledarskapet inom IKEA MOS (det ryska shoppingbolaget, reds anm.) och pekat på flera fall av otillfredsställande personalhantering både individuellt och generellt inom IKEA MOS. Situationen åtgärdas för närvarande”.

Det skedde ett halvår efter att Valera greps av vakterna och gav en viss förbättring av samarbetsklimatet.

– De inrättade till och med en specialkommission för hälsa och säkerhet där jag blev en av ledamöterna, säger Valera.

Sen vände det igen.

– För ett år sedan bytte de ut ledningen och nu har vi inget samarbete alls.

Lönediskrimineringen är fortfarande ett olöst problem. Valera, Katja och Svetlana säger att alla som är öppna medlemmar i facket får lägre lön än motsvarande kollegor.

Medianen är enligt Valera 30 000 rubel i månaden. Katja tjänar 29 000, Svetlana arbetar deltid till en lön som motsvarar 28 000 på heltid. Och Valera får bara 25 000 rubel i månaden, vilket blir 5 000 omräknat till svenska kronor.

– Jag är en av dem som har jobbat längst. Jag har varit med ända sedan vi öppnade för sju år sedan.

De tre fackligt aktiva säger att deras löner ligger 20 – 30 procent under andras med motsvarande erfarenhet, men det svåra är att bevisa det i rätten.

– Företagen hänvisar alltid till andra skäl. Domstolarna har dessutom en tendens att alltid döma till de stora företagens fördel, säger advokaten Andrej Makarkin.

Det gör att ledningen aldrig kan vara säker på vem de pratar med. Vem som helst kan vara medlem.

Därför vågar inte arbetskamraterna gå med i facket. I alla fall inte öppet. Tio procent av de 500 anställda betalar medlemsavgift på 100 rubel i månaden, enligt Valera. Men de betalar kontant, så att inte företaget ska veta om det.

– Det är lite bra också. Det gör att ledningen aldrig kan vara säker på vem de pratar med. Vem som helst kan vara medlem, säger Valera.

Att rekrytera är svårt av flera skäl.

– Hälften av personalen har korta anställningar och finns inte kvar om ett år. Dessutom rekryterar Ikea gärna sådana som redan har problem eller ligger illa till ekonomiskt. Om varje rubel behövs så vågar man inte bråka.

Ett sätt att få nya medlemmar är att använda den fackliga anslagstavlan. Men den har varit en ständig källa till konflikt. Ibland har ledningen krävt att få godkänna varje anslag.

– Och när vi informerade om korruptionen i Ikea så tog de ner anslaget helt och hållet. Nu får vi inte använda tavlan alls. Jag ska stämma dem för det. Facket har rätt till en anslagstavla enligt rysk lag, säger Valera Kudrjakov.

I ett mejlsvar från Anna Pilkrona Godden på Ikeas pressavdelning medger företaget att misshagliga anslag har tagits ner. Det har skett när anslagen ”innehållit felaktig information” eller ”information om andra juridiska personer som inte har koppling till IKEA Ryssland” eller ”information som avslöjar personliga uppgifter om vissa medarbetare”.

Företaget bekräftar också att kameraövervakning kan förekomma, men säger sig i mejlet ha svårt att kommentera enskilda händelser som ska ha hänt tidigare och ger därför inga kommentarer till kameran över Valeras skrivbord.

Trakasserier eller lönediskriminering av fackliga medlemmar sker inte, skriver Ikea, som också säger att man bjudit in facket till dialog och samarbete inom åtminstone ett område under 2013. När det gäller uppgiften att Valera Kudrjakov gripits av vakter och avtvingats en ”frivillig” uppsägning skriver Ikea:

”Vi kommenterar inte enskilda händelser där polis och medarbetare är inblandade”.

 

Börge Nilsson/Textra

Fakta

Profsojuz Ikea Parnas
Den enda fackklubben på Ikea i Ryssland bildades 2010 och har cirka 50 medlemmar i Parnas. Bara en handfull vågar berätta att de är med i facket. Ett tiotal anställda på Ikeas andra varuhus i S:t Petersburg är också medlemmar. Klubben har ett visst samarbete med andra länders Ikea-fack men vill ha mer. Den är ansluten till den ryska centralorganisationen FNPR, som heter Federation of Independent Trade Unions of Russia på engelska.

 

Ikea Ryssland
Ryssland är en av Ikeas snabbast växande marknader med mer än 12 000 anställda i 14 butiker. Ikea driver också de köpcenter där butikerna ligger och hyr ut lokaler till andra detaljhandelsföretag. Enligt Ikeas pressavdelning hade de ryska butikerna 63 miljoner besökare det senaste räkenskapsåret.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Fackligt

Hon ska leda Unionen

Ulrika Johansson är ny andre vice ordförande i Unionen. Hon valdes som ersättare för Martin Johansson, som avgick i somras efter knappt ett år på sin post.
Ola Rennstam, Noa Söderberg Publicerad 14 oktober 2024, kl 13:01
Ulrika Johansson ny andre vice ordförande i Unionen.
Ulrika Johansson ny andre vice ordförande i Unionen, omgärdad av Victoria Kirchhoff, förste vice ordförande, och Unionens förbundsordförande Peter Hellberg. Ulrika Johansson, verksamhetsutvecklare på Gestamp Hardtech i Luleå, valdes av knappt 150 delegater till Unionens tredje högsta maktposition. Foto: Ola Rennstam.

Ulrika Johansson är ny andre vice ordförande i Unionen. Det är förbundets tredje högsta maktposition. Johansson jobbar som verksamhetsutvecklare på fordonssäkerhetsföretaget Gestamp Hardtech i Luleå och sitter sedan tidigare i Unionens förbundsstyrelse.

Vad kommer du tillföra Unionens högsta ledning?
– Först och främst känns det oerhört hedrande att ha blivit vald. Jag har mycket kunskap om vad som händer och sker i norra Sverige. Jag kan även mycket om industrisektorn, jag har jobbat på ett industriföretag i 33 år och sitter med i IndustriAll som representant för Unionen.

Vilka är dina fackliga hjärtefrågor?
–  På senaste tid har det blivit mycket kring hbtqi-frågor. Mitt äldsta barn har kommit ut som transtjej för några år sedan. 

Vilka utmaningar ser du framöver för Unionen? 
– Det som blir absolut viktigast att fokusera på nu är att få fram 50 000 förtroendevalda. Där kan jag komma med kreativa idéer och hjälpa till att pusha för att fler medlemmar ska engagera sig.

Ni var flera i förbundsstyrelsen som slogs om den här posten. Hur kommer det att påverka styrelsens arbete framöver?
– Haha. Ja, det var många kandidater men jag tror att det kommer att gå bra, vi har alltid bra diskussioner i förbundsstyrelsen.

Johansson valdes av knappt 150 delegater på det så kallade förbundsrådet. Hon ställdes mot flera andra personer i Unionens förbundsstyrelse. Efter en andra omröstning fick hon en tydlig majoritet av rösterna.

Näst mest röster fick Daniel Landin, regionordförande i Unionen Småland och socialdemokratisk lokalpolitiker i Osby. 

Peter Hellberg, Unionens förbundsordförande, är nöjd med valet av Ulrika Johansson.

Hon är en stabil och förståndig person. Ulrika har stor erfarenhet från industrin och jag ser fram emot att hon ska fortsätta inom IndustriAll, där hon varit aktiv i många år, och även i Facken inom Industrin. 

Victoria Kirchhoff, förste vice ordförande instämmer:
– Ulrika är en trygg person som kommer hjälpa oss i presidiet att navigera när det blåser. Som presidieledamot ska man kunna representera alla medlemmar men med det sagt finns det en viss finess med att Unionens ledning nu får en person från norr, vilket vi inte haft tidigare. 

Ulrika Johansson tar över efter Martin Johansson, som valdes till andre vice ordförande på Unionens senaste kongress men avgick i somras, efter knappt ett år på posten.

I och med den nya rollen lämnar Ulrika Johansson sin ordinarie plats i förbundsstyrelsen. Det innebär att Edvin Arnby Machata, som valdes till suppleant på Unionens senaste kongress, blir ordinarie ledamot.

Fackligt

Kollega granskar: Ensamt att vara förtroendevald

Unionen vill att de lokalt förtroendevalda ska bli nästan dubbelt så många. Samtidigt vittnar förtroendevalda som Kollega pratat med om en dold utmaning: ensamhet.
Noa Söderberg, Lina Björk Publicerad 23 september 2024, kl 06:01
Kvinna sitter i en stol framför en dator
När Sophie Bernhard blev förtroendevald hade hon ingen erfarenhet av fackligt arbete. Ibland har hon fått improvisera. Foto: Johan Bävman

Det uppstod naturligt, utan några formella beslut. När tjänstemännen på bilverkstaden i Malmö blev av med sitt fackliga arbetsplatsombud började de söka sig till Sophie Bernhard med sina problem. Hon hade ingen erfarenhet av fackligt arbete, men hon var orädd. Kollegornas förtroende växte.

Hon hörde av sig till Unionen och berättade om läget. De regionala ombudsmännen ordnade ett möte, deltog via Teams och skickade efteråt ett bekräftelsemejl: Sophie Bernhard var officiellt vald till arbetsplats- och arbetsmiljöombud.

Sedan hörde hon, enligt egen utsago, ingenting.

– Jag tänker mig väl att mitt uppdrag innebär att jag är en typ av förlängning åt Unionen. Han som satt med i mötet tog mina uppgifter och då tänkte jag att okej, då är det någon som kontaktar mig och frågar vad jag behöver för stöd.

I stället har hon själv sökt kontakt. Ombudsmännen har då bett henne att ringa till Unionens centrala rådgivningslinje i Stockholm.

Nu har hon suttit på sin post i ett och ett halvt år. Under den tiden har hon hanterat infekterade konflikter bland personalen och anställda som känt sig orättvist behandlade av chefer. Hennes arbetsgivare är påläst och har pondus. Sophie Bernhard kan inte särskilt mycket om arbetsrätt. Hon har fått improvisera.

– Min kollega som är förtroendevald för IF Metall har en kontaktperson som han kan kontakta när som helst. Jag har ingen sådan.

I brist på det har hon lutat sig mot just kollegan från IF Metall – ett annat fackförbund.

Man har en stämpel på sig

Kollega har pratat med ett dussintal fackligt förtroendevalda inom Unionen, på stora och små företag runt om i Sverige, för att ta reda på vad som är deras största utmaningar. Unionen är ett stort förbund med tusentals förtroendevalda, men alla vi har pratat med nämner någon variant av samma problem: ensamhet.

Den förtroendevalda är den första som får veta att nedskärningar är på gång. När det ska förhandlas sker det ofta under sekretess. Kollegors framtida öden avgörs genom organisationsplaner och las-listor, men den som förhandlar får inte berätta hur det går. Då riskerar uppgörelsen – försöket att enas om en lösning som är så lindrig som möjligt för medlemmarna, genom pensionsavgångar, frivilliga uppsägningar eller annat – att spricka. Den lokala fackklubben mister i så fall sin chans att påverka vad som händer.

Om man lyckas nå en uppgörelse är innehållet ofta hemligt. Avvägningarna som hanterades, kamperna som togs och uppoffringarna som gjordes förblir dolda. Annars riskerar fackklubbens relation med arbetsgivaren att ta skada. Då blir det ingen uppgörelse nästa gång.

Jenny Björklund
Foto: Henrik Witt

För Jenny Björklund märks ensamheten i vardagen, också när hon är långt från förhandlingsbordet. Hon är ordförande i Unionens riksklubb på mediekoncernen NTM.

– Vi var på julfest i december. När jag kom in där så blev reaktionen ”är facket här?” Man har en stämpel på sig, vilket gör att folk ibland backar från att prata med en. De vill inte göra det öppet, säger hon och fortsätter:

– Man blir ofta ensam på luncher och så, eftersom ingen vill ha koppling till en. Det kan vara väldigt jobbigt.

 

Tryckpress mellan medlemmars önskningar och arbetsgivarens beslut

Jenny Björklund gillar sitt uppdrag. NTM har verksamhet i stora delar av Sverige och hon betonar att det är en ynnest att få resa runt och träffa kollegor. Men hon lånar ett ord från sin egen bransch för att beskriva den förtroendevaldas situation: man hamnar ”i en tryckpress”, emellan medlemmarnas önskningar och företagsledningens beslut.

– De tuffaste stunderna är när man står där själv och det inte finns någon förståelse. Varken från medarbetarna, som säger ”varför kunde vi inte göra mer?”, eller arbetsgivaren, som tycker att man trycker på om något som är orimligt.

Till skillnad från Sophie Bernhard har Jenny Björklund alltid känt ett starkt stöd från Unionens ombudsmän. Samtidigt säger hon att de anställda förhandlarna får allt mindre tid att hjälpa till. Särskilt när det ekonomiska läget leder till nedskärningar och uppsägningsförhandlingar på arbetsplatser runt om i Sverige.

– Många ombudsmän har ganska mycket på sitt bord.

Så det finns ett stöd, men inte alltid hela vägen?

– Så är det. Magnus Sverke är professor i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet och har forskat om arbetsmiljö i över 30 år. Han pekar särskilt på utmaningarna med att ha ett fackligt uppdrag på deltid.

– Jag tror att en av utmaningarna för förtroendevalda, så länge man kombinerar det med sitt vanliga jobb, är att det blir för mycket. Två deltider brukar sällan summeras till en heltid, det brukar alltid bli mer, säger han och fortsätter:

– En hel del av jobbet som förtroendevald gör man mer eller mindre ideellt, även om man kan få nedsättning i sin tjänst för delar av det.

Han betonar att det är ont om forskning om förtroendevaldas hälsa, men säger att samma riskfaktorer som finns för andra anställda sannolikt också gäller dem med ett fackligt uppdrag. Däribland att få motstridiga krav från olika håll, att ha för lite tid för sina uppgifter och att sakna stöd från andra på arbetsplatsen.

– Stöd kan komma från kollegor, ledningen och från facket som organisation. I det här fallet behöver man stöd från alla tre.

Lätt att gå sönder av sitt uppdrag

Peter von Stöckel
Foto: Anna-Lena Lundqvist

Peter von Stöckel, huvudskyddsombud på it-företaget HCL, var sjukskriven med kraftiga stressymtom i början av 2000-talet.

När HCL varslade om uppsägningar för ett par år sedan kom symtomen tillbaka. Först rök sömnen, sedan kom de malande tankarna – hade han kunnat göra mer, diskuterat andra alternativ? Anställda blev oroliga, ledsna och arga när deras jobb skulle förhandlas, och mitt i stormen stod Unionenklubben och dess förtroendevalda som en bägare för medarbetarnas frustration.

– Det blev väldigt känslomässigt. Även om en anställd kommer att förlora jobbet så vill man göra avslutet så bra som möjligt, men det är alltid tufft och ensamt vid förhandlingsbordet, säger Peter von Stöckel.

Men den här gången var han beredd. Under sjukskrivningen hade han fått råd från psykolog, företagshälsovård och kollegor. Ett viktigt sådant var att skilja på arbete och fritid.

– Det är lätt att gå sönder av sitt uppdrag så jag måste ha distans. Det betyder inte att jag saknar empati för dem jag företräder utan att jag inte låter jobbet påverka mitt mående på samma sätt som tidigare. Men det har jag fått lära mig den hårda vägen.

Magnus Sverke säger att forskningsläget är så tunt att det – vad han vet – inte finns några studier om hur ofta förtroendevalda är sjukskrivna.

 

Saknas samlad statistik om sjuka förtroendevalda

Men en enkätundersökning som Kollega har gjort bland svenska fackförbund visar att det kan vara ett problem. Samtliga förbund inom TCO, LO och Saco har fått frågan om de känner till att en förtroendevald blivit sjukskriven som en följd av sitt fackliga uppdrag under förra året. Totalt 20 förbund svarar på frågan och av dem säger 5 ja – trots att det många gånger saknas samlad statistik.

Ett av de förbund som svarar ja är Vision. Deras medlemmar är bland annat tjänstemän i kommunala bolag. Likt Unionen har de ett mål om att bli betydligt fler förtroendevalda.

– Det borde finnas ett slags företagshälsovård för förtroendevalda eftersom det kan vara knepigt att få stöd av arbetsgivaren när man är facklig, säger förbundets opinionsbildare Tina Finnäs.

Unionen svarar att de inte har någon samlad statistik om sjukskrivningar eller ohälsa bland förtroendevalda och därför inte kan besvara enkätfrågan.

Många av de förtroendevalda som Kollega har pratat med säger att de försöker hantera ensamhetsutmaningen genom att göra det som Magnus Sverke föreslår: ta stöd av varandra och be om hjälp i tid. Det kan handla om att dela på ordförandeskapet, ta en paus när det är som tyngst eller upprätta en mer flytande ansvarsfördelning i klubbstyrelsen.

Peter von Stöckel pratade med sin chef och ordföranden i Unionenklubben så fort han kände att tankarna började mala. Tillsammans kom de överens om att fördela uppgifterna så att han skulle ha energi kvar när arbetsdagen var slut. Han säger att han har haft tur – motparten är proffsig och kan skilja på hans olika ”hattar” som förtroendevald och vanlig anställd. Tack vare uppbackningen har han valt att fortsätta sitt uppdrag.

– Det är svårt att hitta en utbildning som helt förbereder en på vad uppdraget innebär, det kommer av erfarenhet. Men vi brukar säga så här till färska förtroendevalda: börja i det lilla och väx in i rollen – ingen kräver att du ska vara fullfjädrad.

Sophie Bernhard på bilverkstaden i Malmö har inte haft samma tur. Här går det inte att börja i det lilla. Det finns ingen klubb att luta sig mot.

– Mina kollegor har ju röstat fram mig för att de tror att jag kan hjälpa dem. De har ett förtroende för mig, men de har också en förväntan. Den kan jag inte alltid möta.

När hon behöver stöd följer hon instruktionen hon har fått: att ringa till Unionens centrala rådgivningstelefon. Där svarar olika människor i ett växelsystem.

Hon har ringt ett tiotal gånger. Det har inte hjälpt mot ensamheten.
 

Sandra Lindau
Nyligen sjösatte Unionen automatiserade introduktionssamtal i form av en film, där den som fått ett förtroendeuppdrag hälsas välkommen. Ett av flera sätt att minska ensamheten, anser Sandra Lindau. Foto: Susanna Sethfors

Unionen har en central strategi för att förbereda nya förtroendevalda för rollen. Men Sandra Lindau på förbundskontoret förstår att det finns stunder där uppdraget kan kännas ensamt.

Unionen har en introduktionskedja för att slussa in nya förtroendevalda i uppdraget. Det handlar om allt från e-kurser till material om årsmöten, förhandlingshjälp och samverkan – sådant som kan vara knepigt att sätta sig in i utan tidigare erfarenhet. Nyligen sjösatte Unionen också automatiserade introduktionssamtal i form av en film, där den som fått ett förtroendeuppdrag hälsas välkommen.

Det går också att få stöd från regionkontorens ombudsmän, men ingen tilldelas en specifik kontaktperson. Det går helt enkelt inte av resursskäl.

– Det man ska göra först är att höra av sig till vår medlemsrådgivning. Där finns ett spår för dig som är förtroendevald och i behov av hjälp och stöd. Sedan finns det såklart andra situationer som ombudsmännen på regionkontoret kan hjälpa till med. De olika vägarna ska komplettera varandra, vissa saker kan man hitta på vår webbplats, andra saker kan man ringa och fråga om, säger Sandra Lindau, ställföreträdande enhetschef på Unionens enhet Avtal och politik.

Vore det inte rimligt att ett så stort förbund jobbar närmare de förtroendevalda, genom exempelvis en ombudsman?

– Syftet med en särskild kontaktväg för förtroendevalda på rådgivningen är att det alltid ska finnas stöd att få när det behövs. Rådgivningen är bemannad och finns tillgänglig på ett sätt som ombudsmän och regionala utvecklare inte kan vara då deras arbete är att genomföra förhandlingar, utbildningar och andra insatser, vilket gör att de inte alltid kan finnas tillgängliga för rådgivning.

En del medlemmar upplever rådgivningen som en växel där olika personer svarar varje gång.

– Rådgivningen fungerar inte som en växel utan är bemannad med utbildade, erfarna och kunniga medarbetare inom just de frågor som är vanligast från förtroendevalda. Utöver det så har organisationen ansvariga ombudsmannagrupper och personliga ombudsmän för klubbarna. Dessa har ett extra ansvar för kontakter med klubbarna, till exempel inför årsmöten, och genomför utvecklingssamtal.

Det är inte de förtroendevaldas ansvar att ensamma driva alla frågor

Unionen har nyligen gjort en undersökning bland förtroendevalda om hur de ser på sitt uppdrag. En stor del anser att det är tydligt och känner stöd. Men en stor del anser också att det är utmanande och återkommer till en gemensam nämnare: tidsbrist.

– Att få tid att utöva sitt fackliga uppdrag är en förutsättning för att kunna göra ett bra jobb. Men så ser verkligheten inte alltid ut. En prioritering för oss är därför att leverera effektivitet, det ska inte ta tid för förtroendevalda att hitta stöd. Här jobbar vi på flera fronter: informationsmaterial, chattar, telefonrådgivning och arbetsplatsbesök.

Unionens regionkontor har ingen matris kring hur ofta de ska besöka klubbar ute på företagen.

Förutsättningarna ser väldigt olika ut. Vissa har heltidsfackliga representanter med goda förutsättningar, andra är utan klubb och väldigt utsatta.

– Det viktigaste är att få till ett bra och stadigt arbete i en klubb. Och att få i gång en diskussion om fackliga frågor på arbetsplatsen. Det är inte de förtroendevaldas ansvar att ensamma driva alla frågor, de har kollegor som kan hjälpa till. Att engagera fler medlemmar gör att ensamheten minskar.

Antalet förtroendevalda i Unionen har minskat med nästan 20 procent på elva år. Därför satte förbundet ett mål för 2027. Om tre år ska 50 000 anställda vara fackligt aktiva. Finns det en risk att förbundet fokuserar för mycket på värvning, snarare än att ta hand om de förtroendevalda som finns? Nej, anser Sandra Lindau.

– Båda benen är lika viktiga. Arbetsplatser som inte har en klubb ska få det, det handlar om att sprida ett fackligt dna. Samtidigt måste vi säkra upp att de förtroendevalda vi har kan utföra sina uppdrag. Det är precis lika viktigt som att vi blir fler.

Hur ska förtroendevaldas känsla av ensamhet minska?

– Genom att få i gång en facklig dialog på arbetsplatsen. Ta stöd av kollegor och lufta viktiga frågor tillsammans. Och känns allt för svårt så ring till oss. Ingen fråga är för stor eller liten för att bollas.

Röster om uppdraget

 

Maria Hagström, vice ordförande, Systembolagets personalförening.

Maria Hagström

– När det är neddragning och omorganisation brukar vi turas om att ta samtalet med medarbetare. Det man ofta glömmer är att även om vi alltid är på medlemmarnas sida så kan också de vara väldigt arga på facket efter en uppgörelse. Då har vi gjort allt i vår makt för att det ska bli så bra som möjligt.

– Det fackliga uppdraget är ett självmord på karriären.

 

 

Jimmy Johansson, klubbordförande, JM.

Jimmy Johansson

– Uppdraget kan upplevas stressande och ensamt när man har olika syn på saker. Men jag försöker att läsa in mig så gott jag kan och har lärt mig att det är okej att det inte alltid blir exakt som man tänkt sig. Det är kompromisser åt båda håll.

 



 

 

Tomas Jansson, klubbordförande, SSAB Borlänge-Finspång.

Tomas Jansson

– När jag hade varit heltidsfacklig i två år kom det ett stort varsel. Jag fick reda på det lite i förväg. På fredagen hade arbetsgivaren en veteranfest som jag var med på och på tisdagen veckan därpå fick alla beskedet. Det var otroligt tungt, man var inte alls rustad för något sådant. Jag kommer aldrig glömma datumet när allt skulle vara färdigt. Min fru sade att hon aldrig sett mig så påverkad av jobbet.

– Uppdraget innebär mycket ensamarbete. Jag sitter ofta på egen hand på klubbens fackexpedition och har knappt varit med på en aw, utöver de få med fackliga kompisar, på väldigt länge.

– Vi har sju, åtta klubbstyrelsemöten per år och vi kallar alla, även ersättare. Vi har svårt att få människor att komma och vara med på ett helt möte. Det har blivit ännu svårare efter pandemin.

– Jag har aldrig haft några problem med att ta hjälp av Unionens regionkontor, eller förbundet centralt. Det funkar skitbra. Det stödet har varit väldigt viktigt.

 

Carina Sisell, före detta klubbordförande, Idre Fjäll.

Carina Sisell

– I början, när jag var arbetsplatsombud, var jag ensam. Så är det. Det är en belastning och utmaning i sig, det är lätt att känna ”jag mot arbetsgivaren”, trots att man har sina kollegor i ryggen. Det gör att man bildar klubb.

– Även när vi hade en klubb så var vi mestadels två personer som förhandlade. Det blev bättre med en sparringpartner, men vi kände oss trots det ensamma.

– Mitt tips är att ta kontakt med regionala ombudsmän och gå kurser. Även om man är ett ensamt arbetsplatsombud så skapar man sig då ett nätverk och får höra från andra i samma situation. Sådant är alltid värdefullt att ha när det smäller till.