Hoppa till huvudinnehåll
Diskriminering

Facket vill ta över ansvar från DO

Risken för arbetsgivare som inte gör lönekartläggningar att råka ut för ett vite är mycket liten. Unionen vill därför ta över tillsynsansvaret från Diskrimineringsombudsmannen (DO).
Lina Björk Publicerad
Jessica Gow / TT
Unionen vill använda kollektivavtal för att motverka diskriminering vid exempelvis rekrytering och föräldraskap. Jessica Gow / TT

Alla arbetsgivare ska enligt diskrimineringslagen genomföra lönekartläggningar varje år för att upptäcka osakliga löneskillnader. Om inte företagen sköter sig har DO möjlighet att ansöka om vitesföreläggande för lagbrottet, men det görs mycket sällan. Enligt tidningen Arbetsvärlden har man inte begärt ett sådant sedan 2015.

Unionen och andra fackförbund har drivit frågan om att ta över tillsynen av det förebyggande arbetet kring diskriminering i flera år. Bland annat har man föreslagit att lagens bestämmelser och regler ska vara semidispositiva, alltså att man i stället ska kunna reglera frågan i kollektivavtal och på så sätt ha större mandat att agera om arbetsgivare inte sköter sitt jobb.

Läs mer: Lönekartläggning - en väg mot jämlika löner

– Vi tror att vi kan nå större framgång genom att driva de här frågorna genom våra kollektivavtal. DO har begränsade resurser och klarar inte av tillsynen på arbetsplatserna, utan nöjer sig med att konstatera brister, men säkerställer inte förbättringar. Vi har en närvaro på arbetsplatserna och är mer pådrivande i frågorna, säger Peter Tai Christensen, mångfaldsexpert på Unionen.

Skulle en arbetsgivare missköta sig skulle det innebära ett brott mot kollektivavtalet och större möjligheter att begära skadestånd.

– Vi skulle inte nöja oss med att påtala brister. Vi har väl utarbetade rutiner för att följa upp och se till att det sker en förändring. Missköter sig en arbetsgivare skulle det bli en förhandling och i sista led en stämning som hamnar i Arbetsdomstolen.

Läs mer: "DO borde agera hårdare"

Unionen vill att man i ett centralt avtal kommer överens om att reglera arbetet för att främja lika rättigheter och möjligheter och motverka diskriminering i frågor som rekrytering, föräldraskap och arbetsförhållanden genom kollektivavtal. Skulle man inte komma överens, eller om företaget inte har kollektivavtal så gäller dock fortfarande reglerna i lagen.

– Vi skulle ta över ansvaret för det främjande förebyggande arbetet, inte själva diskrimineringsförbuden. Man ska alltså inte kunna skriva avtal om vad som är exempelvis könsdiskriminering eller etnisk diskriminering, säger Peter Tai Christensen.

Lönekartläggning

I lönekartläggningen ska arbetsgivaren bedöma om löneskillnader mellan kvinnor och män som utför lika eller likvärdigt arbete har ett samband med kön. För att kunna det behövs både en kartläggning och en analys. 

Det här ska kartläggas:

  • Bestämmelser och praxis om löner och andra anställningsvillkor som tillämpas på arbetsplatsen
  • Löneskillnader mellan kvinnor och män som utför lika arbete
  • Löneskillnader mellan grupper med arbetstagare som utför arbete som är (eller brukar anses vara) kvinnodominerat med en annan grupp med arbetstagare som är att betrakta som likvärdigt med sådant arbete (men som inte är eller brukar anses vara kvinnodominerat).

DO

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Diskriminering

Chefer och ålderism: ”Som tur är har min fru bra lön”

Även chefer drabbas av ålderism. Erik, som varit chef i 25 år, är en av dem. För 5 år sedan blev han uppsagd. Nu får han inga jobb. Inte ens mindre kvalificerade.
Publicerad 2 april 2025, kl 06:00
Chefer drabbas också av ålderism. En av dem är Erik, som vill vara anonym eftersom att han skäms inför familj, vänner och före detta kollegor.
Chefer drabbas också av ålderism. En av dem är Erik, som vill vara anonym eftersom att han skäms inför familj, vänner och före detta kollegor. Foto: Anders G Warne.

Erik är 59 år, har fru och tre barn och bor i Stockholms innerstad. För fem år sedan blev han arbetslös då bolaget han arbetade på blev uppköpt av ett utländskt bolag som valde att tillsätta sina egna chefer. Sedan dess har han sökt ett hundratal tjänster, men utan resultat. Han har ett imponerande cv med olika chefsbefattningar inom it, ekonomi och sälj, men det har inte hjälpt.

– Det som är jobbigast är att jag vet att det finns jobb i min bransch, men jag lyckas inte få dem, säger han.

Erik har haft chefspositioner de senaste 25 åren. Det var också sådana tjänster han sökte från början.

– Med facit i hand skulle jag agerat annorlunda precis när jag blev av med jobbet. Jag hade kunnat söka ännu mer aktivt, men då hade jag ett bra avgångsvederlag och en inkomstförsäkring. Jag hade jobbat hårt under många år och tyckte det var skönt att få fokusera på familjen ett tag. Smällen kom först när pengarna började sina.

– Som tur är har min fru bra lön, men det är klart att det inte känns bra att leva på henne.

Sällan svar på jobbansökan

Riktigt illa blev det i samband med covid då Erik knappt blev kallad på några intervjuer utan mest fick generella svar där man tackade för ansökan, men att de valt att gå vidare med andra kandidater. Och oftast fick han inget svar alls.

Eriks psykiska mående blev allt sämre. Han berättar att hans självkänsla sjönk i takt med varje uteblivet svar eller ”tack-för-ansökan-men-nej-tack”. Efter påtryckningar från familjen beslöt han sig till slut för att ta psykologhjälp.

– Men tyvärr gav det inte mycket. Jag fick ju bara höra saker som jag redan visste. Det som hjälpte mig en aning var medicinering. Men jag mådde fortfarande väldigt dåligt och insåg till slut att jag inte längre skulle klara en krävande chefsroll.

Får inte ens enklare jobb

Han beslöt sig då att söka mindre kvalificerade arbeten i hopp om att det skulle ge resultat. Han sökte administrativa tjänster, enklare ekonomjobb och även ett kundtjänstjobb.

– Men inte heller där fick jag några svar. Och de få som kallade mig på intervju frågade inte ens varför jag sökte så underkvalificerade tjänster. De konstaterade bara att jag med min kompetens säkert skulle tröttna på jobbet snart.

Medelålders man står med ryggen mot kameran.
Medicinering har hjälpt Erik att må aningen bättre, men psykologstöd gav ingen effekt. Foto: Anders G. Warne

Erik tycker att det är obegripligt hur arbetsgivare kan behandla arbetssökande på det viset, men han tror att det har med hans ålder att göra.

Han vill inte framträda med sitt riktiga namn och bild i tidningen. Han skäms inför sina före detta kollegor, vänner och familj. Isoleringen har blivit ett faktum.

– När jag stöter på en gammal kollega eller bekant på stan gör jag allt för att undvika att prata jobb. De vet ju inte att jag är arbetslös.

 
Chefer inte förskonade från ålderism

Men värst tycker han det känns inför familjen.
– Jag vill ju vara en förebild för mina barn, vill kunna visa dem att studier och hårt arbete lönar sig, men det är svårt när man mår så dåligt som jag gör just nu.

Hur framtiden kommer att te sig vet han inte.
– Jag har inget annat val än att ta dagen som den kommer. Jag söker jobb och hoppas få en arbetsplats att gå till innan jag behöver gå i pension. Det är bra att ålderismen uppmärksammas alltmer och att folk förstår att även vi chefer inte är förskonade. 

Text: Katarina Markiewicz