Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Valfrihet-köpa, vänta eller vägra?

Valfrihet behöver inte betyda att kunna välja bland en uppsjö av olika smartphones. Det kan också vara att välja bort.
Katarina Bjärvall, frilansjournalist Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Mobiltelefonen var årets julklapp 1994. En mobil har sannolikt ända sedan dess varit den vanligaste prylen i toppen på svenskarnas önskelistor. I konkurrens med hundar och snälla barn. I år kommer det att ligga en halv miljon mobiler under svenska julgranar, de flesta av dem så kallade smartphones. Men vad betyder det? Är vi så många som behöver eller vill ha en ny mobil? Är en ny mobil - eller en ny soffa, tv, kaffemugg eller vad som helst - det vi skulle välja att tillföra våra liv om vi verkligen kunde välja fritt?

En genomsnittlig svensk har redan soffa, tv och en flock kaffemuggar. En genomsnittlig svensk har ett par gamla mobiler liggande i en låda bland andra arkeologiska lämningar; kassettband, bibliotekskort och en fast telefon. Sådant som vi sparar utifall att. En genomsnittlig svensk har också mer än ett mobilabonnemang. Det är sällan något vi valt medvetet, det bara blir så när en mobil går förlorad innan bindningstiden på abonnemanget har gått ut. Vi glömmer den på biltaket eller kör den i tvättmaskinen. Eller - vanligare - vi tröttnar helt enkelt på den när vårt begär väcks efter en ny design, nya funktioner och nya appar. Det som alla andra har.

Konsumtionsprodukter rymmer alltid dilemman. Smartphonen effektiviserar, förenklar och befriar - men den gör också det motsatta. Vi blir effektiva när vi kan jobba eller fixa privata ärenden i väntan på bussen, men kreativiteten i friflygande tankar eller spontana möten går förlorad. Livet förenklas när vi kan kolla upp alla tveksamheter med bara ett samtal, ett sms eller en googling, men hjärnan överhettas när vi svarar på mejl, pratar och slösurfar samtidigt som vi ser på tv, umgås och äter middag. Och vi blir fria när vi tack vare mobilen kan följa spontana infall, men vi blir samtidigt ofria när vi gör oss tillgängliga dygnet runt och ibland till och med visar upp oss själva som blå punkter på en karta i telefonens positioneringsprogram.

På motsvarande sätt är det med andra prylar. Den nya soffan är skön men fullsprejad med giftiga flamskyddsmedel. Den platta tv:n är diskret men många av funktionerna omöjliga att begripa sig på. De nya kopparna är snygga men tillverkade under vidriga förhållanden. Få saker berikar våra liv så mycket som vi tror när vi skaffar dem. Därför skulle vi kunna låta bli.

Och det gör fler och fler. Sunkiga begagnade kläder har blivit coolt second hand som har blivit fina gatans vintage. Många väljer loppis framför Ikea. Tiden är över när en stadsjeep och en skrikande mobil signalerade framgång och lycka, numera är skrytbilarna små och snåla och allt fler människor har telefonerna konstant på tyst läge.

Jag vill inte moralisera, jag vill hålla mig till fakta. Och det är alltså ett faktum att många prylar vi köper trasslar till livet. Det är också ett faktum att jorden inte håller för en konsumtion på vår nivå i allt fler länder. Och det är ett faktum att det enda som egentligen betyder något - att allt levande mår så bra som möjligt - inte gynnas av att utveckling likställs med konsumtions- och tillväxtökningar. Som forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett har visat i boken Jämlikhetsanden så måste demokrati, jämställdhet och miljökonsekvenser räknas med. Det är inte moral, det är logik.

Och vem är det som moraliserar när näringslivet i alla sina kanaler pumpar oss fulla med budskapet köp, köp, köp? Julhandeln väntas slå rekord i år igen, trots skuldkris, och det framställs som om det vore en glad nyhet. En god konsument är en god människa, det är den moral som påbjuds. Och inte bara från näringslivet utan också från politiker som vill hålla tillväxtens hjul i snurr, för välståndets och välfärdens skull.

Den konsumistiska moralen klarar vi oss utan. Materialismen däremot behöver vi. Jag är materialist, jag tror på prylars värde. Det känner jag när jag dricker kaffe ur kopparna jag hade i ryggsäcken när jag liftade hem från Grekland för 25 år sedan. Men jag känner det faktiskt också när jag sätter mig i vår alldeles nya soffa framför den lika nya platt-tv:n. Under ett år levde vi utan tv och med en gammal ranglig barnsäng i stället för soffa. Det var den karantän som krävdes för att jag skulle känna att jo, en soft tv-hörna behöver vi nog trots allt.

Valfrihet kan vara att vägra eller åtminstone vänta. Att tills vidare avstå från kaffekoppar, soffa, tv och uppdaterade appar och smartphones. Någon gång, någon annan jul, kan en ny mobil fylla ett behov. Men till dess kan vi lika gärna plocka upp en av de gamla mobilerna ur lådan och måla om den. Med ett schyst nagellack slår den hela tjocka släkten runt granen med häpnad.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Avskaffa friskvårdstimmen – låt personalen träna varje dag

Den bästa friskvårdsförmånen är inte ett gymkort eller en schemalagd timme i veckan, utan friheten att träna när arbetsdagen tillåter, skriver Andreas Wallin.
Andreas Wallin Publicerad 17 november 2026, kl 06:00
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB