Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: ”Våga se min kunskap och kompetens”

När arbetsgivaren läser ”särskola” på mitt cv blir det oftast ingen intervju. Varför vill inte fler arbetsgivare och förtroendevalda ta tillvara på min kompetens? frågar Mia-Jonas Plunteman som är dyslektiker och nu läser till redovisningskonsult.
Publicerad
Shutterstock
Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att göra debutt som dyslektiker på en debattsida är utmanande, inspirerande och faktiskt lite känsloladdat. Att ha en eller flera dolda funktionsvaritioner, vara öppet hbtq+person och dessutom stolt transperson ger mig eller rättare sagt många personer inom nämnda målgrupper begräsningar och möjligheter. 

Nämner jag dessutom att det står i mitt CV att jag gått fyra år på gymnasiesärskolan, då åsidosätts mina fakttiska kompetenser. För många backar och tänker… hur ska detta gå? 

Jag har varit arbetslös i omgångar sen jag tog studenten från Klippans gymnasiesärskola. Min funktionsvaritaion dyslexin har satt sina spår. Men reaktionerna om att jag gått i särskolan är troligen jobbigaste begränsningarna. För där vågar vi inte ta debatten. 

Särskolan är en väldigt bra skolform. Men dock så begränsad av våra förutfattade meningar och framförallt normer. Samhället begränsar redan betygsmässigt personer med särskolebakgrund genom att göra våra betyg blir icke gilltiga efter våra varierande skolår, mellan 10-14 år. Jag gick nämligen 10-årig “vanlig” grundskola och fick rätten/möjligheten till gymnasiesärskola i årskurs 9 då jag gick om årskurs fyra två gånger. 

Från gymnasiesärskolan fick jag möjligheten till “plusjobb” som regeringen kallade det. Dock ej a-kassegrundande. Ytterligare en samhällsbegräsning.

Jag tog mig vidare från plusjobbet till folkhögskola, jobbade några år och började sen plugga vidare via komvux och äntligen läser jag på Yrkeshögskola till redovisningskonsult. 

Dock kantras mitt liv av min personliga resa. Bagaget har du ju alltid med dig. Att arbetsgivare läser “särskola” på mitt CV:e och inte interjuvar personen i sig, för att själv bilda sig en uppfattning. Mycket handlar om skolgången, men i själva karriären handlar det väl ändå faktiskt om kunskapen och kompetensen som jag bär med mig.

Varför slås jag så mycket för personer med olika funktionsvaritioner? Jo! För att både arbetsgivare och förtroendevalda på olika nivåer inte vågar ta i “särskolefrågan” och kunskapsbasen som vi har med oss när vi har olika funktionsvaritioner. 

Jag har två dolda funktionsvaritioner som jag är otroligt stolt över. Båda mina funktionsvartioner är mina bästa och värsta fiender, dagligen. Det är den matchen som jag dagligen måste kämpa med, samtidigt som jag vill och måste prestera bra ifrån mig i både min utbildning och karriären. 

Jag är väl medveten om att jag alltid berör (taschar) de svåra samhällsfrågorna. Men de är så enormt viktiga. Vi har sju diskrimineringsgrunder, som jag dagligen jobbar med i olika perspektiv. Att jobba med mänskliga rättigheter är något för mig, något av de viktigaste som finns i olika avseende. 

Samtidigt som utvecklingen av olika hjälpmedel går fort, så lyssnas sällan vi som är i de väsentligt målgrupperna på. Projekt startas, genomförs och vad händer efteråt med målgrupperna? Varför kan inte fler arbetsgivare och förtroendevalda ta till sig av våra kunskaper och kompetenser?

Tänk så lysande det är med en personlighet som mig i en verksamhet som kan stärka verksamheten, inte bara genom min utbildning, utan också genom mitt utvecklingsperspektiv genom att utveckla möjligheten till att verksamheten eller företaget dra nytta utav kompetensen och tar sig framåt.

Jag önskar och vill att min kompetens går hand i hand med min utbildning och min personlighet. Att läsa CV:e är en sak, men att kanske göra kunskapsprov på vad det verkligen innebär att jobba på ett specifikt jobb, våga anpassa och se medarbetaren kunna utveckla verksamhet i ny spännande inriktning, eller kunna vara personen som ger feedback till ett potentialt utvecklingsområde. 

Tänk att jag sjäv skrivit texten ovan som dyslektiker. Ja, ni kanske märker min dyslexi genom gramatiska fel? Men så är ju livet. 

En fråga: Vad är det en av många saker vi gör dagligen utan att vi tänker på det, som ställer krav på samtliga personer, oavsett om man kan det eller inte? Fundera på detta tills vi hörs nästa gång!

/ Mia-Jonas Plunteman, redovisningskonsult, dyslektiker och hbtq-person.

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega Debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Chefer måste våga möta konflikter

En välfungerande arbetsplats kan använda konflikter som en möjlighet för utveckling. Men många chefer är för passiva, vilket förvärrar problemen, skriver Tamara Maskovic Wängborg.
Publicerad 19 november 2024, kl 10:16
fingrar med målade ansikten på
Passiva chefer riskerar att orsaka sämre arbetsmiljö bland anställda, skriver Tamara Maskovic Wängborg. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När vi på Medlingscentrum frågade chefer kring hur de uppfattar konflikter på jobbet svarade 80 procent att konflikter på arbetsplatsen påverkar både dem själva och verksamhetens resultat negativt. 

Konflikter är inte något som bara ska undvikas – de kan bli en drivkraft för förändring och förbättring, om de hanteras rätt. Att skapa en kultur där konflikter ses som en naturlig del av arbetslivet och där chefer har rätt verktyg och för att agera tidigt, är nyckeln till framgång.

 Passiva chefer skapar en känsla av otrygghet

Forskning visar att passivt ledarskap ofta leder till kränkningar och mobbning på arbetsplatsen. Enligt Arbetsmiljöverket upplever många medarbetare att passiva chefer skapar en känsla av otrygghet och förvärrar konflikter. Chefer som agerar tidigt i en konfliktsituation minskar stress och förbättrar arbetsmiljön, vilket i sin tur påverkar verksamhetens resultat positivt.

Forskaren Matthew Lieberman från UCLA har visat att hjärnan reagerar på sociala hot, som konflikter, på samma sätt som den gör på fysiska hot. Detta gör konflikthantering till en central del av arbetsmiljöns psykiska hälsa.

Konflikter som inte hanteras i tid kan eskalera och leda till sämre produktivitet, högre sjukfrånvaro och till och med att medarbetare slutar. Det finns en tydlig koppling mellan chefernas förmåga att hantera konflikter och verksamhetens framgång. 

Vi skulle aldrig acceptera dåliga verktyg för att genomföra en budgetprocess. Varför gör vi det när det gäller konflikthantering, som påverkar arbetsmiljön och resultaten så mycket?

Hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering

En annan viktig lärdom är att nästan hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering.  Att skapa tydliga rutiner och processer är ett enkelt och effektivt sätt att ge både chefer och medarbetare en känsla av trygghet och struktur när konflikter uppstår. När rutinerna saknas, ökar risken för långdragna och destruktiva konflikter som påverkar hela organisationen.

Företagsledningar har en stor möjlighet att göra skillnad. 

Att hantera konflikter aktivt och i tid är en central del av ett framgångsrikt ledarskap. Med rätt verktyg och stöd kan svenska chefer vända konflikter till något konstruktivt som stärker både arbetsmiljön och resultaten.  Det är hög tid att chefer får det stöd och den utbildning de behöver för att kunna hantera konflikter med trygghet och effektivitet. Konfliktmodiga ledare kommer inte bara öka din lönsamhet, utan också bidra till ett starkare team.

/Tamara Maskovic Wängborg, specialist på konflikthantering på Medlingscentrum

Debatt

Debatt: Åldersdiskriminering krossar erfarna arbetssökare

När äldre personer tvingas byta jobb möter de ett system som är riggat mot dem. Ålder ses som en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång, skriver Palle Gustafsson.
Publicerad 12 november 2024, kl 06:00
Stoppskyltar som står på rad
När äldre söker nytt jobb möts de av många bromsklossar längst vägen. Arbetsförmedlingen är en, rekryteringsbyråer en annan, skriver Palle Gustafsson. Foto: TT/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.

I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.

Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.

Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare 

Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.

För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.

När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.

Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång

Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.

Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.

Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge