Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vad vill tjänstemannarörelsen?

Den svenska socialförsäkringen ansågs länge vara bäst i världen. Försämringarna under de senaste åren har dock förändrat detta. Det skriver Joakim Palme, professor i statskunskap vid Uppsala universitet.
Joakim Palme Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vad har hänt med den svenska modellen?  Så kan man sammanfatta reaktionerna på den rapport om de svenska socialförsäkringarna i internationellt perspektiv som jag och mina kollegor Tommy Ferrarini, Kenneth Nelson och Ola Sjöberg överlämnade till socialförsäkringsutredningen i slutet på maj. Generositeten framstår i internationell jämförelse numera som högst medelmåttig vilket stämmer illa med vår självbild. Hur kunde det gå så?

Förklaringarna måste sökas på både medellång och kort sikt. På medellång sikt har de svenska ersättningsnivåerna halkat efter på grund av så kallade icke-beslut: Taket i sjukförsäkringen är prisindexerat och genom den gynnsamma reallöneutveckling vi haft de senaste årtiondena så har andelen som har inkomster över de förmånsgrundande taken ökat dramatiskt. Numera tjänar heltidsarbetande också med vanliga löner mer än taken. Utvecklingen på a-kasseområdet har varit ännu mer dramatisk. Där har det "högsta" beloppet redan från börjat varit lägre och heller inte varit automatiskt indexerat på samma sätt som för sjukpenningen. Det här är  underlåtenhetssynder som alla regeringar sedan 1980-talet gjort sig skyldiga till.


På kort sikt har beslut av den sittande regeringen spätt på den nedåtgående trenden: Jobbskatteavdraget har i praktiken sänkt ersättningarna och flera sänkningar av ersättningsnivåerna har också införts, kanske framför allt för dem som varit sjuka eller arbetslösa länge. Här har det också gjorts skärpningar när det gäller varaktigheten i ersättningsperioderna. I arbetslöshetsförsäkringen har dessutom den högre ersättningen som tidigare fanns för de första 100 dagarna avskaffats och den takhöjning som 2006 gjordes i sjukpenningförsäkringen har rullats tillbaka.

När jag presenterade rapporten på ett SNS-seminarium  framhöll generaldirektören för Inspektionen för socialförsäkringen, Per Molander, att socialförsäkringsfrågorna är av sådan dignitet att det inte bara handlar om rena försäkringsfrågor. Han hävdade, helt riktigt, att det sätt som vi organiserar socialförsäkringarna på har bäring mot vår tids stora frågor; såväl den ökande ojämlikheten mellan medborgarna som maktbalansen mellan de stora intressegrupperna och ytterst tilliten i samhället.

Vi får dock inte tappa bort försäkringsfrågorna i det här sammanhanget. Om de svenska socialförsäkringarna skall bidra till att främja de värden som vi gärna vill förknippa med den svenska modellen, som jämlikhet och effektivitet, då menar jag att det krävs reformer som tar försäkringsmässigheten på allvar. Och visst finns det chans att göra bra reformer nu när de svenska socialförsäkringarna ändå är under utredning.
En av pensionsreformens arkitekter lär ha hävdat att den reformen är så stabil att man inte behöver göra om systemet förrän nästa istid inträffar (och med den globala uppvärmningen lär det dröja länge). Jag tycker att vi kan ha mer blygsamma ambitioner med sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, men om vi "gör rätt" nu så slipper vi "göra om" detta århundrade.

Finns det politiska modet till århundradets reform av den sociala tryggheten för dem som befinner sig i arbetsför ålder?  Om man lyssnar till vad socialförsäkringsminister Ulf Kristersson säger om vad han ser som önskvärt så inger det förhoppningar. För vem har mer passionerat predikat inkomstbortfallsprincipens lov?
Men om man menar allvar med principerna så visar jämförelserna av den svenska utvecklingen över tid med hur det ser ut i andra länder, att tiden är verkligt mogen att göra förändringar. En god början vore att dramatiskt höja taken i sjukpenningförsäkringen. Det vore mer effektivt än det dubbelkommando som gäller med dagens stora betydelse för avtalade och individuella privata försäkringar.

"Takfrågan" är än mer akut när det gäller arbetslöshetsförsäkringen. Men här inställer sig fler frågor som behöver få ordentliga svar. Vad tillför fackföreningarna genom att vara administratörer av systemen?  Tjänstemannafacken har en kritisk position. Här finns trender som borde stärka egenintresset för en allmän sjukförsäkring värd namnet. Ökningen av den psykiska ohälsan och varaktig ohälsa bland just tjänstemännen är fenomen som vi redan kunde observera på 1990-talet.   

Låt oss dock inte snäva in diskussionen kring socialförsäkringarna till att handla om hur vi ekonomiskt skall kompensera dem som drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Lär i stället av de framgångar som kan nås via rehabilitering och aktiva åtgärder med utbildningsinnehåll så att trygghetssystemen kan tjäna som en investering i framtiden!

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Lägg inte fler arbetsuppgifter på barnfria

Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Publicerad 1 april 2025, kl 06:00
pappersfigurer som föreställer en man, kvinna och barn
Att vilja bli förälder ses som norm. Att välja bort barn möts av frågor. Det är dags att sluta ifrågasätta varandras livsval, både på jobbet och i hemmet, skriver Fanny Widman. Foto: Shutterstock/Thron Ullberg
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dagens samhälle pratas det mycket om familj och barn, och för många är detta en central del av livet. Men för mig, och många andra, är valet att inte skaffa barn en lika giltig väg. Som 35-årig kvinna har jag kommit till insikten att min lycka inte är beroende av att ha barn. Jag har inte stängt dörren helt, men det jag har bestämt mig för är att inte låta huruvida jag ska skaffa barn eller inte styra de val jag gör i mitt liv.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn. Och jag är enormt trött på att den inställningen ofta väcker frågor och tankar om att mitt liv på något sätt inte skulle vara komplett. Därför tycker jag det är dags att vi omprövar hur vi diskuterar och behandlar detta val, inte minst i våra professionella miljöer.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn

Ofta möter jag frågor och kommentarer som antyder att mitt liv inte är fullständigt utan barn. När ska du träffa en partner och skaffa barn? eller Vem ska ta hand om dig när du blir gammal? Denna typ av frågor gör inte bara att man ständigt ifrågasätter sig själv och sina val; de skapar också en exkluderande kultur där barnfria val betraktas som avvikande. För hur ofta hör vi frågan: “Varför valde du att skaffa barn?” Den kanske rentav skulle ställas oftare.

Arbetsplatsen är en arena där detta ofta kommer till uttryck, särskilt under fikapauser och luncher där diskussionerna naturligt nog kretsar kring barn och familjeliv. För det är normen och det är lätt att glömma de som inte lever inom ramen för den. Men för dem som valt bort föräldraskap kan detta kännas främmande och isolerande. 

För dem av oss som det inte är en lika självklar väg för kan det ibland kännas som att man är en alien på ett utomjordiskt kaffemöte. Jag vill påpeka att medan barn är ett fantastiskt livsval för många, så är det inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Det är hög tid att vi breddar våra perspektiv och accepterar olika livsstilar och val.

Det tas för givet att vi utan barn har mer tid för extra arbetsuppgifter

Det är också värt att påpeka att det finns en antydan om att de som väljer att inte skaffa barn ofta förväntas ta på sig extra ansvar i arbetslivet. Många gånger tas det för givet att vi utan barn har mer tid att stanna kvar på jobbet längre eller ta på oss extra arbetsuppgifter. Denna förväntan kan leda till en ohälsosam arbetskultur där barnfria individer känner sig pressade och det i sin tur skapar en känsla av skuld eller otillräcklighet. 

Det skapar också känslan av att det vi väljer att prioritera inte är lika viktigt. Och låt oss inte glömma att just familjebildning är en av de största anledningarna till att kvinnors karriär och löneutveckling stannar av - så hade inte en kultur som är lika för alla varit gynnsam även för dem? 

Många kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till samhällsnormer kring föräldraskap. När jag pratar om dessa frågor i mina sociala kanaler så får jag mängder med meddelanden och kommentarer från kvinnor som vittnar om hur stressande det kan vara att ständigt få frågor och kommentarer om detta. 

För mig är essensen av frihet och jämställdhet är att kunna välja sin egen väg. För några innebär det att skaffa barn, medan andra finner lycka och mening i att fokusera på andra saker i livet. Vi pratar ofta om mångfald i företag men jag tror att vi kan bli bättre på att prata om hur vi också omfattar mångfalden av livsval. Det tror jag kommer att berika våra arbetsplatser och samhällen.

Kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till normer kring föräldraskap

Det är dags att vi som kultur ställer oss frågande till normerna kring familjefrågor och barn. Istället för att se barn som den enda vägen till lycka, bör vi fira alla former av liv och de val människor gör för sig själva. Genom att skapa en mer inkluderande dialog på våra arbetsplatser kan vi göra det möjligt för alla att känna sig respekterade, oavsett vilken väg vi väljer att gå. 

Slutligen, låt oss respektera varandras livsval. Att inte skaffa barn är inte ett misslyckande, utan en väg i livet som kan vara lika berikande och betydelsefull.  I en tid där individuell frihet alltmer värderas, är det viktigt att vi också ifrågasätter och breddar de traditionella föreställningarna om vad som gör livet värt att leva. Det handlar om att bejaka mångfald och att skapa en kultur där vi kan blomstra, oavsett om vi har barn eller inte.

Fanny Widman