Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vad är meningen med fackföreningen?

Passiva medlemmar gör en fackförening svag. Det är när vi tillsammans utbyter kunskap om rättigheter och skyldigheter som vi skapar en kraft som kan utmana, skriver verksamhetsutvecklaren Katarina Wallgren.
Publicerad
Händer som lägger pussel. Katarina Wallgren, Sensus.
De förmåner och rättigheter vi har som arbetstagare i dag, är det någon fackligt förtroendevald som kämpat för före oss, skriver Katarina Wallgren. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Är facket till för individen eller kollektivet? Vad är meningen med en facklig förening och finns där fler argument till ett medlemskap än de enskilda individuella förmåner som erbjuds?

Som medlem i Unionen och medarbetare på studieförbundet Sensus vill jag med dessa frågor sätta fingret på fler skäl till ett fackligt medlemskap. Artikeln ”5 skäl att vara med i facket” argumenterar för ett medlemskap i Unionen. Utifrån de skäl som anges kunde artikeln lika gärna ha varit en kampanj för ett försäkringsbolag. Om vi ”köper” oss fria från att engagera oss på jobbet, då är det ett försäkringbolag som är formen och skälen att gå med i facket helt överensstämmande med artikeln.

Fackets idé ligger i att individer går samman och organiserar sig för att på så sätt skapa förutsättningar till påverkan. Fackföreningens styrka kommer alltid ur medlemmarnas egen aktivitet.

Fackförbunden är en del av folkbildningen

I samband med industrialiseringen bildades de första fackförbunden då lönerna var usla, arbetsdagarna kunde sträcka sig upp till 12 timmar och arbetsskadorna var många. Anställningstryggheten lyste med sin frånvaro. När arbetarna gick samman bildades en samlad kraft som kunde påverka arbetsgivare och politiker. Många av dagens lagar inom arbetsområdet har vi dessa tidiga fackförbund att tacka för!

Ett fackförbunds styrka grundar sig alltså i medlemmarnas engagemang och aktivitet. Du som medlem väljer de som ska representera dig gentemot arbetsgivaren. Syftet är att bevaka alla arbetstagares gemensamma intressen. I dag kan det handla om att ta tillvara rättigheter vid uppsägningar eller omorganisationer, påverka den lokala arbetsmiljön och bevaka en rättvis lönebildning.

Genom erfarenhetsutbyten mellan medlemmar och stöd av kunniga förtroendevalda får du verktygen du behöver för att förbättra din arbetsplats. Dina förtroendevalda bär på djup kunskap om arbetsrätt och arbetsmiljölagstiftning. Hur kan de göra det? Jo, fackförbunden rustar sina medlemmar och förtroendevalda så att de står starka när de möter arbetsgivaren.

Fackförbunden är en del av folkbildningen vars syfte är och alltid har varit att tillsammans arbeta för demokratiska och jämlika arbetssätt och genom bildning möjliggöra för en ökad mångfald människor att engagera sig i samhällsutvecklingen. Som medlem i ett fackförbund och genom fackets studieförbund får du möjlighet att delta i fackliga kurser och utbildningar, vilket stärker dig och dina kollegor i relationen till arbetsgivaren.

Stora förändringar tar tid

Genom dessa utbildningar och i takt med vårt fackliga engagemang bygger vi gemensam kunskap. Detta är ett sätt att hålla fokus på våra villkor, utan denna gemensamma kunskap skulle ett fackförbund lika gärna kunna bytas ut mot ett försäkringsbolag som säljer expertkunskap i form av jurister. En fackförening som endast bygger på ombudsmännens service till passiva medlemmar är en svag fackförening. Men när alla medlemmar och deras förtroendevalda tillsammans bär kunskap kring arbetstagarens rättigheter och arbetsgivarens skyldigheter, då har vi skapat en kraft som på riktigt utmanar och utvecklar arbetsgivaren.

Genom ditt fackförbund och den lagstiftning som fackförbundet historiskt sett har varit med och skapat, finns i dag möjlighet till insyn i arbetsgivarens beslutsprocesser med möjlighet till påverkan. På detta sätt påverkar fackföreningen hur makten fördelas mellan arbetsgivare och arbetstagare. Frågan vi som arbetstagare behöver ställa oss är om vi vill överlåta problemformuleringarna åt arbetsgivaren? Eller vill vi vara en del av lösningen?

De förmåner och rättigheter vi har som arbetstagare i dag, är det någon fackligt förtroendevald som kämpat för före oss. Ett exempel på det är vår rätt till semester. Semesterlagen kom till 1938, den lagstadgade semestern låg då på två veckor. Dagens fem veckor kom till 1976 tack vare fackförbunden inom TCO och LO som drev på för en rättvis semester oavsett yrke eller bransch. Stora förändringar tar tid, de frågor vi driver nu kanske kommer nästa generation till godo.

Tillsammans samlar vi kraft. Kollektivets bästa är individens bästa!

/Katarina Wallgren, verksamhetsutvecklare Sensus

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson