Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Är facket till för individen eller kollektivet? Vad är meningen med en facklig förening och finns där fler argument till ett medlemskap än de enskilda individuella förmåner som erbjuds?
Som medlem i Unionen och medarbetare på studieförbundet Sensus vill jag med dessa frågor sätta fingret på fler skäl till ett fackligt medlemskap. Artikeln ”5 skäl att vara med i facket” argumenterar för ett medlemskap i Unionen. Utifrån de skäl som anges kunde artikeln lika gärna ha varit en kampanj för ett försäkringsbolag. Om vi ”köper” oss fria från att engagera oss på jobbet, då är det ett försäkringbolag som är formen och skälen att gå med i facket helt överensstämmande med artikeln.
Fackets idé ligger i att individer går samman och organiserar sig för att på så sätt skapa förutsättningar till påverkan. Fackföreningens styrka kommer alltid ur medlemmarnas egen aktivitet.
Fackförbunden är en del av folkbildningen
I samband med industrialiseringen bildades de första fackförbunden då lönerna var usla, arbetsdagarna kunde sträcka sig upp till 12 timmar och arbetsskadorna var många. Anställningstryggheten lyste med sin frånvaro. När arbetarna gick samman bildades en samlad kraft som kunde påverka arbetsgivare och politiker. Många av dagens lagar inom arbetsområdet har vi dessa tidiga fackförbund att tacka för!
Ett fackförbunds styrka grundar sig alltså i medlemmarnas engagemang och aktivitet. Du som medlem väljer de som ska representera dig gentemot arbetsgivaren. Syftet är att bevaka alla arbetstagares gemensamma intressen. I dag kan det handla om att ta tillvara rättigheter vid uppsägningar eller omorganisationer, påverka den lokala arbetsmiljön och bevaka en rättvis lönebildning.
Genom erfarenhetsutbyten mellan medlemmar och stöd av kunniga förtroendevalda får du verktygen du behöver för att förbättra din arbetsplats. Dina förtroendevalda bär på djup kunskap om arbetsrätt och arbetsmiljölagstiftning. Hur kan de göra det? Jo, fackförbunden rustar sina medlemmar och förtroendevalda så att de står starka när de möter arbetsgivaren.
Fackförbunden är en del av folkbildningen vars syfte är och alltid har varit att tillsammans arbeta för demokratiska och jämlika arbetssätt och genom bildning möjliggöra för en ökad mångfald människor att engagera sig i samhällsutvecklingen. Som medlem i ett fackförbund och genom fackets studieförbund får du möjlighet att delta i fackliga kurser och utbildningar, vilket stärker dig och dina kollegor i relationen till arbetsgivaren.
Stora förändringar tar tid
Genom dessa utbildningar och i takt med vårt fackliga engagemang bygger vi gemensam kunskap. Detta är ett sätt att hålla fokus på våra villkor, utan denna gemensamma kunskap skulle ett fackförbund lika gärna kunna bytas ut mot ett försäkringsbolag som säljer expertkunskap i form av jurister. En fackförening som endast bygger på ombudsmännens service till passiva medlemmar är en svag fackförening. Men när alla medlemmar och deras förtroendevalda tillsammans bär kunskap kring arbetstagarens rättigheter och arbetsgivarens skyldigheter, då har vi skapat en kraft som på riktigt utmanar och utvecklar arbetsgivaren.
Genom ditt fackförbund och den lagstiftning som fackförbundet historiskt sett har varit med och skapat, finns i dag möjlighet till insyn i arbetsgivarens beslutsprocesser med möjlighet till påverkan. På detta sätt påverkar fackföreningen hur makten fördelas mellan arbetsgivare och arbetstagare. Frågan vi som arbetstagare behöver ställa oss är om vi vill överlåta problemformuleringarna åt arbetsgivaren? Eller vill vi vara en del av lösningen?
De förmåner och rättigheter vi har som arbetstagare i dag, är det någon fackligt förtroendevald som kämpat för före oss. Ett exempel på det är vår rätt till semester. Semesterlagen kom till 1938, den lagstadgade semestern låg då på två veckor. Dagens fem veckor kom till 1976 tack vare fackförbunden inom TCO och LO som drev på för en rättvis semester oavsett yrke eller bransch. Stora förändringar tar tid, de frågor vi driver nu kanske kommer nästa generation till godo.
Tillsammans samlar vi kraft. Kollektivets bästa är individens bästa!
/Katarina Wallgren, verksamhetsutvecklare Sensus
Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.
Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt.
Det nästintill omöjligt att vara lat, eller välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård.
Jag har blivit ghostad i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig
Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar.
Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i ”mellanåldern ” 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig.
Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.
Att söka jobb är ett heltidsjobb
I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.
Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?
Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?
Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan?
Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas.
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst. Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.
Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten. Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda.
Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager