Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vad är meningen med fackföreningen?

Passiva medlemmar gör en fackförening svag. Det är när vi tillsammans utbyter kunskap om rättigheter och skyldigheter som vi skapar en kraft som kan utmana, skriver verksamhetsutvecklaren Katarina Wallgren.
Publicerad
Händer som lägger pussel. Katarina Wallgren, Sensus.
De förmåner och rättigheter vi har som arbetstagare i dag, är det någon fackligt förtroendevald som kämpat för före oss, skriver Katarina Wallgren. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Är facket till för individen eller kollektivet? Vad är meningen med en facklig förening och finns där fler argument till ett medlemskap än de enskilda individuella förmåner som erbjuds?

Som medlem i Unionen och medarbetare på studieförbundet Sensus vill jag med dessa frågor sätta fingret på fler skäl till ett fackligt medlemskap. Artikeln ”5 skäl att vara med i facket” argumenterar för ett medlemskap i Unionen. Utifrån de skäl som anges kunde artikeln lika gärna ha varit en kampanj för ett försäkringsbolag. Om vi ”köper” oss fria från att engagera oss på jobbet, då är det ett försäkringbolag som är formen och skälen att gå med i facket helt överensstämmande med artikeln.

Fackets idé ligger i att individer går samman och organiserar sig för att på så sätt skapa förutsättningar till påverkan. Fackföreningens styrka kommer alltid ur medlemmarnas egen aktivitet.

Fackförbunden är en del av folkbildningen

I samband med industrialiseringen bildades de första fackförbunden då lönerna var usla, arbetsdagarna kunde sträcka sig upp till 12 timmar och arbetsskadorna var många. Anställningstryggheten lyste med sin frånvaro. När arbetarna gick samman bildades en samlad kraft som kunde påverka arbetsgivare och politiker. Många av dagens lagar inom arbetsområdet har vi dessa tidiga fackförbund att tacka för!

Ett fackförbunds styrka grundar sig alltså i medlemmarnas engagemang och aktivitet. Du som medlem väljer de som ska representera dig gentemot arbetsgivaren. Syftet är att bevaka alla arbetstagares gemensamma intressen. I dag kan det handla om att ta tillvara rättigheter vid uppsägningar eller omorganisationer, påverka den lokala arbetsmiljön och bevaka en rättvis lönebildning.

Genom erfarenhetsutbyten mellan medlemmar och stöd av kunniga förtroendevalda får du verktygen du behöver för att förbättra din arbetsplats. Dina förtroendevalda bär på djup kunskap om arbetsrätt och arbetsmiljölagstiftning. Hur kan de göra det? Jo, fackförbunden rustar sina medlemmar och förtroendevalda så att de står starka när de möter arbetsgivaren.

Fackförbunden är en del av folkbildningen vars syfte är och alltid har varit att tillsammans arbeta för demokratiska och jämlika arbetssätt och genom bildning möjliggöra för en ökad mångfald människor att engagera sig i samhällsutvecklingen. Som medlem i ett fackförbund och genom fackets studieförbund får du möjlighet att delta i fackliga kurser och utbildningar, vilket stärker dig och dina kollegor i relationen till arbetsgivaren.

Stora förändringar tar tid

Genom dessa utbildningar och i takt med vårt fackliga engagemang bygger vi gemensam kunskap. Detta är ett sätt att hålla fokus på våra villkor, utan denna gemensamma kunskap skulle ett fackförbund lika gärna kunna bytas ut mot ett försäkringsbolag som säljer expertkunskap i form av jurister. En fackförening som endast bygger på ombudsmännens service till passiva medlemmar är en svag fackförening. Men när alla medlemmar och deras förtroendevalda tillsammans bär kunskap kring arbetstagarens rättigheter och arbetsgivarens skyldigheter, då har vi skapat en kraft som på riktigt utmanar och utvecklar arbetsgivaren.

Genom ditt fackförbund och den lagstiftning som fackförbundet historiskt sett har varit med och skapat, finns i dag möjlighet till insyn i arbetsgivarens beslutsprocesser med möjlighet till påverkan. På detta sätt påverkar fackföreningen hur makten fördelas mellan arbetsgivare och arbetstagare. Frågan vi som arbetstagare behöver ställa oss är om vi vill överlåta problemformuleringarna åt arbetsgivaren? Eller vill vi vara en del av lösningen?

De förmåner och rättigheter vi har som arbetstagare i dag, är det någon fackligt förtroendevald som kämpat för före oss. Ett exempel på det är vår rätt till semester. Semesterlagen kom till 1938, den lagstadgade semestern låg då på två veckor. Dagens fem veckor kom till 1976 tack vare fackförbunden inom TCO och LO som drev på för en rättvis semester oavsett yrke eller bransch. Stora förändringar tar tid, de frågor vi driver nu kanske kommer nästa generation till godo.

Tillsammans samlar vi kraft. Kollektivets bästa är individens bästa!

/Katarina Wallgren, verksamhetsutvecklare Sensus

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare