Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Unionen är inte ett försäkringsbolag

Lever Unionen upp till devisen ”Alla människors lika värde”? Eller prioriterar förbundet att locka fler medlemmar? När det gäller Unionens medlemsförmån att teckna privat sjukvårdsförsäkring kan det ifrågasättas, anser Claes Tullbrink, tidigare ombud på kongresser och förbundsråd.
Publicerad
Colourbox
Att teckna en privat sjukvårdsförsäkring är en av Unionens medlemsförmåner. Men går den emot principen "allas lika värde" undrar Claes Tullbrink. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag har alltid tyckt att vårt förbunds värderingar har varit så rätt! De skiljer faktiskt oss i Unionen både från en del andra fackförbund, och än mer från andra organisationer. Som vi säger i våra stadgar: Att vi är medlemsstyrda, att Unionen bygger på solidaritet och respekt för bland annat jämlikhet och alla människors lika värde – samt att vi är partipolitiskt obundna.  ”Alla människors lika värde” - ung och gammal, från Sverige eller från annat håll, fattig och rik. Men, är inte det en självklarhet i Sverige i dag?

Nej tyvärr. Och kanske inte ens vi i Unionen alltid drar konsekvenserna av orden i våra stadgar. Det är så lätt att välja något annat, att tänka på medlemsnytta, och facklig styrka, ha ”högre” mål, fokusera på det handfasta och kortsiktiga, tänka mer på vad medlemmar gillar att vi gör, framför att följa några abstrakta principer. Något som kan ge oss ytterligare medlemmar, som i förlängningen kan uträtta stordåd – och det är klart att alla medlemmar är lika mycket värda! Men stopp – alla människors lika värde var det ju...

Vi har idag något av en sjukvårdskris. Pandemin har tvingat fram omprioriteringar inom vården, men redan innan pandemin hade vi inom vissa områden långa köer för att få sjukvård. Och Unionen har snappat upp detta, och erbjuder sin lösning!

Enligt lag gäller ”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården”. Men – som Unionenmedlem har du som medlemsförmån tillgång till en privat sjukvårdsförsäkring, tillgänglig för dig som medlem, och för din make, maka och sambo. Varför? Jo, för att få ”få planerad specialistvård och snabb kontakt med en privat vårdgivare”, ”snabbt tillgång till sjukvårdsrådgivning och vård hos vårdgivare i bolagets medicinska nätverk”. ”Med bolagets vårdförsäkring är du garanterad operation inom 14 helgfria vardagar efter läkarens beslut”.

”Jag är Unionenmedlem, jag behöver inte stå i lång kö”

Jättebra. Plötsligt behöver jag som medlem inte förlita mig på lagen om att mitt vårdbehov räcker för att ge mig företräde till vården. Även med ett mindre vårdbehov kan jag betala för att få snabbare vård. Köra om i sjukvårdskön. ”Jag är Unionen-medlem, jag behöver inte stå i lång kö”. Så utomordentligt bra, bortsett från att det inte kännetecknar ett samhälle som värnar om jämlikhet och alla människors lika värde. Vilket vi i Unionen säger oss göra.

Här kommer ”medlemsstyrt” och ”alla människors lika värde” i konflikt. Årsmötesombuden för Unionens största region har visserligen tagit ställning för allas lika värde och mot privata sjukvårdsförsäkringar, men för mindre än ett år sedan så avslog ombuden på Unionens årsmöte förslaget att ”avskaffa medlemsförsäkringar som bidrar till ökade klyftor och orättvisor i samhället.”  Detta förslag var alltså Unionens majoritet av årsmötesombud mot – och vi är ju medlemsstyrda (sedan om ett årsmöte verkligen kan ta ett beslut som strider mot våra stadgar kanske någon kan ifrågasätta),

 Försäkringspatienterna bokas inte efter andra patienter, oavsett vårdbehov.

Men – är inte privata sjukvårdsförsäkringar bra för alla? Snabbar det inte upp behandlingar för alla, i och med att Unionenmedlemmar lämnar kön och sköter sina egna behov? Ja, rent hypotetiskt kan det tänkas, men den mottagning som hanterar både offentligfinansierad vård och försäkringsfinansierad vård med krav på snabb behandling kommer knappast boka in försäkringspatienterna efter andra patienter, oavsett vårdbehov. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har i en rapport konstaterat att ”personer med sjukvårdsförsäkringar ges vård snabbare, sannolikt utan att det finns skillnader i medicinska behov”. De påpekar också att försäkringsbolag inte omfattas av lagkravet på att prioritera efter behov, eller att respektera alla människors lika värde.

Min kanske naiva syn är att Unionen inte är ett försäkringsbolag, att vi ska försvara alla människors lika värde (oavsett fackmedlemskap) också när det gäller sjukvård. Att vi ska ställa oss bakom principen om vård efter behov, inte efter plånbok – och gärna driva på i samhällsdebatten för en bra sjukvård, för våra medlemmar och andra. Jag är genuint sorgsen över att denna debattartikel behövs i mitt fackförbund, med vår vackra portalparagraf.  Jag hoppas på att kommande årsmöten och kongresser försvarar våra värderingar bättre än vad vi lyckats göra hittills, även i konkurrens med medlemsnytta och ett starkare fack. Vem vet, kanske ett fack som står för sina principer är ett starkare fack, om än med lite färre medlemmar, om det nu var denna medlemsförmån som var avgörande för någon val av fack?

/Claes Tullbrink, medlem i Unionen, kongressombud och förbundsrådsombud 2008-2020

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se  
eller 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell

Debatt

Debatt: ”Vuxendagis” är ett systemfel – inte leverantörernas ovilja

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete, skriver Aralia Eriksson.
Aralia Eriksson Publicerad 27 januari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprogram
Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande, skriver Aralia Eriksson. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett reportage om arbetssökande som "skulle rustas för jobb men fick fika och sortera skruvar” väcker berättigad kritik. Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande. Men bilden av leverantörer som oambitiösa och okontrollerade riskerar att dölja det verkliga problemet: ett system som styr mot kontroll och närvaro i stället för faktisk utveckling mot arbete. 

Aralia Eriksson

Som leverantör av Arbetsförmedlingens insatser verkar vi under omfattande tillsyn. Oanmälda besök, kontroller av legitimationer, utbildningskrav och behörigheter, granskning av lokaler, dokumentation och närvaro ned på timnivå är vardag. 

Regelverken är detaljerade och efterlevnaden följs upp systematiskt. Att leverantörer skulle verka utan kontroll stämmer helt enkelt inte. Problemet är istället vad kontrollsystemet fokuserar på.

Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer

I dag premieras närvaro och administration, inte kvalitet, innehåll eller faktisk utveckling. Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer. Den tiden tas direkt från kärnuppdraget: att stötta människor, stärka språket, bygga självförtroende och skapa vägar till praktik och arbete.

Kravet på ett visst antal närvarotimmar, oavsett individens behov eller förutsättningar, är ett tydligt exempel. Av rädsla för att deltagare annars ”inte gör något” har systemet byggts kring fysisk närvaro. Resultatet blir en tidshets där människor måste vara på plats även när innehållet inte är individanpassat. Det är här känslan av ”vuxendagis” uppstår.

Målgruppen inom dessa insatser är långt ifrån homogen. Många deltagare har komplexa behov kopplade till hälsa, rehabilitering, språk eller tidigare misslyckanden på arbetsmarknaden. För dem sker utveckling sällan i stora språng. Framstegen kan vara förbättrad svenska, ökad stabilitet eller stärkt självkänsla. Avgörande steg som i dag varken mäts, efterfrågas eller ges tillräcklig tid.

Problemet är vad kontrollsystemet fokuserar på

Samtidigt är kopplingen till arbetsgivare avgörande. För att deltagare ska kunna ta nästa steg krävs att arbetsgivare är beredda att öppna sina dörrar för målgruppen genom praktik och anställning. Det förutsätter resurser, stöd och lägre trösklar än i dag. Här behöver Arbetsförmedlingen i högre grad upphandla och följa upp insatser utifrån faktiska resultat, inte bara aktivitet.

Samarbetet mellan myndighet och leverantörer behöver också utvecklas. I dag utför vi uppdrag enligt detaljerade krav, men med begränsat inflytande över hur tjänsterna utformas. Konsekvensen blir att välkända problem upprepas, trots att de är tydliga för dem som möter deltagarna varje dag.

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete.

Vill vi att fler människor ska närma sig arbetsmarknaden måste vi förändra hur insatser utformas, mäts och följs upp. Annars riskerar vi att fortsätta kritisera ett resultat som systemet självt producerar.

/Aralia Eriksson, VD AKG Sverige