Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Solpaneler växer inte på träd

Fortfarande litar vi blint på de tekniska framstegen. Varken finanskriser, klimatförändringen eller de sinande oljetillgångarna tycks ändra på den saken. Men tekniken kan aldrig ensam lösa våra problem, skriver Alf Hornborg.
Jörgen Renhorn Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sommaren 1967 besökte jag som tolvåring världsutställningen Expo 67 i Montreal. Det var Kanadas hundraårsjubileum och evenemanget blev påkostat. Världens nationer tävlade om att framställa sig själva i så fördelaktigt ljus som möjligt. I en kartong med minnen från min barndom hittade jag nyligen en broschyr från Sovjetunionens utställningspaviljong. Den heter Doubled Expectation of Life. Jag läser nu, fyrtiofyra år senare:

"Vetenskapliga framsteg, förbättringen av alla aspekter av människors liv, höjningen av den kulturella nivån, bättre arbets- och livsvillkor, en trygg ålderdom och många andra stora och små faktorer bidrar dagligen till att gynna det sovjetiska folkets hälsa och livslängd. ... Det sovjetiska folkets arbetsvillkor förbättras hela tiden och nya och bättre maskiner används i produktionen..."

Propaganda? Jag är övertygad om att texten återspeglar en allmänt utbredd uppfattning i 60-talets Sovjet. Drygt tjugo år senare gick ett av världens två mäktigaste teknikimperier i konkurs. Framstegstron visade sig vara en bubbla. Omvärlden tog Sovjetimperiets sammanbrott som en bekräftelse på dess ideologiska undermålighet. Men kanske är likheterna mellan de två moderna samhällsprojekten på ömse sidor om Berlinmuren mer betydelsefulla än skillnaderna.

Det globala imperium som nu vill ge oss hopp om framsteg och förbättring sätter också sin tilltro till ny teknik. Inga varningssignaler tycks kunna rubba den tilltron. Varken finanskriser, klimatförändring eller sinande oljetillgångar lyckas stämma till eftertanke. Ju mer sårbara våra globala beroenderelationer blir, desto grundligare avvecklar vi vår krisberedskap. Och desto blindare litar vi på ny teknik.

Några år in på 70-talet började många européer och nordamerikaner att på allvar oroa sig över det fossilbränsledrivna samhällets hållbarhet. E.F. Schumacher skrev i boken Det goda arbetet att den första oljekrisens inledning den 6 oktober 1973 var det tillfälle då "ett hål visade sig i ballongens hölje". Men hur har vi lyckats täta ballongen sedan dess? Det vanligaste svaret, då som nu, är att den fossilbränsledrivna tekniken till slut kommer att ersättas av ny teknik som drivs med förnyelsebara energikällor som sol och vind. Även om de flesta har insett att oljan utgör en historisk parentes har det i allmänhet inte förändrat tilltron till det energiintensiva, högteknologiska samhället. I fyrtio år har det sagts att solpaneler i öknen kommer att ersätta de fossila bränslena. Och under de senaste decennierna har naturligtvis informationsteknologin erbjudit oss hoppet om ett mera energieffektivt och resurssnålt samhälle.

Därför blir man rejält bekymrad när man läser professor Timothy G. Gutowskis analyser av denna moderna tekniks energianspråk. Gutowski leder forskargruppen Environmen-tally Benign Manufacturing vid Massachusetts Institute of Technology (MIT). Han har visat att energikalkylerna för den senaste tekniken inte alls är så lovande som vi i allmänhet tror. Ett grundproblem är att beräkningarna av energieffektivitet ytterst sällan inkluderar den energi som förbrukas under tillverkningsprocessen. Under större delen av 1900-talet stod teknikens användning (till exempel bensinförbrukningen i den tidens bilar) för betydligt mer av energiförbrukningen än tillverkningen, men numera är förhållandet oftast det omvända. Livscykelanalyser av högteknologiska föremål är oerhört komplicerade och kan ta flera år -- därför är de i regel föråldrade redan när de publiceras. Detta är naturligtvis bara ett av skälen till att sådan information är svårtillgänglig. Men Gutowski visar att enbart tillverkningen av minneschips för en dator har krävt mer energi än vad datorn förbrukar under sin genomsnittliga (treåriga) livslängd. Energiförbrukningen för en dator tillverkad 1990 härrörde till 83 procent från tillverkning och endast 17 procent från användning, och tjugo år senare, med stigande antal mikroprocessorer i datorerna, har skillnaderna blivit ännu större. De effektivitetsvinster som informationstekniken har utlovat när det gäller energiförbrukning och koldioxidutsläpp ser ut att ätas upp av dess expanderande fotavtryck.

Är vi egentligen förvånade? Förstår vi inte redan att fyrtio års retorik om hållbar utveckling enbart har försämrat vår hållbarhet? Vad är det då i så fall som gör att vi fortsätter att lösa teknikprylsamhällets problem med mer teknikprylar?

Föreställningen att mänskligheten globalt kan sätta sin tilltro till "tekniska framsteg" är lika grundmurad i dag som för tvåhundra år sedan, när européer började experimentera med fossilbränsledriven industriteknik -- utan att se hur sammanvävd den var med slaveri och jordutarmning i de koloniala bomullsplantagerna.

Begreppet "teknik" är en kulturell kategori som växte fram för tvåhundra år sedan inom privilegierade skikt i det globala samhället och speglade deras historiska erfarenhet. Det självklara sätt på vilket vi hänvisar till "tekniska" framsteg signalerar att vi tänker oss teknik som oberoende av andra nödvändiga förutsättningar än vår uppfinningsrikedom. "Teknik" betraktas således som analytiskt fristående från både "ekonomi" och "ekologi", som om de rikare ländernas investeringsförmåga och de fattigares miljökonsekvenser saknade betydelse i sammanhanget.

Teknik, ekonomi och ekologi utforskas av skilda fakulteter vid våra universitet. Det är hög tid att inse att de bara studerar olika aspekter av ett och samma fenomen.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Arbetsgivare gör bort sig i rekryteringsprocessen

Arbetssökande lägger ned själ och hjärta i tester och ansökningsbrev bara för att bli bemötta av autogenererade mejl och AI-botar som sorterar i urvalsprocessen, skriver Ylva Forner.
Publicerad 2 september 2025, kl 09:45
rutor som kryssats i över ett papper
Arbetsgivare tvingar arbetssökande att lägga mycket tid på tester i rekryteringsprocesser. Det ger en osmickrande bild av varumärket, skriver Ylva Forner. Foto: Colourbox/Robert Eldrim
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det slog mig att företag som använder sig av tester och AI-genererade svar i rekryteringsprocesser inte förstår hur deras varumärke framstår. 

Så jag mailade en styrelse på ett av dem, där jag sökt jobb. 
Så här skrev jag: 

Hej,

Jag heter Ylva Forner och lade igår ner större delen av min dag på att söka tjänsten som kommunikations- och insamlingsansvarig hos er. Ett uppdrag jag har både erfarenheten och engagemanget för att vara en perfekt kandidat för. Jag svarade på urvalsfrågor, fick ge mitt löneanspråk och motivera min ansökan, allt mycket personligt och genomarbetat. 

Det här mailet är dock inte till för att pusha för mig själv, utan vad jag undrar är om ni är medvetna om hur rekryteringsprocessen ni står bakom går till och hur bilden av hur ni behandlar människor framstår?

Det är nämligen inte smickrande. 

Innan en människa ens läst min ansökan kommer ett autogenerat mailet som ber mig lägga ännu en halvtimme av min tid på att göra IQ-tester. Passerar jag dessa kommer någon läsa min ansökan och då kan jag eventuellt få bli ”intervjuad av en AI-medarbetare” eller kallade de boten faktiskt för ”kollega?! 

Jag antar att ni alla skrivit dessa tester innan ni ber blivande kollegor göra det

Jag kollar upp dessa tester: AON Switch Challenge. Är det här något ni alla som jobbar på företaget har gjort och klarat av? Min Chalmers-utbildade pappa som haft ledande chefspositioner inom näringslivet i alla år, kliade sig i huvudet och undrade vad tusan det här var. Vilka resultat skriver ni i styrelsen, bara för att ha en referens att jämföra mig med? Jag antar att ni alla skrivit dessa tester innan ni ber blivande kollegor göra det. 

Längst ner i mailet från er rekryteringsfirma läser jag: 

”Varför tester? Och svaret: För att vi vill göra så rättvisa och opartiska beslut som möjligt. Där alla sökande får likvärdiga chanser att visa upp sin kompetens och potential som ledare. Vi kallar det fördomsfri rekrytering. Och ett av stegen som hjälper oss vara fördomsfria är dessa digitala rekryteringstester. 

Lycka till och hör av dig om du har några funderingar!”

Ett ord som också kommer till mig är omänskligt

Jo, jag har några funderingar: 

1. Skulle ni inte kunna be mig göra testerna innan ni ber mig skicka in en ansökan om ni bara läser de kandidaters ansökningar som skrivit ”rätt” på testerna. När jag ansöker om en roll gör jag det med själ och hjärta och slösar helst inte min tid om ni inte ens vill läsa min ansökan.

2. Hur går ett sådant här förfarande hand i hand med att rekrytera till organisationer där man jobbar med människors psykiska hälsa? Jag förstår att det här säljs in som ”rättvist” men ett ord som också kommer till mig är omänskligt. Att ett sådant här bemötande skapar enorm ångest hos de flesta kandidater är inte svårt att förstå

3. Mer av ett påstående än en fundering: Kandiderar är människor, inte brickor i ett spel att dribblas runt med. 

Jag antar att jag med detta mail skjutit ut mig ur processen, men då får det vara värt det för att stå upp mot denna ångestdrivande karusell det utvecklat sig till att söka en ny tjänst.

/Ylva Forner, projektledare och kommunikationsexpert.