Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Solpaneler växer inte på träd

Fortfarande litar vi blint på de tekniska framstegen. Varken finanskriser, klimatförändringen eller de sinande oljetillgångarna tycks ändra på den saken. Men tekniken kan aldrig ensam lösa våra problem, skriver Alf Hornborg.
Jörgen Renhorn Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sommaren 1967 besökte jag som tolvåring världsutställningen Expo 67 i Montreal. Det var Kanadas hundraårsjubileum och evenemanget blev påkostat. Världens nationer tävlade om att framställa sig själva i så fördelaktigt ljus som möjligt. I en kartong med minnen från min barndom hittade jag nyligen en broschyr från Sovjetunionens utställningspaviljong. Den heter Doubled Expectation of Life. Jag läser nu, fyrtiofyra år senare:

"Vetenskapliga framsteg, förbättringen av alla aspekter av människors liv, höjningen av den kulturella nivån, bättre arbets- och livsvillkor, en trygg ålderdom och många andra stora och små faktorer bidrar dagligen till att gynna det sovjetiska folkets hälsa och livslängd. ... Det sovjetiska folkets arbetsvillkor förbättras hela tiden och nya och bättre maskiner används i produktionen..."

Propaganda? Jag är övertygad om att texten återspeglar en allmänt utbredd uppfattning i 60-talets Sovjet. Drygt tjugo år senare gick ett av världens två mäktigaste teknikimperier i konkurs. Framstegstron visade sig vara en bubbla. Omvärlden tog Sovjetimperiets sammanbrott som en bekräftelse på dess ideologiska undermålighet. Men kanske är likheterna mellan de två moderna samhällsprojekten på ömse sidor om Berlinmuren mer betydelsefulla än skillnaderna.

Det globala imperium som nu vill ge oss hopp om framsteg och förbättring sätter också sin tilltro till ny teknik. Inga varningssignaler tycks kunna rubba den tilltron. Varken finanskriser, klimatförändring eller sinande oljetillgångar lyckas stämma till eftertanke. Ju mer sårbara våra globala beroenderelationer blir, desto grundligare avvecklar vi vår krisberedskap. Och desto blindare litar vi på ny teknik.

Några år in på 70-talet började många européer och nordamerikaner att på allvar oroa sig över det fossilbränsledrivna samhällets hållbarhet. E.F. Schumacher skrev i boken Det goda arbetet att den första oljekrisens inledning den 6 oktober 1973 var det tillfälle då "ett hål visade sig i ballongens hölje". Men hur har vi lyckats täta ballongen sedan dess? Det vanligaste svaret, då som nu, är att den fossilbränsledrivna tekniken till slut kommer att ersättas av ny teknik som drivs med förnyelsebara energikällor som sol och vind. Även om de flesta har insett att oljan utgör en historisk parentes har det i allmänhet inte förändrat tilltron till det energiintensiva, högteknologiska samhället. I fyrtio år har det sagts att solpaneler i öknen kommer att ersätta de fossila bränslena. Och under de senaste decennierna har naturligtvis informationsteknologin erbjudit oss hoppet om ett mera energieffektivt och resurssnålt samhälle.

Därför blir man rejält bekymrad när man läser professor Timothy G. Gutowskis analyser av denna moderna tekniks energianspråk. Gutowski leder forskargruppen Environmen-tally Benign Manufacturing vid Massachusetts Institute of Technology (MIT). Han har visat att energikalkylerna för den senaste tekniken inte alls är så lovande som vi i allmänhet tror. Ett grundproblem är att beräkningarna av energieffektivitet ytterst sällan inkluderar den energi som förbrukas under tillverkningsprocessen. Under större delen av 1900-talet stod teknikens användning (till exempel bensinförbrukningen i den tidens bilar) för betydligt mer av energiförbrukningen än tillverkningen, men numera är förhållandet oftast det omvända. Livscykelanalyser av högteknologiska föremål är oerhört komplicerade och kan ta flera år -- därför är de i regel föråldrade redan när de publiceras. Detta är naturligtvis bara ett av skälen till att sådan information är svårtillgänglig. Men Gutowski visar att enbart tillverkningen av minneschips för en dator har krävt mer energi än vad datorn förbrukar under sin genomsnittliga (treåriga) livslängd. Energiförbrukningen för en dator tillverkad 1990 härrörde till 83 procent från tillverkning och endast 17 procent från användning, och tjugo år senare, med stigande antal mikroprocessorer i datorerna, har skillnaderna blivit ännu större. De effektivitetsvinster som informationstekniken har utlovat när det gäller energiförbrukning och koldioxidutsläpp ser ut att ätas upp av dess expanderande fotavtryck.

Är vi egentligen förvånade? Förstår vi inte redan att fyrtio års retorik om hållbar utveckling enbart har försämrat vår hållbarhet? Vad är det då i så fall som gör att vi fortsätter att lösa teknikprylsamhällets problem med mer teknikprylar?

Föreställningen att mänskligheten globalt kan sätta sin tilltro till "tekniska framsteg" är lika grundmurad i dag som för tvåhundra år sedan, när européer började experimentera med fossilbränsledriven industriteknik -- utan att se hur sammanvävd den var med slaveri och jordutarmning i de koloniala bomullsplantagerna.

Begreppet "teknik" är en kulturell kategori som växte fram för tvåhundra år sedan inom privilegierade skikt i det globala samhället och speglade deras historiska erfarenhet. Det självklara sätt på vilket vi hänvisar till "tekniska" framsteg signalerar att vi tänker oss teknik som oberoende av andra nödvändiga förutsättningar än vår uppfinningsrikedom. "Teknik" betraktas således som analytiskt fristående från både "ekonomi" och "ekologi", som om de rikare ländernas investeringsförmåga och de fattigares miljökonsekvenser saknade betydelse i sammanhanget.

Teknik, ekonomi och ekologi utforskas av skilda fakulteter vid våra universitet. Det är hög tid att inse att de bara studerar olika aspekter av ett och samma fenomen.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack för kaffet – men var är tacken till oss arbetstagare?

Anställda som jobbar lojalt för ett företag i tio får inte ens en handskakning när de slutar. Istället byts de ut. Vi måste prata om respekt på Sveriges arbetsplatser, skriver Josefine Weinefalk.
Publicerad 14 oktober 2025, kl 09:14
En kaffekopp står på ett bord
En avskedsfika när en medarbetare slutar är en liten gest från arbetsgivaren, men kan betyda mycket för den anställde, skriver Josefine Weinefalk. Foto: Privat/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många svenska arbetsplatser saknas något så enkelt som uppskattning. Ett tack vid en avtackning, en chef som lyssnar på feedback eller ett professionellt avslut borde vara självklart – men alltför ofta uteblir det. När medarbetare inte blir sedda skapas känslan av att vara utbytbar, vilket riskerar att leda till stress och utbrändhet. Respekt på jobbet får aldrig reduceras till en fråga om fika.

Jag är trött på dåliga chefer. Vi måste börja prata om respekten – eller snarare bristen på respekt – på våra arbetsplatser.

För mig började det med något så enkelt som en avtackning. Jag skrev om det på sociala medier. Att chefer borde tacka sina medarbetare på ett värdigt sätt. Responsen jag fick visade att problemet är betydligt större än en enkel gest. Många vittnade om att de inte ens fått ett ”tack för den här tiden”. Jag känner igen det – på mitt senaste jobb fick jag gå utan en enda markering av uppskattning.

Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra

Jag har alltid satt professionalism före känslor. Jag har varit öppen för dialog, för feedback och utveckling. Men alltför ofta blir det en envägskommunikation. Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra. De ser sig som chefer av en anledning – och anser sig därför stå över feedback. Men kanske är det just de som mest av alla behöver den.

Att inte bli sedd eller uppskattad på jobbet är nedbrytande. Vi arbetar hårt, vi ställer upp, vi missar tid med familjen, vi jobbar övertid utan ersättning. Och vad får vi tillbaka? Känslan av att vara utbytbara. För vissa slutar det i utbrändhet. Alltför ofta avgörs ens värde inte av prestation, utan av om man råkar vara chefens favorit.

Jag har pratat med flera kollegor i olika branscher som vittnar om samma sak: man kan arbeta lojalt i tio år, men när man lämnar får man inte ens en handskakning. Istället byts man snabbt ut. Det säger mycket om hur arbetsgivare ser på människor – som kuggar i en maskin snarare än individer med värde.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning

Arbetslivet kan inte vara en envägsgata. Vi arbetstagare har rätt att ställa krav på respekt, balans och en sund arbetsmiljö. Och det behöver inte kosta något: uppskatta oss oavsett om vi stannar eller går vidare – med ett tack, en strukturerad offboarding eller utbildning i medmänsklighet.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning under tiden man arbetar, med ett professionellt avslut och en respektfull behandling. Personliga känslor från chefen kan hållas utanför.

Från oss arbetstagare till er arbetsgivare – varsågod och tack för kaffet. Nu är det er tur att visa uppskattning.

/Josefine Weinefalk, front end developer