Sommaren 1967 besökte jag som tolvåring världsutställningen Expo 67 i Montreal. Det var Kanadas hundraårsjubileum och evenemanget blev påkostat. Världens nationer tävlade om att framställa sig själva i så fördelaktigt ljus som möjligt. I en kartong med minnen från min barndom hittade jag nyligen en broschyr från Sovjetunionens utställningspaviljong. Den heter Doubled Expectation of Life. Jag läser nu, fyrtiofyra år senare:
"Vetenskapliga framsteg, förbättringen av alla aspekter av människors liv, höjningen av den kulturella nivån, bättre arbets- och livsvillkor, en trygg ålderdom och många andra stora och små faktorer bidrar dagligen till att gynna det sovjetiska folkets hälsa och livslängd. ... Det sovjetiska folkets arbetsvillkor förbättras hela tiden och nya och bättre maskiner används i produktionen..."
Propaganda? Jag är övertygad om att texten återspeglar en allmänt utbredd uppfattning i 60-talets Sovjet. Drygt tjugo år senare gick ett av världens två mäktigaste teknikimperier i konkurs. Framstegstron visade sig vara en bubbla. Omvärlden tog Sovjetimperiets sammanbrott som en bekräftelse på dess ideologiska undermålighet. Men kanske är likheterna mellan de två moderna samhällsprojekten på ömse sidor om Berlinmuren mer betydelsefulla än skillnaderna.
Det globala imperium som nu vill ge oss hopp om framsteg och förbättring sätter också sin tilltro till ny teknik. Inga varningssignaler tycks kunna rubba den tilltron. Varken finanskriser, klimatförändring eller sinande oljetillgångar lyckas stämma till eftertanke. Ju mer sårbara våra globala beroenderelationer blir, desto grundligare avvecklar vi vår krisberedskap. Och desto blindare litar vi på ny teknik.
Några år in på 70-talet började många européer och nordamerikaner att på allvar oroa sig över det fossilbränsledrivna samhällets hållbarhet. E.F. Schumacher skrev i boken Det goda arbetet att den första oljekrisens inledning den 6 oktober 1973 var det tillfälle då "ett hål visade sig i ballongens hölje". Men hur har vi lyckats täta ballongen sedan dess? Det vanligaste svaret, då som nu, är att den fossilbränsledrivna tekniken till slut kommer att ersättas av ny teknik som drivs med förnyelsebara energikällor som sol och vind. Även om de flesta har insett att oljan utgör en historisk parentes har det i allmänhet inte förändrat tilltron till det energiintensiva, högteknologiska samhället. I fyrtio år har det sagts att solpaneler i öknen kommer att ersätta de fossila bränslena. Och under de senaste decennierna har naturligtvis informationsteknologin erbjudit oss hoppet om ett mera energieffektivt och resurssnålt samhälle.
Därför blir man rejält bekymrad när man läser professor Timothy G. Gutowskis analyser av denna moderna tekniks energianspråk. Gutowski leder forskargruppen Environmen-tally Benign Manufacturing vid Massachusetts Institute of Technology (MIT). Han har visat att energikalkylerna för den senaste tekniken inte alls är så lovande som vi i allmänhet tror. Ett grundproblem är att beräkningarna av energieffektivitet ytterst sällan inkluderar den energi som förbrukas under tillverkningsprocessen. Under större delen av 1900-talet stod teknikens användning (till exempel bensinförbrukningen i den tidens bilar) för betydligt mer av energiförbrukningen än tillverkningen, men numera är förhållandet oftast det omvända. Livscykelanalyser av högteknologiska föremål är oerhört komplicerade och kan ta flera år -- därför är de i regel föråldrade redan när de publiceras. Detta är naturligtvis bara ett av skälen till att sådan information är svårtillgänglig. Men Gutowski visar att enbart tillverkningen av minneschips för en dator har krävt mer energi än vad datorn förbrukar under sin genomsnittliga (treåriga) livslängd. Energiförbrukningen för en dator tillverkad 1990 härrörde till 83 procent från tillverkning och endast 17 procent från användning, och tjugo år senare, med stigande antal mikroprocessorer i datorerna, har skillnaderna blivit ännu större. De effektivitetsvinster som informationstekniken har utlovat när det gäller energiförbrukning och koldioxidutsläpp ser ut att ätas upp av dess expanderande fotavtryck.
Är vi egentligen förvånade? Förstår vi inte redan att fyrtio års retorik om hållbar utveckling enbart har försämrat vår hållbarhet? Vad är det då i så fall som gör att vi fortsätter att lösa teknikprylsamhällets problem med mer teknikprylar?
Föreställningen att mänskligheten globalt kan sätta sin tilltro till "tekniska framsteg" är lika grundmurad i dag som för tvåhundra år sedan, när européer började experimentera med fossilbränsledriven industriteknik -- utan att se hur sammanvävd den var med slaveri och jordutarmning i de koloniala bomullsplantagerna.
Begreppet "teknik" är en kulturell kategori som växte fram för tvåhundra år sedan inom privilegierade skikt i det globala samhället och speglade deras historiska erfarenhet. Det självklara sätt på vilket vi hänvisar till "tekniska" framsteg signalerar att vi tänker oss teknik som oberoende av andra nödvändiga förutsättningar än vår uppfinningsrikedom. "Teknik" betraktas således som analytiskt fristående från både "ekonomi" och "ekologi", som om de rikare ländernas investeringsförmåga och de fattigares miljökonsekvenser saknade betydelse i sammanhanget.
Teknik, ekonomi och ekologi utforskas av skilda fakulteter vid våra universitet. Det är hög tid att inse att de bara studerar olika aspekter av ett och samma fenomen.
