Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Sommaren 1967 besökte jag som tolvåring världsutställningen Expo 67 i Montreal. Det var Kanadas hundraårsjubileum och evenemanget blev påkostat. Världens nationer tävlade om att framställa sig själva i så fördelaktigt ljus som möjligt. I en kartong med minnen från min barndom hittade jag nyligen en broschyr från Sovjetunionens utställningspaviljong. Den heter Doubled Expectation of Life. Jag läser nu, fyrtiofyra år senare:
"Vetenskapliga framsteg, förbättringen av alla aspekter av människors liv, höjningen av den kulturella nivån, bättre arbets- och livsvillkor, en trygg ålderdom och många andra stora och små faktorer bidrar dagligen till att gynna det sovjetiska folkets hälsa och livslängd. ... Det sovjetiska folkets arbetsvillkor förbättras hela tiden och nya och bättre maskiner används i produktionen..."
Propaganda? Jag är övertygad om att texten återspeglar en allmänt utbredd uppfattning i 60-talets Sovjet. Drygt tjugo år senare gick ett av världens två mäktigaste teknikimperier i konkurs. Framstegstron visade sig vara en bubbla. Omvärlden tog Sovjetimperiets sammanbrott som en bekräftelse på dess ideologiska undermålighet. Men kanske är likheterna mellan de två moderna samhällsprojekten på ömse sidor om Berlinmuren mer betydelsefulla än skillnaderna.
Det globala imperium som nu vill ge oss hopp om framsteg och förbättring sätter också sin tilltro till ny teknik. Inga varningssignaler tycks kunna rubba den tilltron. Varken finanskriser, klimatförändring eller sinande oljetillgångar lyckas stämma till eftertanke. Ju mer sårbara våra globala beroenderelationer blir, desto grundligare avvecklar vi vår krisberedskap. Och desto blindare litar vi på ny teknik.
Några år in på 70-talet började många européer och nordamerikaner att på allvar oroa sig över det fossilbränsledrivna samhällets hållbarhet. E.F. Schumacher skrev i boken Det goda arbetet att den första oljekrisens inledning den 6 oktober 1973 var det tillfälle då "ett hål visade sig i ballongens hölje". Men hur har vi lyckats täta ballongen sedan dess? Det vanligaste svaret, då som nu, är att den fossilbränsledrivna tekniken till slut kommer att ersättas av ny teknik som drivs med förnyelsebara energikällor som sol och vind. Även om de flesta har insett att oljan utgör en historisk parentes har det i allmänhet inte förändrat tilltron till det energiintensiva, högteknologiska samhället. I fyrtio år har det sagts att solpaneler i öknen kommer att ersätta de fossila bränslena. Och under de senaste decennierna har naturligtvis informationsteknologin erbjudit oss hoppet om ett mera energieffektivt och resurssnålt samhälle.
Därför blir man rejält bekymrad när man läser professor Timothy G. Gutowskis analyser av denna moderna tekniks energianspråk. Gutowski leder forskargruppen Environmen-tally Benign Manufacturing vid Massachusetts Institute of Technology (MIT). Han har visat att energikalkylerna för den senaste tekniken inte alls är så lovande som vi i allmänhet tror. Ett grundproblem är att beräkningarna av energieffektivitet ytterst sällan inkluderar den energi som förbrukas under tillverkningsprocessen. Under större delen av 1900-talet stod teknikens användning (till exempel bensinförbrukningen i den tidens bilar) för betydligt mer av energiförbrukningen än tillverkningen, men numera är förhållandet oftast det omvända. Livscykelanalyser av högteknologiska föremål är oerhört komplicerade och kan ta flera år -- därför är de i regel föråldrade redan när de publiceras. Detta är naturligtvis bara ett av skälen till att sådan information är svårtillgänglig. Men Gutowski visar att enbart tillverkningen av minneschips för en dator har krävt mer energi än vad datorn förbrukar under sin genomsnittliga (treåriga) livslängd. Energiförbrukningen för en dator tillverkad 1990 härrörde till 83 procent från tillverkning och endast 17 procent från användning, och tjugo år senare, med stigande antal mikroprocessorer i datorerna, har skillnaderna blivit ännu större. De effektivitetsvinster som informationstekniken har utlovat när det gäller energiförbrukning och koldioxidutsläpp ser ut att ätas upp av dess expanderande fotavtryck.
Är vi egentligen förvånade? Förstår vi inte redan att fyrtio års retorik om hållbar utveckling enbart har försämrat vår hållbarhet? Vad är det då i så fall som gör att vi fortsätter att lösa teknikprylsamhällets problem med mer teknikprylar?
Föreställningen att mänskligheten globalt kan sätta sin tilltro till "tekniska framsteg" är lika grundmurad i dag som för tvåhundra år sedan, när européer började experimentera med fossilbränsledriven industriteknik -- utan att se hur sammanvävd den var med slaveri och jordutarmning i de koloniala bomullsplantagerna.
Begreppet "teknik" är en kulturell kategori som växte fram för tvåhundra år sedan inom privilegierade skikt i det globala samhället och speglade deras historiska erfarenhet. Det självklara sätt på vilket vi hänvisar till "tekniska" framsteg signalerar att vi tänker oss teknik som oberoende av andra nödvändiga förutsättningar än vår uppfinningsrikedom. "Teknik" betraktas således som analytiskt fristående från både "ekonomi" och "ekologi", som om de rikare ländernas investeringsförmåga och de fattigares miljökonsekvenser saknade betydelse i sammanhanget.
Teknik, ekonomi och ekologi utforskas av skilda fakulteter vid våra universitet. Det är hög tid att inse att de bara studerar olika aspekter av ett och samma fenomen.
När vi på Medlingscentrum frågade chefer kring hur de uppfattar konflikter på jobbet svarade 80 procent att konflikter på arbetsplatsen påverkar både dem själva och verksamhetens resultat negativt.
Konflikter är inte något som bara ska undvikas – de kan bli en drivkraft för förändring och förbättring, om de hanteras rätt. Att skapa en kultur där konflikter ses som en naturlig del av arbetslivet och där chefer har rätt verktyg och för att agera tidigt, är nyckeln till framgång.
Passiva chefer skapar en känsla av otrygghet
Forskning visar att passivt ledarskap ofta leder till kränkningar och mobbning på arbetsplatsen. Enligt Arbetsmiljöverket upplever många medarbetare att passiva chefer skapar en känsla av otrygghet och förvärrar konflikter. Chefer som agerar tidigt i en konfliktsituation minskar stress och förbättrar arbetsmiljön, vilket i sin tur påverkar verksamhetens resultat positivt.
Forskaren Matthew Lieberman från UCLA har visat att hjärnan reagerar på sociala hot, som konflikter, på samma sätt som den gör på fysiska hot. Detta gör konflikthantering till en central del av arbetsmiljöns psykiska hälsa.
Konflikter som inte hanteras i tid kan eskalera och leda till sämre produktivitet, högre sjukfrånvaro och till och med att medarbetare slutar. Det finns en tydlig koppling mellan chefernas förmåga att hantera konflikter och verksamhetens framgång.
Vi skulle aldrig acceptera dåliga verktyg för att genomföra en budgetprocess. Varför gör vi det när det gäller konflikthantering, som påverkar arbetsmiljön och resultaten så mycket?
Hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering
En annan viktig lärdom är att nästan hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering. Att skapa tydliga rutiner och processer är ett enkelt och effektivt sätt att ge både chefer och medarbetare en känsla av trygghet och struktur när konflikter uppstår. När rutinerna saknas, ökar risken för långdragna och destruktiva konflikter som påverkar hela organisationen.
Företagsledningar har en stor möjlighet att göra skillnad.
Att hantera konflikter aktivt och i tid är en central del av ett framgångsrikt ledarskap. Med rätt verktyg och stöd kan svenska chefer vända konflikter till något konstruktivt som stärker både arbetsmiljön och resultaten. Det är hög tid att chefer får det stöd och den utbildning de behöver för att kunna hantera konflikter med trygghet och effektivitet. Konfliktmodiga ledare kommer inte bara öka din lönsamhet, utan också bidra till ett starkare team.
/Tamara Maskovic Wängborg, specialist på konflikthantering på Medlingscentrum
Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.
I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.
Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.
Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare
Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.
För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.
När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.
Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång
Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.
Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.
Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge