Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta tvinga anställda till kontoret

Att tvinga anställda att ta sig till kontoret för att utföra ett jobb som lika gärna kan utföras hemifrån är slöseri med tid och resurser, skriver Job van der Voort.
Publicerad
I förgrunden pendlare med telefon i händerna. Till höger Job van der Voort.
Argumentet att personer inte jobbar lika hårt hemifrån håller inte, skriver Job van der Voort. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Även nu när arbetsgivare över hela världen kallar tillbaka sina anställda till kontoret, så är inte kampen om distansarbete över. Anställda är motvilliga att ge upp den frihet de har vunnit under de senaste åren och undersökningar visar att 64 procent hellre överväger att säga upp sig än att återvända till kontoret.

Nyligen gav Teslas vd Elon Musk mer bränsle till debatten genom att säga att det är “moraliskt fel” att arbeta hemifrån och att “laptop-klassen som lever i la-la land” borde kliva av sina höga hästar. 

Vem har rätt? Är det orättvist att, till exempel, marknads- och säljpersonal har möjligheten att arbeta på distans samtidigt som de som arbetar vid monteringsbanden eller i mataffären behöver slita på en fysisk arbetsplats? Eller är Musks uttalande baserat på något annat än en önskan om solidaritet mellan olika avdelningar och yrken? 

Han antyder är att människor som jobbar hemifrån inte arbetar så hårt

Enligt mig är det värt att gräva lite djupare. Varför? Jo, jag grundade ett företag 2019. Sedan dess har jag tillsammans med mitt team gjort det möjligt för företag att söka efter nya talanger på en global skala. Under en tid då social distans blev ett måste så ökade behovet av tjänster som underlättar arbete utanför kontoret drastiskt, och vi ser nu att många av våra kunder har anammat en hybridmodell även efter pandemin. Andra är så övertygade om fördelarna med distansarbete att de vill behålla denna modell permanent. Kort och gott – vi vet mycket om vad det innebär att arbeta hemifrån (eller någon annanstans i världen). 

Hur mycket jag än må beundra Elon Musk som entreprenör, så hör jag något annat i hans kommentarer som sträcker sig långt bortom frågan om moralisk korrekthet. Vad han antyder är att människor som jobbar hemifrån inte arbetar så hårt som människor som befinner sig på en fysisk arbetsplats. Men jag tror på att om du vill utföra ett bra och viktigt arbete så behöver du oftast jobba riktigt hårt – om du gör det hemma eller inte är irrelevant. 

Alla yrken ger inte möjligheten att arbeta hemifrån. Detta är fakta. Men många typer av yrken gör det och människor i dessa roller har visat att de kan prestera minst lika bra eller bättre än vad de hade gjort på ett kontor. För dessa individer är möjligheten att arbeta hemifrån eller från en annan plats livsomvälvande. De kan bättre balansera personliga och professionella liv, återvända till arbetet snabbare efter föräldraledighet, spendera mer tid med sina barn, ta hand om familjemedlemmar, ägna mer tid åt sina hobbys och passionsprojekt och så vidare.

Är det okej för arbetsgivare att tvinga sina anställda att pendla långa avstånd? 

Med dessa argument i åtanke så skulle det kunna sägas att det även är en moralisk fråga huruvida det är okej för arbetsgivare att tvinga sina anställda att bo i dyra städer och pendla långa avstånd för att ta sig till ett kontor och utföra ett arbete som lika enkelt hade kunnat göras hemifrån. Och jag skulle vara intresserad av att höra vad Elon Musk har att säga om detta. 

Även om talang finns överallt så gör möjligheterna det inte. Distansarbete frigör möjligheter för ett långt större antal människor att utföra ett bra och viktigt arbete. Min genuina tro är att vi aktivt borde stödja tillgången till dessa alternativ snarare än att stänga oss ute baserat på bräckliga argument.

/Job van der Voort, vd och medgrundare av Remote

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack vare utrikesfödda har vi klarat sysselsättningen

Utan utrikesfödda hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få människor att flytta härifrån, skriver Christian Lindell.
Christian Lindell Publicerad 17 mars 2026, kl 09:15
utrikesfödda på arbetsmarknaden
Utan utrikesfödda skulle Sverige stanna, skriver Christian Lindell. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

2010 markerar ett skifte på arbetsmarknaden som har fått obetydlig uppmärksamhet. Det var det senaste året då ökningen av antalet förvärvsarbetande var större bland inrikesfödda än bland utrikesfödda.

Sett över hela perioden 2010–2024 har antalet arbetande inrikesfödda ökat med 90 000 och antalet födda utanför Sveriges gränser med 565 000 personer.

Christian Lindell

2016 markerar ett annat skifte. Då steg sysselsättningsgraden för personer födda i Sverige, alltså förvärvsarbetande som andel av befolkningen i åldern 20–64 år, till 84 procent. Sedan dess har andelen pendlat mellan 84–85 procent, oavsett konjunktur och bara marginellt påverkad av pandemin. Det visar att vi nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta. Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda.

vi har nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta

För de utrikesfödda ser det helt annorlunda ut. 2010 låg andelen förvärvsarbetande på 55 procent. 2024 hade den ökat till 70 procent. Det finns flera förklaringar till att deras arbetsmarknad utvecklas så snabbt.

Ett skäl är att flyktingar och anhöriga kommer in på arbetsmarknaden mycket snabbare än de gjorde tidigare. År 2000 tog det i genomsnitt åtta år innan hälften hade ett jobb efter att de kommunplacerats. För dem som fick sin kommunplacering 2020 tog det tre år – och då låg ändå en pandemi emellan. En annan förklaring är en annan sammansättning av invandringen, med färre flyktingar.

En ytterligare förklaring är att efterfrågan på arbetskraft ökat. När efterfrågan på arbetskraft stiger visar det sig att tidigare ”inte anställningsbara” plötsligt blir högst anställningsbara – men kanske i behov av kompetensutveckling på jobbet.

Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda

Den ökande andelen arbetande de senaste 15 åren har fått flera effekter, vilka även de fått liten uppmärksamhet. Sverige har inte haft en så hög andel arbetande av befolkningen i förvärvsarbetande ålder som de senaste tre–fyra åren, sedan början av 1990-talet. Vi har inte haft så låg andel av befolkningen som försörjs av sociala ersättningar och bidrag.  Det här är dock inte bara positivt. Ett skäl till de låga nivåerna bidragsförsörjda är att det blivit svårare att kvalificera sig in i systemen, men det är en annan diskussion.

Andelen barn under 18 år som inte har någon vuxen i hushållet som går till jobbet har minskat från 8,5 procent 2013 till 4,9 procent 2023.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden. Tittar vi på de områden som hade den lägsta andelen förvärvsarbetande 2012 kan vi till exempel se att andelen förvärvsarbetande i Herrgården Norr i Malmö stigit från 18 till 54 procent 2023. Så ser det ut längs hela linjen. Av de hundra områdena som hade lägst andel förvärvsarbetande 2012 har nästan alla markant ökat andelen arbetande.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden

Än mer spektakulär är sysselsättningsutvecklingen för till exempel afghaner och somalier. Mellan 2010 och 2024 steg andelen förvärvsarbetande afghaner från 40 till 70 procent. Under samma period ökade andelen förvärvsarbetande somalier från drygt 20 till nästan 60 procent.

Som jag skrev tidigare, om vi verkligen har nått ett tak för inrikesföddas sysselsättningsgrad (84 procent) får det stora konsekvenser, framför allt om invandringen är låg eller om vi till och med skulle se en nettoutflyttning av utrikesfödda, vilket ibland framstår som ett politiskt mål.

Låt oss göra ett enkelt räkneexempel. Tänk att antalet förvärvsarbetande stiger med två procent. Det motsvarar knappt 100 000 personer. Om det inte finns inrikesfödda att rekrytera och hela ökningen ska hämtas bland utrikesfödda, så ökar sysselsättningsgraden för utrikesfödda från 70 till 76 procent. Utan en tillströmning av invånare från andra födelseländer skulle vi snabbt slå i taket för sysselsättningen.

Utan utrikesfödda att tillgå hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få en nettoutflyttning.

Massmedier har helt misslyckats med att förmedla utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste decennierna. Bilden har satt sig av ett stigande bidragsberoende, förorter i fritt fall och allt fler barn som inte ser sina föräldrar gå till arbetet. Inget av detta stämmer.

/Christian Lindell, senior utredare