Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta tvinga anställda till kontoret

Att tvinga anställda att ta sig till kontoret för att utföra ett jobb som lika gärna kan utföras hemifrån är slöseri med tid och resurser, skriver Job van der Voort.
Publicerad
I förgrunden pendlare med telefon i händerna. Till höger Job van der Voort.
Argumentet att personer inte jobbar lika hårt hemifrån håller inte, skriver Job van der Voort. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Även nu när arbetsgivare över hela världen kallar tillbaka sina anställda till kontoret, så är inte kampen om distansarbete över. Anställda är motvilliga att ge upp den frihet de har vunnit under de senaste åren och undersökningar visar att 64 procent hellre överväger att säga upp sig än att återvända till kontoret.

Nyligen gav Teslas vd Elon Musk mer bränsle till debatten genom att säga att det är “moraliskt fel” att arbeta hemifrån och att “laptop-klassen som lever i la-la land” borde kliva av sina höga hästar. 

Vem har rätt? Är det orättvist att, till exempel, marknads- och säljpersonal har möjligheten att arbeta på distans samtidigt som de som arbetar vid monteringsbanden eller i mataffären behöver slita på en fysisk arbetsplats? Eller är Musks uttalande baserat på något annat än en önskan om solidaritet mellan olika avdelningar och yrken? 

Han antyder är att människor som jobbar hemifrån inte arbetar så hårt

Enligt mig är det värt att gräva lite djupare. Varför? Jo, jag grundade ett företag 2019. Sedan dess har jag tillsammans med mitt team gjort det möjligt för företag att söka efter nya talanger på en global skala. Under en tid då social distans blev ett måste så ökade behovet av tjänster som underlättar arbete utanför kontoret drastiskt, och vi ser nu att många av våra kunder har anammat en hybridmodell även efter pandemin. Andra är så övertygade om fördelarna med distansarbete att de vill behålla denna modell permanent. Kort och gott – vi vet mycket om vad det innebär att arbeta hemifrån (eller någon annanstans i världen). 

Hur mycket jag än må beundra Elon Musk som entreprenör, så hör jag något annat i hans kommentarer som sträcker sig långt bortom frågan om moralisk korrekthet. Vad han antyder är att människor som jobbar hemifrån inte arbetar så hårt som människor som befinner sig på en fysisk arbetsplats. Men jag tror på att om du vill utföra ett bra och viktigt arbete så behöver du oftast jobba riktigt hårt – om du gör det hemma eller inte är irrelevant. 

Alla yrken ger inte möjligheten att arbeta hemifrån. Detta är fakta. Men många typer av yrken gör det och människor i dessa roller har visat att de kan prestera minst lika bra eller bättre än vad de hade gjort på ett kontor. För dessa individer är möjligheten att arbeta hemifrån eller från en annan plats livsomvälvande. De kan bättre balansera personliga och professionella liv, återvända till arbetet snabbare efter föräldraledighet, spendera mer tid med sina barn, ta hand om familjemedlemmar, ägna mer tid åt sina hobbys och passionsprojekt och så vidare.

Är det okej för arbetsgivare att tvinga sina anställda att pendla långa avstånd? 

Med dessa argument i åtanke så skulle det kunna sägas att det även är en moralisk fråga huruvida det är okej för arbetsgivare att tvinga sina anställda att bo i dyra städer och pendla långa avstånd för att ta sig till ett kontor och utföra ett arbete som lika enkelt hade kunnat göras hemifrån. Och jag skulle vara intresserad av att höra vad Elon Musk har att säga om detta. 

Även om talang finns överallt så gör möjligheterna det inte. Distansarbete frigör möjligheter för ett långt större antal människor att utföra ett bra och viktigt arbete. Min genuina tro är att vi aktivt borde stödja tillgången till dessa alternativ snarare än att stänga oss ute baserat på bräckliga argument.

/Job van der Voort, vd och medgrundare av Remote

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Vem tjänar på den nya lagen om arbetslöshetsersättning?

Hittar jag inget nytt jobb innan hösten meddelar jag a-kassan och Arbetsförmedlingen att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar, skriver Eddy Nehls.
Eddy Nehls Publicerad 21 april 2026, kl 09:15
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Den reformerade lagen om a-kassa slår hårt mot arbetslösa. Till hösten kliver jag av kraven och lever på sparpengar, skriver Eddy Nehls. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som skrämmer mig, som blev arbetslös i februari i år, efter närmare 30 som anställd, är att den nya lagen om arbetslöshetsersättning utan att möta särskilt mycket kritik, kunde lanseras som en förbättring, trots att den är misstänkt lik en lag som reglerar försörjningsstöd.

Det största hotet mot min egen frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i alla år, i tron att det var en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. 

Jag trodde i princip att det skulle vara en formalitet, men först tvingades jag sväva i ovisshet i fem veckor innan jag fick min ansökan om ersättning godkänd. Sedan jag fick vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar min F-skattsedel som bisyssla. 

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag. Det känns galet; inte minst med tanke på att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Att tvingas till passivitet och ”staplande av bidrag” av ett regelverk skapat av politiker som hävdar att det är just detta man ska sätta stopp för om man får mandat att styra vårt land i fyra år till, känns minst sagt märkligt. Vad hände med arbetslinjen?

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten

På a-kassans hemsida står det att man kan ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag hade inte sökt om jag inte var övertygad om att verksamheten uppfyllde kraven. Men så är det alltså inte. ”Lagen är tydlig” sa handläggaren som jag talade med. När jag googlade för att själv bilda mig en uppfattning ser jag att i den nya lagen har begreppet bisyssla raderats, vilket gör beslutet begripligare. Texten på hemsidan har dock inte ändrats.

Enligt den nya lagen räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid sedan före millennieskiftet, och har drivit verksamheten som en bisyssla vid sidan av sedan 2007. Inget år sedan starten har jag tjänat mer än en månadslön, och det är också motivet för avslaget. Jag har således försatts i ett moment 22, för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd hade högskolan inte godkänt det som bisyssla. 

Regeringen hävdar att den nya lagen är bättre, och det är den kanske, men inte för mig som ofrivilligt arbetslös. Jag kan inte förstå hur någon som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning ska kunna få verksamheten godkänd av a-kassan, så varför ger man sken av att det är möjligt? 

Det var som att golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden

På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intressen att jag förhindras att – parallellt med sökandet efter en ny anställning – fortsätta meritera mig genom att utföra enstaka uppgifter som kan förbättra mina chanser att få jobb? Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så, och jag hindras dessutom att använda kunskaperna och kompetenserna i min jakt efter en ny anställning.

När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan gick upp för mig, var det som golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden. Efter att ha räknat fram och tillbaka på olika scenarios har jag dock, med viss vånda, beslutat mig för följande: Hittar jag inget nytt jobb innan hösten följer jag a-kassans tvingande direktiv och söker det antal jobb som Arbetsförmedlingen tvingar mig till, fram till dess. Men sedan meddelar jag myndigheterna (som jag trodde skulle visa förståelse för mig och den prekära situation jag försatts i) att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar.

Priset jag får betala för att slippa den livegenskap som arbetslösa i dag tvingas in i är att mitt sparkapital ryker och min pension blir längre, vilket känns orättvist. Friheten är dock viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna om jag inte blivit uppsagd av min tidigare arbetsgivare några år innan pensionen. Jag hoppas verkligen att detta inte var regeringens intention med den nya lagen, men det är jag långt ifrån säker på.

/Eddy Nehls