Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta tvinga anställda till kontoret

Att tvinga anställda att ta sig till kontoret för att utföra ett jobb som lika gärna kan utföras hemifrån är slöseri med tid och resurser, skriver Job van der Voort.
Publicerad
I förgrunden pendlare med telefon i händerna. Till höger Job van der Voort.
Argumentet att personer inte jobbar lika hårt hemifrån håller inte, skriver Job van der Voort. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Även nu när arbetsgivare över hela världen kallar tillbaka sina anställda till kontoret, så är inte kampen om distansarbete över. Anställda är motvilliga att ge upp den frihet de har vunnit under de senaste åren och undersökningar visar att 64 procent hellre överväger att säga upp sig än att återvända till kontoret.

Nyligen gav Teslas vd Elon Musk mer bränsle till debatten genom att säga att det är “moraliskt fel” att arbeta hemifrån och att “laptop-klassen som lever i la-la land” borde kliva av sina höga hästar. 

Vem har rätt? Är det orättvist att, till exempel, marknads- och säljpersonal har möjligheten att arbeta på distans samtidigt som de som arbetar vid monteringsbanden eller i mataffären behöver slita på en fysisk arbetsplats? Eller är Musks uttalande baserat på något annat än en önskan om solidaritet mellan olika avdelningar och yrken? 

Han antyder är att människor som jobbar hemifrån inte arbetar så hårt

Enligt mig är det värt att gräva lite djupare. Varför? Jo, jag grundade ett företag 2019. Sedan dess har jag tillsammans med mitt team gjort det möjligt för företag att söka efter nya talanger på en global skala. Under en tid då social distans blev ett måste så ökade behovet av tjänster som underlättar arbete utanför kontoret drastiskt, och vi ser nu att många av våra kunder har anammat en hybridmodell även efter pandemin. Andra är så övertygade om fördelarna med distansarbete att de vill behålla denna modell permanent. Kort och gott – vi vet mycket om vad det innebär att arbeta hemifrån (eller någon annanstans i världen). 

Hur mycket jag än må beundra Elon Musk som entreprenör, så hör jag något annat i hans kommentarer som sträcker sig långt bortom frågan om moralisk korrekthet. Vad han antyder är att människor som jobbar hemifrån inte arbetar så hårt som människor som befinner sig på en fysisk arbetsplats. Men jag tror på att om du vill utföra ett bra och viktigt arbete så behöver du oftast jobba riktigt hårt – om du gör det hemma eller inte är irrelevant. 

Alla yrken ger inte möjligheten att arbeta hemifrån. Detta är fakta. Men många typer av yrken gör det och människor i dessa roller har visat att de kan prestera minst lika bra eller bättre än vad de hade gjort på ett kontor. För dessa individer är möjligheten att arbeta hemifrån eller från en annan plats livsomvälvande. De kan bättre balansera personliga och professionella liv, återvända till arbetet snabbare efter föräldraledighet, spendera mer tid med sina barn, ta hand om familjemedlemmar, ägna mer tid åt sina hobbys och passionsprojekt och så vidare.

Är det okej för arbetsgivare att tvinga sina anställda att pendla långa avstånd? 

Med dessa argument i åtanke så skulle det kunna sägas att det även är en moralisk fråga huruvida det är okej för arbetsgivare att tvinga sina anställda att bo i dyra städer och pendla långa avstånd för att ta sig till ett kontor och utföra ett arbete som lika enkelt hade kunnat göras hemifrån. Och jag skulle vara intresserad av att höra vad Elon Musk har att säga om detta. 

Även om talang finns överallt så gör möjligheterna det inte. Distansarbete frigör möjligheter för ett långt större antal människor att utföra ett bra och viktigt arbete. Min genuina tro är att vi aktivt borde stödja tillgången till dessa alternativ snarare än att stänga oss ute baserat på bräckliga argument.

/Job van der Voort, vd och medgrundare av Remote

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande