Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta tvinga anställda till kontoret

Att tvinga anställda att ta sig till kontoret för att utföra ett jobb som lika gärna kan utföras hemifrån är slöseri med tid och resurser, skriver Job van der Voort.
Publicerad
I förgrunden pendlare med telefon i händerna. Till höger Job van der Voort.
Argumentet att personer inte jobbar lika hårt hemifrån håller inte, skriver Job van der Voort. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Även nu när arbetsgivare över hela världen kallar tillbaka sina anställda till kontoret, så är inte kampen om distansarbete över. Anställda är motvilliga att ge upp den frihet de har vunnit under de senaste åren och undersökningar visar att 64 procent hellre överväger att säga upp sig än att återvända till kontoret.

Nyligen gav Teslas vd Elon Musk mer bränsle till debatten genom att säga att det är “moraliskt fel” att arbeta hemifrån och att “laptop-klassen som lever i la-la land” borde kliva av sina höga hästar. 

Vem har rätt? Är det orättvist att, till exempel, marknads- och säljpersonal har möjligheten att arbeta på distans samtidigt som de som arbetar vid monteringsbanden eller i mataffären behöver slita på en fysisk arbetsplats? Eller är Musks uttalande baserat på något annat än en önskan om solidaritet mellan olika avdelningar och yrken? 

Han antyder är att människor som jobbar hemifrån inte arbetar så hårt

Enligt mig är det värt att gräva lite djupare. Varför? Jo, jag grundade ett företag 2019. Sedan dess har jag tillsammans med mitt team gjort det möjligt för företag att söka efter nya talanger på en global skala. Under en tid då social distans blev ett måste så ökade behovet av tjänster som underlättar arbete utanför kontoret drastiskt, och vi ser nu att många av våra kunder har anammat en hybridmodell även efter pandemin. Andra är så övertygade om fördelarna med distansarbete att de vill behålla denna modell permanent. Kort och gott – vi vet mycket om vad det innebär att arbeta hemifrån (eller någon annanstans i världen). 

Hur mycket jag än må beundra Elon Musk som entreprenör, så hör jag något annat i hans kommentarer som sträcker sig långt bortom frågan om moralisk korrekthet. Vad han antyder är att människor som jobbar hemifrån inte arbetar så hårt som människor som befinner sig på en fysisk arbetsplats. Men jag tror på att om du vill utföra ett bra och viktigt arbete så behöver du oftast jobba riktigt hårt – om du gör det hemma eller inte är irrelevant. 

Alla yrken ger inte möjligheten att arbeta hemifrån. Detta är fakta. Men många typer av yrken gör det och människor i dessa roller har visat att de kan prestera minst lika bra eller bättre än vad de hade gjort på ett kontor. För dessa individer är möjligheten att arbeta hemifrån eller från en annan plats livsomvälvande. De kan bättre balansera personliga och professionella liv, återvända till arbetet snabbare efter föräldraledighet, spendera mer tid med sina barn, ta hand om familjemedlemmar, ägna mer tid åt sina hobbys och passionsprojekt och så vidare.

Är det okej för arbetsgivare att tvinga sina anställda att pendla långa avstånd? 

Med dessa argument i åtanke så skulle det kunna sägas att det även är en moralisk fråga huruvida det är okej för arbetsgivare att tvinga sina anställda att bo i dyra städer och pendla långa avstånd för att ta sig till ett kontor och utföra ett arbete som lika enkelt hade kunnat göras hemifrån. Och jag skulle vara intresserad av att höra vad Elon Musk har att säga om detta. 

Även om talang finns överallt så gör möjligheterna det inte. Distansarbete frigör möjligheter för ett långt större antal människor att utföra ett bra och viktigt arbete. Min genuina tro är att vi aktivt borde stödja tillgången till dessa alternativ snarare än att stänga oss ute baserat på bräckliga argument.

/Job van der Voort, vd och medgrundare av Remote

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag