Forskning har många gånger visat att personer med ett starkt socialt nätverk lättare får jobberbjudanden, medan personer med mindre resursrika sociala nätverk måste förlita sig på Arbetsförmedlingen och Platsbanken.

Arbetsgivare som anställer via sina nätverk riskerar inte bara att gå miste om rätt kompetens. Samtidigt minskar rörligheten på arbetsmarknaden och en stor del av kandidaterna utelämnas. I en tid då många företag vittnar om en omfattande kompetensbrist som hämmar både tillväxt och utveckling är det ännu svårare att förstå varför nätverksbaserad rekrytering fortfarande förekommer.

En tänkbar förklaring till att vi litar på kraften i vårt nätverk är “similar to me”-effekten, ofta benämnd likhetseffekten, som får oss att gynna och gilla människor som påminner om oss själva. Likheterna kan i princip bestå av vad som helst – ålder, bakgrund, utbildning, karriär eller utseende. Studier visar att detta får rekryterande chefer att anställa samma typer av personer, gång på gång.
 

Den påverkan som likhetseffekten har på oss går inte bara att se i arbetslivet. Vi tenderar att omge oss av vänner som liknar oss själva, både i det verkliga livet och när vi bygger upp våra sociala nätverk på Twitter och LinkedIn. Vi kan inte enbart beskylla algoritmerna för att skapa filterbubblor när vi i själva verket är med och bygger dem.

När vi blandar nätverkande och rekrytering är det på bekostnad av kompetens. I längden bidrar detta till en högre segregation på arbetsmarknaden. Har du reflekterat kring mängden oupptäckt talang som döljer sig bortom ditt snäva nätverk på LinkedIn?

Att rekrytera via sitt nätverk och välja kandidater som påminner om oss själva kan kännas tryggt. Du kanske intalar dig att det blir mer tidseffektivt och billigt, då framgång i en nuvarande roll bör innebära framgång i nästa. Tänk om.
En felrekrytering kan kosta upp emot 700 000 kronor, enligt en undersökning från Poolia. Med andra ord vill du vara säker på att personen verkligen är rätt för rollen, kommer att prestera bra och förhoppningsvis vilja stanna kvar länge.

Det finns tre enkla steg alla organisationer kan införa för att sluta blanda ihop nätverkande och rekrytering. Se till att sätta relevanta krav för rollen – är det verkligen nödvändigt att ha att ha jobbat i butik sedan tidigare för att kunna få ett butiksjobb?

Låt alla kandidater gå igenom samma kompetensbaserade rekryteringsprocess. Det spelar ingen roll om du fått ett namn på rekommendation eller till och med känner kandidaten – alla ska gå igenom samma moment utan genvägar. Ta hjälp av objektiva metoder och verktyg för att bedöma dina kandidater likvärdigt, exempelvis genom standardiserade intervjumallar där alla får samma frågor.

Slutligen – sluta se antalet sökande som ett mått på framgång. Ju större nätverk du har, desto mer kandidater kommer du få in. Men det handlar inte om antal, det handlar om att rätt personer söker. Sprid jobbannonser på plattformar där du vet att du når en bred massa.

När vi särskiljer rekrytering från nätverkande tar vi ett viktigt steg mot att sätta stopp för den kompetensbrist som många organisationer flaggar för. För kompetensen finns där ute, vi använder bara fel metoder för att hitta den. Vi har inte råd att slösa mer talang på arbetsmarknaden genom att systematiskt gynna särskilda grupper medan andra stängs ute.

Måste vi sluta nätverka helt? Nej, tvärtom! Det viktiga är hur du använder ditt nätverk. Se det som en källa till inspiration eller en verktygslåda i arbetslivet, men utmana dig själv i nästa rekrytering och se bortom ditt nätverk.

När du fortsättningsvis navigerar i ditt nätverk bör du ställa dig själv tre frågor som hjälper dig att ifrågasätta och utveckla din egenbyggda filterbubbla – vad är syftet med nätverket, vilka har jag i mitt nätverk, och hur påverkar och påverkas jag av nätverket?

/Emma Engebretzen, Sverigechef för Assessio