Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta rekrytera genom nätverk

Opartisk och icke-diskriminerande rekrytering är viktigare än någonsin i en tid då företagen skriker om kompetensbrist. Vi måste sluta blanda ihop nätverkande och rekrytering, skriver Emma Engebretzen, Sverigechef för Assessio.
Publicerad
Rekrytering Emma Engebretzen, sverigechef  Assesso.
När vi blandar nätverkande och rekrytering är det på bekostnad av kompetens, skriver Assessos sverigechef Emma Engebretzen. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.


Forskning har många gånger visat att personer med ett starkt socialt nätverk lättare får jobberbjudanden, medan personer med mindre resursrika sociala nätverk måste förlita sig på Arbetsförmedlingen och Platsbanken.

Arbetsgivare som anställer via sina nätverk riskerar inte bara att gå miste om rätt kompetens. Samtidigt minskar rörligheten på arbetsmarknaden och en stor del av kandidaterna utelämnas. I en tid då många företag vittnar om en omfattande kompetensbrist som hämmar både tillväxt och utveckling är det ännu svårare att förstå varför nätverksbaserad rekrytering fortfarande förekommer.

En tänkbar förklaring till att vi litar på kraften i vårt nätverk är “similar to me”-effekten, ofta benämnd likhetseffekten, som får oss att gynna och gilla människor som påminner om oss själva. Likheterna kan i princip bestå av vad som helst – ålder, bakgrund, utbildning, karriär eller utseende. Studier visar att detta får rekryterande chefer att anställa samma typer av personer, gång på gång.
 

Vi kan inte enbart beskylla algoritmerna för att skapa filterbubblor när vi själva är med och bygger dem.

Den påverkan som likhetseffekten har på oss går inte bara att se i arbetslivet. Vi tenderar att omge oss av vänner som liknar oss själva, både i det verkliga livet och när vi bygger upp våra sociala nätverk på Twitter och LinkedIn. Vi kan inte enbart beskylla algoritmerna för att skapa filterbubblor när vi i själva verket är med och bygger dem.

När vi blandar nätverkande och rekrytering är det på bekostnad av kompetens. I längden bidrar detta till en högre segregation på arbetsmarknaden. Har du reflekterat kring mängden oupptäckt talang som döljer sig bortom ditt snäva nätverk på LinkedIn?

Att rekrytera via sitt nätverk och välja kandidater som påminner om oss själva kan kännas tryggt. Du kanske intalar dig att det blir mer tidseffektivt och billigt, då framgång i en nuvarande roll bör innebära framgång i nästa. Tänk om.
En felrekrytering kan kosta upp emot 700 000 kronor, enligt en undersökning från Poolia. Med andra ord vill du vara säker på att personen verkligen är rätt för rollen, kommer att prestera bra och förhoppningsvis vilja stanna kvar länge.

Alla ska gå igenom samma moment utan genvägar


Det finns tre enkla steg alla organisationer kan införa för att sluta blanda ihop nätverkande och rekrytering. Se till att sätta relevanta krav för rollen – är det verkligen nödvändigt att ha att ha jobbat i butik sedan tidigare för att kunna få ett butiksjobb?

Låt alla kandidater gå igenom samma kompetensbaserade rekryteringsprocess. Det spelar ingen roll om du fått ett namn på rekommendation eller till och med känner kandidaten – alla ska gå igenom samma moment utan genvägar. Ta hjälp av objektiva metoder och verktyg för att bedöma dina kandidater likvärdigt, exempelvis genom standardiserade intervjumallar där alla får samma frågor.

Slutligen – sluta se antalet sökande som ett mått på framgång. Ju större nätverk du har, desto mer kandidater kommer du få in. Men det handlar inte om antal, det handlar om att rätt personer söker. Sprid jobbannonser på plattformar där du vet att du når en bred massa.

När vi särskiljer rekrytering från nätverkande tar vi ett viktigt steg mot att sätta stopp för den kompetensbrist som många organisationer flaggar för. För kompetensen finns där ute, vi använder bara fel metoder för att hitta den. Vi har inte råd att slösa mer talang på arbetsmarknaden genom att systematiskt gynna särskilda grupper medan andra stängs ute.

Måste vi sluta nätverka helt? Nej, tvärtom! Det viktiga är hur du använder ditt nätverk. Se det som en källa till inspiration eller en verktygslåda i arbetslivet, men utmana dig själv i nästa rekrytering och se bortom ditt nätverk.

När du fortsättningsvis navigerar i ditt nätverk bör du ställa dig själv tre frågor som hjälper dig att ifrågasätta och utveckla din egenbyggda filterbubbla – vad är syftet med nätverket, vilka har jag i mitt nätverk, och hur påverkar och påverkas jag av nätverket?

/Emma Engebretzen, Sverigechef för Assessio

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare