Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta kvotera in vita män i näringslivet

Inkludering handlar inte om att alla ska med utan om att alla med rätt kompetens ska ha samma möjlighet till yrken och inte väljas bort på grund av normer, skriver Julia Strandberg som driver Inkluderingsbyrån.
Publicerad
Inkludering Julia Strandberg
Att alla som har passande utbildning och erfarenhet ska ha en chans i rekryteringsprocessen oavsett namn, kön, etnicitet och religion borde vara en självklarhet, skriver Julia Strandberg. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Inkludering handlar om att vi ska komma till rätta med den kvotering vi har i svenskt näringsliv. En kvotering som innebär att vita män premieras i rekryteringsprocesser och i sin karriärutveckling. Och det är intressant, för jag hör aldrig att det är en diskussion om att vi kvoterar in män, men det diskuteras högt och tydligt om en kvinna eventuellt inkvoteras.

I dag är inkludering och jämställdhet en het potatis. Många har en åsikt men få verkar förstå vad det faktiskt innebär. Jag driver Inkluderingsbyrån och arbetar med frågorna. Och jag blir ofta förvånad och oroad när jag ser hur ordet inkludering misshandlas och att dess stora vinster glöms bort.

Jag hör aldrig att det är en diskussion om att vi kvoterar in män

Inkludering handlar om meritokrati - att alla som har passande utbildning och erfarenhet ska ha en chans i rekryteringsprocessen oavsett namn, kön, etnicitet, religion och så vidare. Det handlar därmed inte om att ”alla ska få vara med” som många verkar tro. Utan om att alla med rätt kompetens ska ha samma möjlighet till yrken och inte väljas bort på grund av normer och bias.

Inkludering handlar om att företag behöver olika gruppers kompetens och infallsvinklar. För genom att vidga perspektiven ökar vi innovationskraften, förmågan att läsa av marknaden och möjligheten till problemlösning. Och vi har aldrig varit i större behov av det än nu. Vi vill alltså inte att ”alla grupper ska vara representerade” bara för sakens skull. Utan för vi behöver kompetens och kunskap. Det finns nämligen en stor talangpool som förbises i dag.

Vi vet att väldigt många har hög utbildning och rätt kompetens, men aldrig får en chans eller hindras i sin karriär. Enbart på grund av att man har vad som anses vara fel bakgrund, kön eller hudfärg.

 

Företag som arbetar med inkludering är mer attraktiva som arbetsgivare

Inkludering handlar om att motverka rasism i arbetslivet. Och att motverka att människor blir bortvalda på grund av anledningar som är helt irrelevanta, till exempel kön.

Inkludering har enligt studier enbart positiva effekter. Till exempel visar Deloittes rapport att Inkluderande team presterar 80 procent bättre än jämförbara men mindre inkluderande team och McKinsey rapporten diversity wins 2020 visar en skillnad på 48 procent i resultatutveckling i bolag med minst respektive mest jämställda företagsledningar.

Man ser också tydligt att företag som arbetar med inkludering är mer attraktiva som arbetsgivare, och därmed både lockar till sig kunniga medarbetare och att befintliga medarbetare stannar kvar och utvecklas. Medarbetare har dessutom större lust att bidra till samarbete och lärande.

Det är därmed dags att sluta kvotera in vita män i svenskt näringsliv. Det är inget fel på den kompetens de besitter, men det blir fel när det är den enda som spelar roll är deras kön och hudfärg. Vi behöver dra nytta av den kompetens som skapas när vi har olika erfarenheter . Vi behöver helt enkelt fokusera på inkludering för att skapa ett smart samhälle där kompetens är det som är viktigast.

/Julia Strandberg, Inkluderingsbyrån.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag