Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta beskriv kvinnor som hormonstyrda

Kunskap är bra, men att utbilda arbetsplatser om klimakteriet befäster bara fördomar om kvinnor som hormonstyrda, skriver Carita Sturesson.
Publicerad
Till höger Carita Sturesson, till vänster en livmoder
Utbildas arbetsplatser kring hur klimakteriet styr kvinnor bör man även ge information kring hur testosteron påverkar män. Sluta beskriv kvinnor som hormonstyrda, skriver Carita Sturesson. Foto: TT/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag sitter och läser reportaget om klimakteriet och arbetsplatsen som utbildar alla i klimakteriet och blir, tro det eller ej, arg.

Vi kvinnor har genom historien klassats som mindre vetande och oberäkneliga och där kvinnors mens, livmoder och senare hormoner lyfts som orsak. Vem har inte hört hur labila kvinnor är när vi har mens och har vi inte mens är vi labila för vi har PMS. Dessutom är kvinnor ”dimmiga” och trögtänkta när vi är gravida och ammar, vi kan inte kan kontrollera våra känslor under klimakteriet och även då är vi trögtänkta. Enkelt sammanfattat; kvinnor är hormonstyrda och därför oberäkneliga, labila och trögtänkta. Såklart inte sant, men ändå något som vi  alltid fått höra.

Kvinnor har genom historien klassats som mindre vetande

Kvinnorörelsen har arbetat hårt för jämställdhet och för att ta bort stämpeln att kvinnor är oberäkneliga och hormonstyrda. När en arbetsplats utbildas i att kvinnor är just hormonstyrda är det att backa bandet.

Klimakteriet är en period alla kvinnor genomgår och eftersom kvinnors symtom och sjukdomar har prioriterats ner genom historien när det gäller forskning har vi heller inte så bra behandlingsmetoder. Detta gäller flera områden, inte bara klimakteriet.

Det är dessutom väldigt ojämlikt i landet vilken hjälp och behandling du kan få av vården då kunskaperna varierar och nationella riktlinjer är sällsynta. Tyvärr är det inte helt ovanligt att kvinnor, när de söker vård, får en klapp på axeln och medskicket att allt är normalt, det är bara att gilla läget. Detta är såklart ett stort problem och något som verkligen behöver belysas. Bra är dock att vi kvinnor själva skaffar oss kunskaper och detta ställer ökade krav på hälso- och sjukvården. 

Men att arbetsgivaren ska utbilda alla på arbetsplatsen om kvinnors hormonella besvär är definitivt inte rätt väg att gå. Då borde vi också utbilda i hur testosteronet påverkar män till att vara mer våldsbenägna och sexuellt drivna. Undrar hur reaktionerna skulle bli då?

Testosteronet påverkar män till att vara mer våldsbenägna

Det finns exempel på arbetsplatser som erbjudit kvinnor och chefer utbildning i klimakteriet och erbjuder stödsamtal. Detta är väldigt bra, men är det verkligen rätt väg att gå att erbjuda hela arbetsplatser utbildning i just klimakteriet. Jag tror resurserna kan användas bättre.

/Carita Sturesson

Artikeln är uppdaterad

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson