Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta beskriv kvinnor som hormonstyrda

Kunskap är bra, men att utbilda arbetsplatser om klimakteriet befäster bara fördomar om kvinnor som hormonstyrda, skriver Carita Sturesson.
Publicerad
Till höger Carita Sturesson, till vänster en livmoder
Utbildas arbetsplatser kring hur klimakteriet styr kvinnor bör man även ge information kring hur testosteron påverkar män. Sluta beskriv kvinnor som hormonstyrda, skriver Carita Sturesson. Foto: TT/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag sitter och läser reportaget om klimakteriet och arbetsplatsen som utbildar alla i klimakteriet och blir, tro det eller ej, arg.

Vi kvinnor har genom historien klassats som mindre vetande och oberäkneliga och där kvinnors mens, livmoder och senare hormoner lyfts som orsak. Vem har inte hört hur labila kvinnor är när vi har mens och har vi inte mens är vi labila för vi har PMS. Dessutom är kvinnor ”dimmiga” och trögtänkta när vi är gravida och ammar, vi kan inte kan kontrollera våra känslor under klimakteriet och även då är vi trögtänkta. Enkelt sammanfattat; kvinnor är hormonstyrda och därför oberäkneliga, labila och trögtänkta. Såklart inte sant, men ändå något som vi  alltid fått höra.

Kvinnor har genom historien klassats som mindre vetande

Kvinnorörelsen har arbetat hårt för jämställdhet och för att ta bort stämpeln att kvinnor är oberäkneliga och hormonstyrda. När en arbetsplats utbildas i att kvinnor är just hormonstyrda är det att backa bandet.

Klimakteriet är en period alla kvinnor genomgår och eftersom kvinnors symtom och sjukdomar har prioriterats ner genom historien när det gäller forskning har vi heller inte så bra behandlingsmetoder. Detta gäller flera områden, inte bara klimakteriet.

Det är dessutom väldigt ojämlikt i landet vilken hjälp och behandling du kan få av vården då kunskaperna varierar och nationella riktlinjer är sällsynta. Tyvärr är det inte helt ovanligt att kvinnor, när de söker vård, får en klapp på axeln och medskicket att allt är normalt, det är bara att gilla läget. Detta är såklart ett stort problem och något som verkligen behöver belysas. Bra är dock att vi kvinnor själva skaffar oss kunskaper och detta ställer ökade krav på hälso- och sjukvården. 

Men att arbetsgivaren ska utbilda alla på arbetsplatsen om kvinnors hormonella besvär är definitivt inte rätt väg att gå. Då borde vi också utbilda i hur testosteronet påverkar män till att vara mer våldsbenägna och sexuellt drivna. Undrar hur reaktionerna skulle bli då?

Testosteronet påverkar män till att vara mer våldsbenägna

Det finns exempel på arbetsplatser som erbjudit kvinnor och chefer utbildning i klimakteriet och erbjuder stödsamtal. Detta är väldigt bra, men är det verkligen rätt väg att gå att erbjuda hela arbetsplatser utbildning i just klimakteriet. Jag tror resurserna kan användas bättre.

/Carita Sturesson

Artikeln är uppdaterad

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag