Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Shoppingberoende ökar i pandemins spår

Har du nätshoppat mer under pandemin? De senaste månaderna har jag som jobbar med missbruk märkt en kraftig ökning av shoppingmissbruk – ett resultat av isolering och ensamhet, skriver Patrik Wincent, terapeut och författare.
Publicerad
Colourbox/Johan Fjellström
Terapeuten Patrik Wincent har märkt av en kraftig ökning av shoppingmissbruk under pandemin. Colourbox/Johan Fjellström
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Pandemin har vänt upp och ner på vår vardag.  Nya trender växer fram, bland annat en ökad onlineshopping.  Allt har blivit mycket enklare tack vare internet och snabblån. Man behöver inte ens gå ut för få en kick längre. 

Alla former av beroende och missbruk har en orsak. Det vi ser är bara symtomen. Shoppingmissbruk är ett av missbruken som är enklast att dölja, man ser inte på en person att just den missbrukar – förrän det är försent vill säga. När skulderna kastar ut en från hemmet och man sitter i skuldfällan för resten av sitt liv. Det händer just nu, varje dag, överallt.

De allra flesta får en kick av att handla nya saker, utan att för den skulle vara beroende eller missbrukare. Nästan alla blir glada när de köpt ett nytt klädesplagg eller en ny bil. Det känns skönt helt enkelt och det är såklart okej. Men så finns det de som tar det ett snäpp längre, som inte kan låta bli, som struntar i om de faktiskt har råd eller ens behöver köpa något. De som missbrukar.

Shoppingmissbruk är det enda missbruk som hejas på av samhället

Shoppingmissbruk är kanske det enda missbruket som hejas på av samhället och staten. För att det ska gå bra samhällsekonomiskt måste vi köpa mer, följa trender, ha de finaste och dyraste kläderna, äta ute, ha den senaste tekniken, den där fina bilen och så vidare. Skuld och shopping har blivit en levnadsstandard. 

Tack vare tidningsreportage och tv-program som Lyxfällan har många fler blivit medvetna om detta nya fenomen som är en bieffekt av vårt konsumtionssamhälle. Många människor låter shoppingen bli en väldigt kostsam och destruktiv behandling mot mer djupgående psykiska problem, menar forskare. 

Ett resultat av att vi isolerar oss och har tekniken hemma

De senaste månaderna har jag som jobbar med missbruk märkt en kraftig ökning av just shoppingmissbruk.  Min teori är att det är ett resultat av att vi alltmer isolerar oss hemma och där teknik och sociala medier är bidragande orsaker till det. Det har blivit enklare helt enkelt. Vi kan handla saker från butiker, grossister och fabriker i hela världen. Gå på auktioner, handla låtsasmynt i mobilen så vi kan låsa upp en ny bana i ett mobilspel eller handla saker till en fiktiv person där vi leker att vi är en bonde. Allt det här för att slå ihjäl tid, för att vi vill döva den där klumpen i magen, eller så är det naturligt, för de allra flesta. 

Min upplevelse är att vi flyr in i saker så fort vi vill undvika jobbiga känslor. Vi gör det genom att shoppa och köpa saker och lyckas förändra vårt tillstånd kortsiktigt, men tyvärr är det dömt att misslyckas. Precis som med alla andra typer av beroenden, behöver vi mer och mer för att fylla tomheten tills det till slut blir ohanterligt och vi kraschar på olika sätt.

För att göra en förändring i vårt beteende behöver vi ändra en del saker. Dels hur vi lever våra liv, rent praktiskt, men även göra en inre resa och titta på vem vi är och hur vi kan bygga vår självkänsla och uppskatta vårt eget värde. Ju mer vi fokuserar på det materiella desto större hål kommer vi att gräva för oss själva. 

Här är några saker du kan vara uppmärksam på hos dig själv:

Tecken på shoppingberoende

  • Du upplever ångest, nedstämdhet, dålig självkänsla och tomhet som dämpas av ditt shoppingbeteende.
     
  • Du har svårt att begränsa shoppandet när du är stressad, spänd eller deprimerad.
     
  • Du misslyckas gång på gång med att försöka sluta shoppa och flyr verkligheten genom att shoppa.
     
  • Du blir rastlös eller irriterad när någon annan försöker begränsa ditt shoppande.
     
  • Du skäms över ditt beteende och ljuger om priset eller gömmer de inköpta varorna där ingen annan kan hitta dem.
     
  • Dina personliga relationer, arbetet och det sociala livet blir lidande på grund av det tvångsmässigt beteendet.

 

Patrik Wincent, terapeut, författare, fd programledare för Lyxfällan

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm

En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl