Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Se bortom djungeln av diagnoser och sjukdomar

I en värld där kreativitet är avgörande för framsteg, är det ironiskt att de som tänker utanför boxen ofta stängs ute ifrån arbetsmarknaden, skriver Michell Malmgren, som har en schizoaffektiv diagnos.
Publicerad
många pilar som pekar åt ett håll, en pil som pekar motsatt riktning
Arbetsgivare missar viktig kompetens i jakten på anställda som tillhör normen, skriver Michell Malmgren. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag försöker navigera mig genom livet med en schizoaffektiv diagnos (en psykiatrisk diagnos som ligger mittemellan schizofreni och bipolär sjukdom,  reds anm) och ADHD. Det gör att jag ofta möts av uttryck som konstig, udda eller annorlunda och med den här texten vill jag uppmärksamma alla dem som dagligen lever med konsekvenserna av att vara just konstiga, udda eller annorlunda. 

I dagens ”antistigma” och ”prata om det-samhälle” så finns det fortfarande en sak som vi som samhälle inte verkar lyckats få grepp om och det är därför som jag i min enfald skriver den här texten.

Det är förbannat synd, att så många människor exkluderas från arbetsmarknaden bara för att de betraktas som utanför normen. Det är inte bara ett misslyckande utan också ett enormt slöseri med talang och potential. Samhället är så genomsyrat av en snäv uppfattning om vad som är normalt att det gång på gång misslyckas med att se värdet i det som avviker.

Arbetsgivare går miste om personer med drivkraft, kreativitet och förmåga att se saker ur nya perspektiv

I en värld där kreativitet och innovation är avgörande för framsteg, är det ironiskt att de som tänker utanför boxen ofta stängs ute ifrån arbetsmarknaden på grund av just det skälet att dom tänker utanför boxen. För människor som anses annorlunda kan ha unika insikter och förmågor som bidrar till nya lösningar och idéer. Men i stället för att de personerna inkluderas på arbetsmarknaden, så stämplas de allt för ofta som olämpliga och oförmögna att passa in i de fyrkantiga svenska arbetsmarknadens former. 

Att döma människor på grund av hur de framstår och vars enda brott är att dom har betet sig ”konstigt”, snarare än vad de faktiskt kan åstadkomma, är inte bara förbannat ytligt det är även djupt orättvist. 

Arbetsgivare går miste om individer med drivkraft, kreativitet och förmåga att se saker ur nya perspektiv. I en tid då det pratas så mycket om mångfald och inkludering, är det skrämmande hur många som fortfarande marginaliseras. 

Vi måste ifrågasätta varför normalitet är det enda måttet på arbetsförmåga. Arbetsmarknaden behöver kortfattat förändras! För det är inte förrän vi slutar att exkludera de som inte passar in i våra förväntningar som vi verkligen kan bygga ett samhälle där alla får en chans att bidra – och där vi alla kan dra nytta av de rikedomar som mångfalden faktiskt erbjuder.

Michell Malmgren

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.