Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sänk trösklarna till första jobben!

Vi politiker bär ett stort ansvar, men det finns inget som i ett slag löser problemet. En kunskapsskola är ändå grundläggande, skriver moderaten Hillevi Engström.
Har du en fråga du vill debattera? Kontakta: Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ungdomsarbetslösheten är ett reellt problem. Det vill jag börja med att poängtera. Att som ung idag komma ut till en arbetsmarknad som inte efterfrågar ungdomar är ett hårt slag för den enskilde och ett misslyckande för samhället. Vi politiker bär en stor del av ansvaret för att förändra situationen och skapa bättre förutsättningar för unga på arbetsmarknaden.

Det finns ingen enkel lösning som i ett slag kan lösa problemet med ungdomsarbetslöshet. Vi måste ta fram lösningar som angriper problemet på både kort och lång sikt. Det gäller att se till helheten.

Vi moderater vill skapa en kunskapsskola som förbereder eleverna för arbetslivet, en bra arbetsförmedling som är närvarande redan i skolan och ett företagarvänligt klimat som skapar jobb till våra unga.

Skolan är ett område som är helt grundläggande för att komma åt ungdomsarbetslösheten. Under flera år har skolan likriktats, alla elever har stöpts i samma form. Resultatet har blivit att väldigt många unga har hoppat av gymnasieskolan utan fullständiga betyg och som ett resultat av detta haft svårt att hävda sig på arbetsmarknaden.

Alliansen har gjort mycket för att återupprätta kunskapsskolan, men detta är något som tar tid. Vi måste ha en skola där de duktiga eleverna uppmuntras och de elever som halkar efter får stöd att klara skolan.

Ett annat problem som knyter an till just bristen på helhetssyn är att det inte har funnits någon överensstämmelse mellan vad arbetsmarknaden har efterfrågat och de utbildningar som skolan har erbjudit. Skolan har helt enkelt bara blivit en förberedelse för dem som vill gå vidare till högre utbildning.

Alla elever vill inte, eller har inte förutsättningarna för att, läsa vidare. Vi måste kunna erbjuda dessa elever utbildningar som passar för deras ambitioner och talanger. Därför tycker jag att det är mycket bra med lärlingsutbildningar. Detta är också något som efterfrågas på arbetsmarknaden av såväl arbetsgivare som fackföreningar.

Länken mellan skola och arbetsliv måste förstärkas. För att göra detta måste alla aktörer vara med - skola, arbetsgivare, arbetsförmedling, kommun och fackföreningar. Ungdomarna måste tidigt etablera kontakt med arbetslivet och informeras om vilka möjligheter och fallgropar som finns. Det finns idag flera intressanta lokala exempel på sådana samarbeten, men de måste bli fler.

Att snabbt få en fot in på arbetsmarknaden och skaffa sig erfarenheter och referenser är något som ofta är helt avgörande för en ung människas möjligheter. Problemet vi har idag är att många arbetsgivare inte vågar satsa på en oprövad ungdom i konkurrens med någon som har tidigare arbetslivserfarenhet. Därför måste trösklarna in till arbetsmarknaden sänkas.

För att göra det har Moderaterna och Alliansen infört att alla arbetsgivare som anställer en ungdom under 26 år bara behöver betala halva arbetsgivaravgiften för den personen. Detta har varit en mycket viktig åtgärd för att stärka ungas möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden.

Slutligen handlar det om jobbskapande. Ska vi på allvar kunna sänka arbetslösheten bland unga måste vi ha ett företagarvänligt klimat i Sverige. Människor ska ges möjligheten att starta och driva de framgångsrika företag där framtidens unga ska arbeta.

Dagens unga lever ofta under hård press i ett samhälle som förändras snabbt. Vi måste kunna erbjuda våra ungdomar en bra start i livet. Det gör vi genom att ge dem en bra och jämlik utbildning och möjligheten att kunna etablera sig på arbetsmarknaden. Detta är vi skyldiga våra ungdomar.

Hillevi Engström (m), ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott.

Ståndpunkter:

  • Skolan är grundläggande. Den har likriktats och alla elever har stöpts i samma form. Återupprätta kunskapsskolan.
  • Stärk länken skola arbetsliv och inrätta lärlingsutbildningar.
  • Många vågar inte satsa på oprövade ungdomar, sänk trösklarna till arbetsmarknaden.
  • Vi måste satsa på jobbskapande och ett företagsvänligt klimat.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef