Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sänk trösklarna till första jobben!

Vi politiker bär ett stort ansvar, men det finns inget som i ett slag löser problemet. En kunskapsskola är ändå grundläggande, skriver moderaten Hillevi Engström.
Har du en fråga du vill debattera? Kontakta: Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ungdomsarbetslösheten är ett reellt problem. Det vill jag börja med att poängtera. Att som ung idag komma ut till en arbetsmarknad som inte efterfrågar ungdomar är ett hårt slag för den enskilde och ett misslyckande för samhället. Vi politiker bär en stor del av ansvaret för att förändra situationen och skapa bättre förutsättningar för unga på arbetsmarknaden.

Det finns ingen enkel lösning som i ett slag kan lösa problemet med ungdomsarbetslöshet. Vi måste ta fram lösningar som angriper problemet på både kort och lång sikt. Det gäller att se till helheten.

Vi moderater vill skapa en kunskapsskola som förbereder eleverna för arbetslivet, en bra arbetsförmedling som är närvarande redan i skolan och ett företagarvänligt klimat som skapar jobb till våra unga.

Skolan är ett område som är helt grundläggande för att komma åt ungdomsarbetslösheten. Under flera år har skolan likriktats, alla elever har stöpts i samma form. Resultatet har blivit att väldigt många unga har hoppat av gymnasieskolan utan fullständiga betyg och som ett resultat av detta haft svårt att hävda sig på arbetsmarknaden.

Alliansen har gjort mycket för att återupprätta kunskapsskolan, men detta är något som tar tid. Vi måste ha en skola där de duktiga eleverna uppmuntras och de elever som halkar efter får stöd att klara skolan.

Ett annat problem som knyter an till just bristen på helhetssyn är att det inte har funnits någon överensstämmelse mellan vad arbetsmarknaden har efterfrågat och de utbildningar som skolan har erbjudit. Skolan har helt enkelt bara blivit en förberedelse för dem som vill gå vidare till högre utbildning.

Alla elever vill inte, eller har inte förutsättningarna för att, läsa vidare. Vi måste kunna erbjuda dessa elever utbildningar som passar för deras ambitioner och talanger. Därför tycker jag att det är mycket bra med lärlingsutbildningar. Detta är också något som efterfrågas på arbetsmarknaden av såväl arbetsgivare som fackföreningar.

Länken mellan skola och arbetsliv måste förstärkas. För att göra detta måste alla aktörer vara med - skola, arbetsgivare, arbetsförmedling, kommun och fackföreningar. Ungdomarna måste tidigt etablera kontakt med arbetslivet och informeras om vilka möjligheter och fallgropar som finns. Det finns idag flera intressanta lokala exempel på sådana samarbeten, men de måste bli fler.

Att snabbt få en fot in på arbetsmarknaden och skaffa sig erfarenheter och referenser är något som ofta är helt avgörande för en ung människas möjligheter. Problemet vi har idag är att många arbetsgivare inte vågar satsa på en oprövad ungdom i konkurrens med någon som har tidigare arbetslivserfarenhet. Därför måste trösklarna in till arbetsmarknaden sänkas.

För att göra det har Moderaterna och Alliansen infört att alla arbetsgivare som anställer en ungdom under 26 år bara behöver betala halva arbetsgivaravgiften för den personen. Detta har varit en mycket viktig åtgärd för att stärka ungas möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden.

Slutligen handlar det om jobbskapande. Ska vi på allvar kunna sänka arbetslösheten bland unga måste vi ha ett företagarvänligt klimat i Sverige. Människor ska ges möjligheten att starta och driva de framgångsrika företag där framtidens unga ska arbeta.

Dagens unga lever ofta under hård press i ett samhälle som förändras snabbt. Vi måste kunna erbjuda våra ungdomar en bra start i livet. Det gör vi genom att ge dem en bra och jämlik utbildning och möjligheten att kunna etablera sig på arbetsmarknaden. Detta är vi skyldiga våra ungdomar.

Hillevi Engström (m), ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott.

Ståndpunkter:

  • Skolan är grundläggande. Den har likriktats och alla elever har stöpts i samma form. Återupprätta kunskapsskolan.
  • Stärk länken skola arbetsliv och inrätta lärlingsutbildningar.
  • Många vågar inte satsa på oprövade ungdomar, sänk trösklarna till arbetsmarknaden.
  • Vi måste satsa på jobbskapande och ett företagsvänligt klimat.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Låt oss på Arbetsförmedlingen ta mer ansvar för arbetslösa

Arbetsförmedlingen borde ha fler insatser i egen regi för dem som står längst ifrån arbetslivet, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner i Karlskrona.
Daniel Thörner Publicerad 29 september 2026, kl 06:00
Arbetsförmedlingens poster om att söka jobb
Arbetsförmedlingen borde få större mandat att fatta beslut om insatser för arbetslösa, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Satsningen Rusta och Matcha, där externa leverantörer coachar arbetssökande till jobb eller utbildning i Arbetsförmedlingens regi har kritiserats mycket genom åren. Framför allt eftersom den kostat mycket pengar och oseriösa aktörer har skott sig på arbetssökande i behov av hjälp. 

Redan för 10 år sedan kritiserades en liknande satsning, då Arbetsförmedlingen hade etableringslotsar för att hjälpa nyanlända invandrare att hitta jobb eller utbildning och komma in i det svenska samhället. Deltagare fick se på film som en del i jobbsökandet. Ibland svenska serier, ibland etableringslotsarnas egna semesterfilmer. Många såg det som förvaring snarare än utbildning.

Regeringen beslutade att avskaffa systemet, och tjänsterna sades upp under 2015 till fördel för andra etableringsinsatser.

Arbetsförmedlingen borde få större mandat

Arbetslösheten i Sverige är hög, vi har den fjärde högsta arbetslösheten i hela EU. 

Och de som möter dessa människor är vi arbetsförmedlare. Min uppfattning är att Arbetsförmedlingen borde få större mandat att själva avgöra vilka insatser som är viktiga att prioritera. Vi behöver utöka samarbetet med kommunerna och de lokala företagen. Vi behöver också öppna lokalkontor på de orter där arbetslösheten är som störst. 

Nu har utvecklingen varit det motsatta. Lokala kontor läggs ned. 

/Daniel Thörner, arbetsförmedlare Karlskrona

Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.