Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Samordna kollektivtrafikeni Mälardalsregionen"

Förseningar och uteblivna tåg kostar samhället stora summor i förlorad produktivitet. Det behövs ett samordnat system för kollektivtrafik över länsgränserna i Mälardalen. Det skriver fem av Unionens regionsordföranden samt chefsekonom Gösta Karlsson i en debattartikel.
Kollega Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Bra jobb med goda villkor är viktigt för Unionens medlemmar. En hållbar politik för en positiv utveckling i Mälardalen måste prioriteras, som satsningar och investeringar i regionens infrastruktur. Här arbetar 1,6 miljoner människor som behöver väl fungerande kommunikationer för att ta sig till sina jobb.

Dagligen sker cirka 160 000 pendlingsresor över länsgränserna inom Mälardalen, en betydligt högre nivå än genomsnittet för hela Sverige.

Unionen anser därför är det viktigt att ta ett samlat grepp för kollektiva resor i denna region.

Mälardalen är Sveriges nav när det kommer till transporter och kollektivtrafik. Hela landet är beroende av att infrastrukturen fungerar här, annars avstannar allt. Det är således av betydande vikt att pendlingen till och från arbetet i Mälardalen fungerar smärtfritt. Vi vill särskilt lyfta följande:

  • Det ska vara enkelt och prisvärt att pendla över länsgränserna.
  • Det ska kunna gå att fullt ut lita på tidtabeller och att anslutningar fungerar.

Detta ställer stora krav på kommunikationernas tillgänglighet och tillförlitlighet. Den praktiska kapaciteten på ett pendeltåg är 850 passagerare. Om det antas, lågt räknat, att produktionen per passagerare vid sin arbetsplats är värd minst 500 kronor per timme - då blir samhällets kostnad i form av produktionsbortfall 70 000 kronor eller mer, för en försening på tio minuter för ett enskilt pendeltåg. Vi vet samtidigt att stopp i tågtrafiken tenderar att drabba brett. Produktionsbortfallet blir därigenom ofta betydande.

Man måste på ett enkelt sätt kunna pendla mellan bostad och arbete i Mälardalsregionen. Unionen menar att det krävs en förbättrad samordning mellan läns-, lokal- och rikstrafik. Detta är nödvändigt både för den enskilde individen men också för företagen och tillväxten. Både i regionen och i landet. Unionen efterlyser en långsiktig och tydlig politik för kommunikationerna i Mälardalen. 

Unionen har tagit fram ett näringspolitiskt program "Mälardalen, tillväxten och dess förutsättningar" som innefattar områden som infrastruktur och kommunikationer, bostäder, näringslivsutveckling och kompetens för framtiden.

En viktig slutsats är att det är nödvändigt att få fram ett samordnat system för kollektiva resor över länsgränserna i Mälardalen. Unionen kommer att ta initiativ till och kontakt med beslutsfattare för att utveckla vår syn på förutsättningarna för tillväxt i denna region. Bland annat bör ett Mälardalskort, ett resebevis över länsgränserna, snarast bli verklighet.

Hans Fryklund, ordförande Unionen Stockholm

Åsa Liljedahl, ordförande Unionen Uppland

Kristina J:son Karlsson, ordförande Unionen Bergslagen

Patrick Sjöholm, ordförande Unionen Östra Sörmland/Gotland

Helena Åsell, ordförande Unionen Mälardalen

Gösta Karlsson, chefsekonom Unionen

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsförmedlingen går inte att ringa
Arbetsförmedlingens uppdrag måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen, skriver Jenny Fornlund. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jenny Fornlund
Foto: Marie-Therese Karlberg

I Sverige 2026 borde vi ha kommit längre. Men medan arbetsmarknaden ritas om av AI och digitalisering i en rasande takt, har myndigheten som ska lotsa oss rätt blivit kvar i startfållan. Att bli ignorerad av en potentiell arbetsgivare har blivit en del av den nya vardagen. Men när trygghetssystemet som är tillsatt att hjälpa oss tystnar är vi riktigt illa ute.

Jag har skrivit en bok om arbetsmarknadens nya spelregler. Under processens gång har jag, ironiskt nog, blivit en ofrivillig expert på hur det känns att ramla mellan stolarna.

För ett år sedan förlorade jag jobbet inom rekrytering i en omorganisation. Veckan efter fick jag diagnosen bröstcancer. En tuff tid och ekonomin naggades i kanterna. Men ur det formades en plan.

Ingen har kontaktat mig på tre månader

Som kvinna över 50, med kunskap om hur dagens arbetsmarknad faktiskt fungerar, ser jag större möjligheter till snabbare återgång till arbetslivet genom att skapa min egen plattform, än att söka jobb på en arbetsmarknad där algoritmerna sorterar bort erfarenhet innan den hunnit presenteras. Planen är att starta eget och se till att fler känner till spelreglerna på den nya arbetsmarknaden innan de ghostas av ett system de inte visste fanns.

Boken är klar. Affärsplanen inskickad. Jag har fått förfrågningar om föreläsningar och skrivuppdrag. Men för att få ekonomin att gå ihop är jag beroende av Arbetsförmedlingens godkännande för starta-eget-bidrag innan jag kommer i gång. I tre månader har jag försökt att nå rätt person på Arbetsförmedlingen.

Jag har ringt. Förklarat. Väntat. Ringt igen. Avverkat timme efter timme i telefonkö för att till slut få samma svar: "Någon kommer att kontakta dig." 

Ingen har kontaktat mig – på tre månader.

Det här handlar inte om enskilda handläggare. Det finns kompetenta och engagerade människor på Arbetsförmedlingen som genuint vill göra skillnad och förtjänar bättre förutsättningar än de har idag. Problemet är ett system som inte hängt med. Byggt för en arbetsmarknad som inte längre existerar. Omorganiserat på ytan, oförändrat i grunden.

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare

Ett enda telefonnummer in för 400 000 inskrivna. Ingen möjlighet att maila. Ingen att kopplas vidare till. De handläggare som svarar kan inte alltid besvara specifika frågor utan lovar att någon med rätt kompetens ska höra av sig. 

Här tar det stopp. 

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare. Det aktiva stödet riktar sig i praktiken till dem som redan kämpat på egen hand i ungefär ett år. Men det är i de första månaderna stödet gör skillnad. Innan självkänslan krackelerar och avståndet till arbetsmarknaden växer sig för stort.

Stödet kommer för sent. Och när det väl kommer pekar det ofta åt fel håll. Utbildningar upphandlas långt i förväg och körs vidare oavsett hur marknaden ser ut. Resultatet blir fortsatt arbetslöshet, sänkta bidrag och på toppen ett CSN-lån att betala tillbaka. Det är inte omställning. Det är ett systemfel.

Sverige har en av de högsta ungdomsarbetslösheterna i EU och en total arbetslöshet på 8,8 procent som fortsätter stiga. När det gäller att anställa personer över 50 är vi sämst i Norden. 

En arbetslös senior har mer än dubbelt så stor chans att få jobb i Danmark som i Sverige. Här kombineras trygghet med aktivt stöd från dag ett. Finland ger 55-plussare rätt till utbildning och ekonomiskt stöd direkt vid uppsägning. Tyskland ger individen makten att välja sin egen utbildning utifrån vad marknaden faktiskt efterfrågar. Och i Frankrike kan man få ut sin a-kassa som startkapital för de har insett att det är billigare att investera i en nyföretagare än att hålla kvar en människa i bidragsberoende. Det här är bara ett axplock av hur andra länder hanterar omställningen.

Uppdraget måste förändras från kontroll till coachning

Sverige har under samma period prioriterat kontroll. Sänkta bidrag och skärpta sanktioner presenteras som motivationsskapande åtgärder. Nu växlar Arbetsmarknadsdepartementet upp med analyser och utredningar. Det är välkommet men otillräckligt. Företagen kapprustar i AI och arbetsmarknaden förändras i en rasande fart. Det som är aktuellt i dag är passé imorgon. Och medan andra länder redan agerat inväntar Sverige utredningsresultat, samtidigt som outnyttjad kompetens och erfarenhet tynar bort på avbytarbänken.

Här är tre saker som enligt mig behöver hända nu:

Stödet måste komma från dag ett. Den som skriver in sig ska mötas av ett system som aktiverar, inte administrerar. Den som vill starta eget ska mötas av en språngbräda, inte en väntelista.

Myndigheten måste bli agil. Utbildningar ska spegla dagens och framtidens arbetsmarknad, inte den som fanns när avtalet upphandlades.

Uppdraget måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen.

Jag har ägnat det senaste året åt att förstå arbetsmarknadens nya spelregler och vill inget hellre än att dela det jag har lärt mig med andra. Men kunskapen når inte ut. För jag sitter fast i ett moment 22.

Att bli ghostad av en arbetsgivare svider. Men när regeringen och dess myndigheter ghostar de medborgare som vill bygga och bidra, då har vi ett samhällsproblem som kräver mer än en ny utredning. Det kräver handling.

Jag är redo att köra i gång. Systemet har satt mig i väntrummet på obestämd tid.

Vi är många som väntar.

/Jenny Fornlund, har jobbat inom rekrytering och Life Science