Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Samordna kollektivtrafikeni Mälardalsregionen"

Förseningar och uteblivna tåg kostar samhället stora summor i förlorad produktivitet. Det behövs ett samordnat system för kollektivtrafik över länsgränserna i Mälardalen. Det skriver fem av Unionens regionsordföranden samt chefsekonom Gösta Karlsson i en debattartikel.
Kollega Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Bra jobb med goda villkor är viktigt för Unionens medlemmar. En hållbar politik för en positiv utveckling i Mälardalen måste prioriteras, som satsningar och investeringar i regionens infrastruktur. Här arbetar 1,6 miljoner människor som behöver väl fungerande kommunikationer för att ta sig till sina jobb.

Dagligen sker cirka 160 000 pendlingsresor över länsgränserna inom Mälardalen, en betydligt högre nivå än genomsnittet för hela Sverige.

Unionen anser därför är det viktigt att ta ett samlat grepp för kollektiva resor i denna region.

Mälardalen är Sveriges nav när det kommer till transporter och kollektivtrafik. Hela landet är beroende av att infrastrukturen fungerar här, annars avstannar allt. Det är således av betydande vikt att pendlingen till och från arbetet i Mälardalen fungerar smärtfritt. Vi vill särskilt lyfta följande:

  • Det ska vara enkelt och prisvärt att pendla över länsgränserna.
  • Det ska kunna gå att fullt ut lita på tidtabeller och att anslutningar fungerar.

Detta ställer stora krav på kommunikationernas tillgänglighet och tillförlitlighet. Den praktiska kapaciteten på ett pendeltåg är 850 passagerare. Om det antas, lågt räknat, att produktionen per passagerare vid sin arbetsplats är värd minst 500 kronor per timme - då blir samhällets kostnad i form av produktionsbortfall 70 000 kronor eller mer, för en försening på tio minuter för ett enskilt pendeltåg. Vi vet samtidigt att stopp i tågtrafiken tenderar att drabba brett. Produktionsbortfallet blir därigenom ofta betydande.

Man måste på ett enkelt sätt kunna pendla mellan bostad och arbete i Mälardalsregionen. Unionen menar att det krävs en förbättrad samordning mellan läns-, lokal- och rikstrafik. Detta är nödvändigt både för den enskilde individen men också för företagen och tillväxten. Både i regionen och i landet. Unionen efterlyser en långsiktig och tydlig politik för kommunikationerna i Mälardalen. 

Unionen har tagit fram ett näringspolitiskt program "Mälardalen, tillväxten och dess förutsättningar" som innefattar områden som infrastruktur och kommunikationer, bostäder, näringslivsutveckling och kompetens för framtiden.

En viktig slutsats är att det är nödvändigt att få fram ett samordnat system för kollektiva resor över länsgränserna i Mälardalen. Unionen kommer att ta initiativ till och kontakt med beslutsfattare för att utveckla vår syn på förutsättningarna för tillväxt i denna region. Bland annat bör ett Mälardalskort, ett resebevis över länsgränserna, snarast bli verklighet.

Hans Fryklund, ordförande Unionen Stockholm

Åsa Liljedahl, ordförande Unionen Uppland

Kristina J:son Karlsson, ordförande Unionen Bergslagen

Patrick Sjöholm, ordförande Unionen Östra Sörmland/Gotland

Helena Åsell, ordförande Unionen Mälardalen

Gösta Karlsson, chefsekonom Unionen

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag