Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Samordna kollektivtrafikeni Mälardalsregionen"

Förseningar och uteblivna tåg kostar samhället stora summor i förlorad produktivitet. Det behövs ett samordnat system för kollektivtrafik över länsgränserna i Mälardalen. Det skriver fem av Unionens regionsordföranden samt chefsekonom Gösta Karlsson i en debattartikel.
Kollega Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Bra jobb med goda villkor är viktigt för Unionens medlemmar. En hållbar politik för en positiv utveckling i Mälardalen måste prioriteras, som satsningar och investeringar i regionens infrastruktur. Här arbetar 1,6 miljoner människor som behöver väl fungerande kommunikationer för att ta sig till sina jobb.

Dagligen sker cirka 160 000 pendlingsresor över länsgränserna inom Mälardalen, en betydligt högre nivå än genomsnittet för hela Sverige.

Unionen anser därför är det viktigt att ta ett samlat grepp för kollektiva resor i denna region.

Mälardalen är Sveriges nav när det kommer till transporter och kollektivtrafik. Hela landet är beroende av att infrastrukturen fungerar här, annars avstannar allt. Det är således av betydande vikt att pendlingen till och från arbetet i Mälardalen fungerar smärtfritt. Vi vill särskilt lyfta följande:

  • Det ska vara enkelt och prisvärt att pendla över länsgränserna.
  • Det ska kunna gå att fullt ut lita på tidtabeller och att anslutningar fungerar.

Detta ställer stora krav på kommunikationernas tillgänglighet och tillförlitlighet. Den praktiska kapaciteten på ett pendeltåg är 850 passagerare. Om det antas, lågt räknat, att produktionen per passagerare vid sin arbetsplats är värd minst 500 kronor per timme - då blir samhällets kostnad i form av produktionsbortfall 70 000 kronor eller mer, för en försening på tio minuter för ett enskilt pendeltåg. Vi vet samtidigt att stopp i tågtrafiken tenderar att drabba brett. Produktionsbortfallet blir därigenom ofta betydande.

Man måste på ett enkelt sätt kunna pendla mellan bostad och arbete i Mälardalsregionen. Unionen menar att det krävs en förbättrad samordning mellan läns-, lokal- och rikstrafik. Detta är nödvändigt både för den enskilde individen men också för företagen och tillväxten. Både i regionen och i landet. Unionen efterlyser en långsiktig och tydlig politik för kommunikationerna i Mälardalen. 

Unionen har tagit fram ett näringspolitiskt program "Mälardalen, tillväxten och dess förutsättningar" som innefattar områden som infrastruktur och kommunikationer, bostäder, näringslivsutveckling och kompetens för framtiden.

En viktig slutsats är att det är nödvändigt att få fram ett samordnat system för kollektiva resor över länsgränserna i Mälardalen. Unionen kommer att ta initiativ till och kontakt med beslutsfattare för att utveckla vår syn på förutsättningarna för tillväxt i denna region. Bland annat bör ett Mälardalskort, ett resebevis över länsgränserna, snarast bli verklighet.

Hans Fryklund, ordförande Unionen Stockholm

Åsa Liljedahl, ordförande Unionen Uppland

Kristina J:son Karlsson, ordförande Unionen Bergslagen

Patrick Sjöholm, ordförande Unionen Östra Sörmland/Gotland

Helena Åsell, ordförande Unionen Mälardalen

Gösta Karlsson, chefsekonom Unionen

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare