Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Samordna kollektivtrafikeni Mälardalsregionen"

Förseningar och uteblivna tåg kostar samhället stora summor i förlorad produktivitet. Det behövs ett samordnat system för kollektivtrafik över länsgränserna i Mälardalen. Det skriver fem av Unionens regionsordföranden samt chefsekonom Gösta Karlsson i en debattartikel.
Kollega Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Bra jobb med goda villkor är viktigt för Unionens medlemmar. En hållbar politik för en positiv utveckling i Mälardalen måste prioriteras, som satsningar och investeringar i regionens infrastruktur. Här arbetar 1,6 miljoner människor som behöver väl fungerande kommunikationer för att ta sig till sina jobb.

Dagligen sker cirka 160 000 pendlingsresor över länsgränserna inom Mälardalen, en betydligt högre nivå än genomsnittet för hela Sverige.

Unionen anser därför är det viktigt att ta ett samlat grepp för kollektiva resor i denna region.

Mälardalen är Sveriges nav när det kommer till transporter och kollektivtrafik. Hela landet är beroende av att infrastrukturen fungerar här, annars avstannar allt. Det är således av betydande vikt att pendlingen till och från arbetet i Mälardalen fungerar smärtfritt. Vi vill särskilt lyfta följande:

  • Det ska vara enkelt och prisvärt att pendla över länsgränserna.
  • Det ska kunna gå att fullt ut lita på tidtabeller och att anslutningar fungerar.

Detta ställer stora krav på kommunikationernas tillgänglighet och tillförlitlighet. Den praktiska kapaciteten på ett pendeltåg är 850 passagerare. Om det antas, lågt räknat, att produktionen per passagerare vid sin arbetsplats är värd minst 500 kronor per timme - då blir samhällets kostnad i form av produktionsbortfall 70 000 kronor eller mer, för en försening på tio minuter för ett enskilt pendeltåg. Vi vet samtidigt att stopp i tågtrafiken tenderar att drabba brett. Produktionsbortfallet blir därigenom ofta betydande.

Man måste på ett enkelt sätt kunna pendla mellan bostad och arbete i Mälardalsregionen. Unionen menar att det krävs en förbättrad samordning mellan läns-, lokal- och rikstrafik. Detta är nödvändigt både för den enskilde individen men också för företagen och tillväxten. Både i regionen och i landet. Unionen efterlyser en långsiktig och tydlig politik för kommunikationerna i Mälardalen. 

Unionen har tagit fram ett näringspolitiskt program "Mälardalen, tillväxten och dess förutsättningar" som innefattar områden som infrastruktur och kommunikationer, bostäder, näringslivsutveckling och kompetens för framtiden.

En viktig slutsats är att det är nödvändigt att få fram ett samordnat system för kollektiva resor över länsgränserna i Mälardalen. Unionen kommer att ta initiativ till och kontakt med beslutsfattare för att utveckla vår syn på förutsättningarna för tillväxt i denna region. Bland annat bör ett Mälardalskort, ett resebevis över länsgränserna, snarast bli verklighet.

Hans Fryklund, ordförande Unionen Stockholm

Åsa Liljedahl, ordförande Unionen Uppland

Kristina J:son Karlsson, ordförande Unionen Bergslagen

Patrick Sjöholm, ordförande Unionen Östra Sörmland/Gotland

Helena Åsell, ordförande Unionen Mälardalen

Gösta Karlsson, chefsekonom Unionen

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Psykiskt våld kan bli brott – nu måste arbetsgivare ta sitt ansvar

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal eller lever under stress som påverkar prestation och närvaro på jobbet. Arbetsgivare måste ta sitt ansvar och se frågan som en del av arbetsmiljöansvaret.
Zenobia Rizvi Publicerad 24 mars 2026, kl 09:15
Psykiskt våld som följer med in på arbetsplatsen är ett arbetsmiljöproblem, skriver Zenobia Rizvi. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Zenobia Rizvi

I sommar kan psykiskt våld i nära relation bli straffbart. Upprepad kontroll, hot, isolering och systematisk nedbrytning föreslås erkännas som det brott det är. Men lagstiftning i sig förändrar inte människors vardag. För att den nya lagen ska få verklig effekt måste fler aktörer än rättsväsendet ta ansvar. Arbetslivet är en av dem.

I en tidigare debattartikel i Kollega argumenterade jag för att våld i nära relationer är en arbetsgivarfråga. Den slutsatsen står fast. När våld påverkar arbetsförmågan är det en arbetsmiljöfråga.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet. Det påverkar arbetsförmåga, trygghet och sjukfrånvaro. Den som lever under ständig kontroll bryts ner över tid. Koncentrationen sviktar, orken försvinner och självförtroendet urholkas.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal, lever under hot som kan nå arbetsplatsen eller utvecklar stressrelaterade symtom som påverkar prestation och närvaro. I förlängningen riskerar det att leda till sjukskrivning och att värdefull kompetens går förlorad.

Det är arbetsmiljökonsekvenser. Och de omfattas av arbetsgivarens ansvar.

Enligt arbetsmiljölagen ska arbetsgivare förebygga ohälsa och agera på signaler om risk i arbetet. Arbetsmiljöansvaret avgörs inte av var orsaken uppstår, utan av om arbetet påverkas.

Psykiskt våld är den vanligaste formen av våld i nära relation och statistik visar att tusentals sjukskrivningar varje år har sin grund i våldsutsatthet. Kvinnor har nästan dubbelt så hög sjukfrånvaro som män, och psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare

Trots det integreras sällan våld i nära relation som en möjlig arbetsmiljörisk i organisationers riskbedömningar och systematiska arbetsmiljöarbete. Därmed förbises en dokumenterad faktor bakom psykisk ohälsa, sjukfrånvaro och otrygghet med konsekvenser för både individ och verksamhet.

Våld i nära relation beräknas kosta samhället tiotals miljarder kronor varje år. En del av den kostnaden bärs av arbetslivet genom sjukfrånvaro, minskad produktivitet och förlorad kompetens.

Det finns mycket att vinna på att arbeta strukturerat med frågan.

Organisationer som tidigt uppmärksammar signaler, har tydliga rutiner och ger chefer rätt stöd minskar risken för långa sjukskrivningar och oplanerade avbrott i verksamheten. De stärker sin förmåga att behålla kompetens, säkra kontinuitet och skapa en stöttande och inkluderande arbetsmiljö. 

Det handlar därför inte om en ”mjuk” fråga. Det är en fråga om riskhantering, kompetensförsörjning och långsiktig hållbarhet. Problemet är inte att kunskap saknas. Det finns i dag etablerade vägledningar för arbetsgivare. Problemet är att de inte alltid omsätts i praktik.

Genom att inkludera våld i nära relationer i sina riskbedömningar kan arbetsgivare ta frågan på allvar. Det förutsätter att chefer, HR och företagshälsovård har kunskap om hur psykiskt våld påverkar arbetsförmågan, kan identifiera signaler och ställa frågor, samt har förankrade rutiner för stöd och hänvisning.

Det gör skillnad.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare. När stöd och resurser är tydliga, sänks tröskeln för att söka stöd. När arbetsplatsen erbjuder flexibilitet och trygghet ökar möjligheten att behålla arbete och inkomst vilket ofta är avgörande för att kunna lämna en våldsam relation.

Samtidigt stärks organisationens stabilitet genom färre akuta frånvaroperioder, bättre kontinuitet och minskad risk för kompetensförlust.

Det handlar inte om en ”mjuk” fråga

Den nya lagen syftar till att stoppa psykiskt våld i ett tidigt skede. Arbetsplatsen är ofta en av få platser där förändringar i beteende, prestation och mående kan uppmärksammas i tid.

Men det förutsätter struktur. Utan strukturer blir stödet beroende av enskilda chefers mod. Med rätt kunskap och verktyg kan arbetsgivare bli en del av lösningen och samtidigt stärka sin egen verksamhet.

Den nya lagstiftningen, som väntas träda i kraft i sommar, markerar att psykiskt våld är ett brott. Nu behöver arbetslivet visa att konsekvenserna tas på allvar.

Arbetsmiljöansvaret finns redan. Nu är det dags att använda det.

/Zenobia Rizvi, HR-strateg med inriktning mot social hållbarhet