Pirater mot antipirater.
Fildelare mot filmbolag.
Låt mig börja där - med konstaterandet att båda sidor i grunden har rätt.

Och att det är det som gör den nu tioåriga striden om nedladdning och fildelning på nätet så infekterad och svårlöst.

Informationsfrihet och upphovsrätt är båda legitima principer, och helt nödvändiga i ett öppet demokratiskt samhälle som vårt.

Vi har som medborgare en vidsträckt rätt att ta del av och sprida information, men vi har också rätt att få ersättning för vårt arbete när vi själva skapar text, bilder eller ljud.

Vilket betyder att informationsfrihet och upphovsrätt alltid har stått i en spänd relation till varandra.

Ändå har de lyckats existera sida vid sida fram till slutet av 1990-talet utan alltför stora komplikationer.

Vad är det då som har gått snett sedan dess?

Två saker.

• För det första den nödvändiga och ömtåliga balansen mellan informationsfriheten och upphovsrätten.
• Och för det andra viljan att återställa denna balans från våra vanligaste politiker.

Hittills har lagstiftarna varit ytterst lyhörda på ena örat, men helt döva på det andra.

Så snart musik- och filmindustrin har sett ett verkligt eller inbillat hot mot sina intressen har de kunnat räkna med att riksdag och regering ska rycka ut med nya lagar eller skärpning av gamla.

Viljan att försvara medborgarnas rätt till information och slå vakt om ett fritt och öppet Internet har däremot varit i stort sett obefintlig

Denna ensidighet har backats upp av rättsväsendet, en stor del av media och nästan hela det etablerade samhället.

Så skapades dagens ohållbara situation där vår integritet och frihet successivt urgröps, utan att det för konflikten ett spår närmare någon lösning.

Vi kan i stället se fram emot fler lagförslag som Ipred2 och internationella handelsavtal som ACTA, medan nya tekniker för anonym fildelning hela tiden utvecklas.

På det sättet kommer karusellen att fortsätta snurra.

Ur detta kommer å ena sidan allt repressivare lagstiftning och allt oblygare ingrepp i den personliga integriteten, å andra sidan en snabbt minskande respekt för lagstiftning och rättsväsende.

Vi går redan mot ett polariserat samhälle, där framför allt ungdomar instinktivt känner att deras centrala livsvärden angrips av de gamla politiska och ekonomiska eliterna.

Nu börjar fler och fler inse att det inte finns vare sig tekniska eller juridiska lösningar på det fildelningskrig som egentligen inleddes när snabba internetuppkopplingar slog igenom sent på 1990-talet och gjorde det möjligt att ladda ner gratis musik i form av mp3-filer med program som Napster.

Våren juridiska innovation Ipred representerar egentligen bara ännu en rond i en till synes ändlös teknisk och juridisk vendetta.

I diskussionen om fildelning kommer teknik och teknisk utveckling aldrig att vara oviktig, men i första hand är det politiska och ekonomiska innovationer som behövs för att frågan ska kunna få en förnuftig lösning.

Framför allt handlar det idag om att göra operatörernas roll och ansvar synligt.

Men om det ska vara möjligt krävs att media lär sig att se andra aktörer än bara enskilda fildelare och piratsajter som The Pirate Bay.

Genom en tyst överenskommelse har det hittills inte talats om det som alla vet: att en stor del av internet-trafiken, och därmed av operatörernas vinster, kommer från fildelning av upphovsrättsskyddat material.

Nu går musikbranschens organisation Ifpi på jakt efter enskilda fildelare samtidigt som distributörerna framgångsrikt spelar oskyldiga.

Och i The Pirate Bay-målet fick fyra udda figurer hårda fängelsestraff medan de stora profitörerna som vanligt kom undan.

Operatörerna försvarar sig med att de bara säljer kommunikation: innehållet har de inget med att göra.

Det är sant.

Men därmed förblir positionerna också låsta för överskådlig tid.

Operatörerna sitter på makten över den fysiska uppkoppling som behövs för att kunna fildela och i största allmänhet använda Interners resurser.

Om det politiska systemet vill hitta en långsiktig lösning som inte bara leder till att fildelningskarusellen snurrar ytterligare ett antal meningslösa varv måste operatörerna övertalas att avstå en del av sina intäkter till dem som får resultatet av sitt arbete utlagt på nätet för alla att ta del av.

Detta kan förstås ske på olika sätt: fast månadsavgift, licens eller till och med skatt.

Det viktiga är inte att idag hitta den perfekta modellen.

Det väsentliga är att söka sig upp ur skyttegravarna och börja formulera nya idéer om hur det kan gå till att skapa en liten avtappningskran för upphovsrättsägarna på operatörernas stora intäktsrör.

Vi bör också kräva av politikerna att de skapar en arena för samtal och tar på sig rollen av kompromissingenjörer, istället för att fortsätta agera transportkompani för underhållningsindustrin och för nya EU-direktiv.

Annars är risken stor att parterna blir kvar nedgrävda vid den digitala fronten.

Internet är globalt och en långsiktigt hållbar lösning på fildelningskriget måste ha global räckvidd

Men Sverige, med sin IT-mognad och långa tradition av politiska, sociala och tekniska innovationer borde kunna bidra med vägledande idéer.

Med mindre rättfärdighet och självgodhet och mera lyhördhet och kompromissvilja skulle parterna kunna enas om vapenvila i fildelningskriget.

Men de behöver hjälp - av dem som är valda att företräda medborgarna.

Tycker våra politiker inte att det är en viktig uppgift så bör förra årets FRA-uppror och EU-valet i år ha fått dem att tänka om.

I dag står det klart att politiken har fått en digital dimension på ungefär samma sätt som den fick en grön dimension på 1970-talet.

De partier som struntade i miljölarmen den gången fick betala dyrt för sitt misstag.

De som har slagit av hörapparaten nu när hoten stavas FRA eller Ipred riskerar att straffas på samma sätt.

Framgångarna för piratpartiet kan t.ex. ses som utslag av ett långsiktigt skifte i värderingar.

Vi går mot ett post-auktoritärt samhälle, där den personliga integriteten och friheten på nätet är kärnfrågor.

Unga människor rör sig över gränserna.

De är vana vid att själva skapa och sprida nätinnehåll.

Den som inte förstår att integritet och ett fritt, öppet internet är centrala frågor för en generation som vuxit upp med och på nätet går mot en säker valförlust 2010. Kanske ser vi nu början till en senkommen omsvängning från de gamla partierna.

Men det krävs mycket mer än ord för att övertyga.

Man måste på allvar börja bygget av den tekniska och legala infrastruktur som man hittills i 15 år bara pratat om, men i praktiken på många sätt motarbetat i terroristparanoia och undfallenhet mot musik- och filmindustrin.

Partiernas utmaning är nu att ta till sig att de har drivit en politik på tvärs mot den långsiktiga värderingsutvecklingen - och om de vill överleva dra de nödvändiga slutsatserna.

Här finns mycket att bevisa

Lars Ilshammar är chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek