Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Politikerna bär ansvaret för fildelningskriget

Informationsfrihet och upphovsrätt är lika viktigt, men balansen är rubbad, hävdar debattören och historikern Lars Ilshammar. Politikerna har varit lyhörda för musik- och
filmindustrin. Men döva för medborgarnas krav på rätt till information och ett fritt och öppet Internet.
Lars Ilshammar Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Pirater mot antipirater.
Fildelare mot filmbolag.
Låt mig börja där - med konstaterandet att båda sidor i grunden har rätt.

Och att det är det som gör den nu tioåriga striden om nedladdning och fildelning på nätet så infekterad och svårlöst.

Informationsfrihet och upphovsrätt är båda legitima principer, och helt nödvändiga i ett öppet demokratiskt samhälle som vårt.

Vi har som medborgare en vidsträckt rätt att ta del av och sprida information, men vi har också rätt att få ersättning för vårt arbete när vi själva skapar text, bilder eller ljud.

Vilket betyder att informationsfrihet och upphovsrätt alltid har stått i en spänd relation till varandra.

Ändå har de lyckats existera sida vid sida fram till slutet av 1990-talet utan alltför stora komplikationer.

Vad är det då som har gått snett sedan dess?

Två saker.

  • För det första den nödvändiga och ömtåliga balansen mellan informationsfriheten och upphovsrätten.
  • Och för det andra viljan att återställa denna balans från våra vanligaste politiker.

Hittills har lagstiftarna varit ytterst lyhörda på ena örat, men helt döva på det andra.

Så snart musik- och filmindustrin har sett ett verkligt eller inbillat hot mot sina intressen har de kunnat räkna med att riksdag och regering ska rycka ut med nya lagar eller skärpning av gamla.

Viljan att försvara medborgarnas rätt till information och slå vakt om ett fritt och öppet Internet har däremot varit i stort sett obefintlig

Denna ensidighet har backats upp av rättsväsendet, en stor del av media och nästan hela det etablerade samhället.

Så skapades dagens ohållbara situation där vår integritet och frihet successivt urgröps, utan att det för konflikten ett spår närmare någon lösning.

Vi kan i stället se fram emot fler lagförslag som Ipred2 och internationella handelsavtal som ACTA, medan nya tekniker för anonym fildelning hela tiden utvecklas.

På det sättet kommer karusellen att fortsätta snurra.

Ur detta kommer å ena sidan allt repressivare lagstiftning och allt oblygare ingrepp i den personliga integriteten, å andra sidan en snabbt minskande respekt för lagstiftning och rättsväsende.

Vi går redan mot ett polariserat samhälle, där framför allt ungdomar instinktivt känner att deras centrala livsvärden angrips av de gamla politiska och ekonomiska eliterna.

Nu börjar fler och fler inse att det inte finns vare sig tekniska eller juridiska lösningar på det fildelningskrig som egentligen inleddes när snabba internetuppkopplingar slog igenom sent på 1990-talet och gjorde det möjligt att ladda ner gratis musik i form av mp3-filer med program som Napster.

Våren juridiska innovation Ipred representerar egentligen bara ännu en rond i en till synes ändlös teknisk och juridisk vendetta.

I diskussionen om fildelning kommer teknik och teknisk utveckling aldrig att vara oviktig, men i första hand är det politiska och ekonomiska innovationer som behövs för att frågan ska kunna få en förnuftig lösning.

Framför allt handlar det idag om att göra operatörernas roll och ansvar synligt.

Men om det ska vara möjligt krävs att media lär sig att se andra aktörer än bara enskilda fildelare och piratsajter som The Pirate Bay.

Genom en tyst överenskommelse har det hittills inte talats om det som alla vet: att en stor del av internet-trafiken, och därmed av operatörernas vinster, kommer från fildelning av upphovsrättsskyddat material.

Nu går musikbranschens organisation Ifpi på jakt efter enskilda fildelare samtidigt som distributörerna framgångsrikt spelar oskyldiga.

Och i The Pirate Bay-målet fick fyra udda figurer hårda fängelsestraff medan de stora profitörerna som vanligt kom undan.

Operatörerna försvarar sig med att de bara säljer kommunikation: innehållet har de inget med att göra.

Det är sant.

Men därmed förblir positionerna också låsta för överskådlig tid.

Operatörerna sitter på makten över den fysiska uppkoppling som behövs för att kunna fildela och i största allmänhet använda Interners resurser.

Om det politiska systemet vill hitta en långsiktig lösning som inte bara leder till att fildelningskarusellen snurrar ytterligare ett antal meningslösa varv måste operatörerna övertalas att avstå en del av sina intäkter till dem som får resultatet av sitt arbete utlagt på nätet för alla att ta del av.

Detta kan förstås ske på olika sätt: fast månadsavgift, licens eller till och med skatt.

Det viktiga är inte att idag hitta den perfekta modellen.

Det väsentliga är att söka sig upp ur skyttegravarna och börja formulera nya idéer om hur det kan gå till att skapa en liten avtappningskran för upphovsrättsägarna på operatörernas stora intäktsrör.

Vi bör också kräva av politikerna att de skapar en arena för samtal och tar på sig rollen av kompromissingenjörer, istället för att fortsätta agera transportkompani för underhållningsindustrin och för nya EU-direktiv.

Annars är risken stor att parterna blir kvar nedgrävda vid den digitala fronten.

Internet är globalt och en långsiktigt hållbar lösning på fildelningskriget måste ha global räckvidd

Men Sverige, med sin IT-mognad och långa tradition av politiska, sociala och tekniska innovationer borde kunna bidra med vägledande idéer.

Med mindre rättfärdighet och självgodhet och mera lyhördhet och kompromissvilja skulle parterna kunna enas om vapenvila i fildelningskriget.

Men de behöver hjälp - av dem som är valda att företräda medborgarna.

Tycker våra politiker inte att det är en viktig uppgift så bör förra årets FRA-uppror och EU-valet i år ha fått dem att tänka om.

I dag står det klart att politiken har fått en digital dimension på ungefär samma sätt som den fick en grön dimension på 1970-talet.

De partier som struntade i miljölarmen den gången fick betala dyrt för sitt misstag.

De som har slagit av hörapparaten nu när hoten stavas FRA eller Ipred riskerar att straffas på samma sätt.

Framgångarna för piratpartiet kan t.ex. ses som utslag av ett långsiktigt skifte i värderingar.

Vi går mot ett post-auktoritärt samhälle, där den personliga integriteten och friheten på nätet är kärnfrågor.

Unga människor rör sig över gränserna.

De är vana vid att själva skapa och sprida nätinnehåll.

Den som inte förstår att integritet och ett fritt, öppet internet är centrala frågor för en generation som vuxit upp med och på nätet går mot en säker valförlust 2010. Kanske ser vi nu början till en senkommen omsvängning från de gamla partierna.

Men det krävs mycket mer än ord för att övertyga.

Man måste på allvar börja bygget av den tekniska och legala infrastruktur som man hittills i 15 år bara pratat om, men i praktiken på många sätt motarbetat i terroristparanoia och undfallenhet mot musik- och filmindustrin.

Partiernas utmaning är nu att ta till sig att de har drivit en politik på tvärs mot den långsiktiga värderingsutvecklingen - och om de vill överleva dra de nödvändiga slutsatserna.

Här finns mycket att bevisa

Lars Ilshammar är chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

Ståndpunkter: 

  • Båda sidor har i grunden rätt. Men politikerna har bara lyssnat åt ett håll och vi har fått en ohållbar situation där integritet och frihet successivt urgröps.
  • Vi går mot ett polariserat samhälle, där framför allt ungdomar känner att deras livsvärden angrips. För en vapenvila krävs politiska och ekonomiska innovationer.
  • En stor del av operatörernas vinster kommer från upphovsrättskyddat material. De måste avstå en del av sina intäkter till dem som får resultatet av sitt arbete utlagt på nätet.
  • Det är hög tid att politikerna tar sitt ansvar och inte agerar transportkompani för underhållningsindustrin och nya EU-direktiv.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack för kaffet – men var är tacken till oss arbetstagare?

Anställda som jobbar lojalt för ett företag i tio får inte ens en handskakning när de slutar. Istället byts de ut. Vi måste prata om respekt på Sveriges arbetsplatser, skriver Josefine Weinefalk.
Publicerad 14 oktober 2025, kl 09:14
En kaffekopp står på ett bord
En avskedsfika när en medarbetare slutar är en liten gest från arbetsgivaren, men kan betyda mycket för den anställde, skriver Josefine Weinefalk. Foto: Privat/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många svenska arbetsplatser saknas något så enkelt som uppskattning. Ett tack vid en avtackning, en chef som lyssnar på feedback eller ett professionellt avslut borde vara självklart – men alltför ofta uteblir det. När medarbetare inte blir sedda skapas känslan av att vara utbytbar, vilket riskerar att leda till stress och utbrändhet. Respekt på jobbet får aldrig reduceras till en fråga om fika.

Jag är trött på dåliga chefer. Vi måste börja prata om respekten – eller snarare bristen på respekt – på våra arbetsplatser.

För mig började det med något så enkelt som en avtackning. Jag skrev om det på sociala medier. Att chefer borde tacka sina medarbetare på ett värdigt sätt. Responsen jag fick visade att problemet är betydligt större än en enkel gest. Många vittnade om att de inte ens fått ett ”tack för den här tiden”. Jag känner igen det – på mitt senaste jobb fick jag gå utan en enda markering av uppskattning.

Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra

Jag har alltid satt professionalism före känslor. Jag har varit öppen för dialog, för feedback och utveckling. Men alltför ofta blir det en envägskommunikation. Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra. De ser sig som chefer av en anledning – och anser sig därför stå över feedback. Men kanske är det just de som mest av alla behöver den.

Att inte bli sedd eller uppskattad på jobbet är nedbrytande. Vi arbetar hårt, vi ställer upp, vi missar tid med familjen, vi jobbar övertid utan ersättning. Och vad får vi tillbaka? Känslan av att vara utbytbara. För vissa slutar det i utbrändhet. Alltför ofta avgörs ens värde inte av prestation, utan av om man råkar vara chefens favorit.

Jag har pratat med flera kollegor i olika branscher som vittnar om samma sak: man kan arbeta lojalt i tio år, men när man lämnar får man inte ens en handskakning. Istället byts man snabbt ut. Det säger mycket om hur arbetsgivare ser på människor – som kuggar i en maskin snarare än individer med värde.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning

Arbetslivet kan inte vara en envägsgata. Vi arbetstagare har rätt att ställa krav på respekt, balans och en sund arbetsmiljö. Och det behöver inte kosta något: uppskatta oss oavsett om vi stannar eller går vidare – med ett tack, en strukturerad offboarding eller utbildning i medmänsklighet.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning under tiden man arbetar, med ett professionellt avslut och en respektfull behandling. Personliga känslor från chefen kan hållas utanför.

Från oss arbetstagare till er arbetsgivare – varsågod och tack för kaffet. Nu är det er tur att visa uppskattning.

/Josefine Weinefalk, front end developer

Debatt

Debatt: Inrätta en rekryteringsinspektion

Rekryteringsbranschen har exploderat de senaste åren – men regleringen har inte hängt med. I dag kan vem som helst kalla sig rekryterare och därmed få makt över människors framtid, inkomst och livssituation – utan krav på insyn, utbildning eller ansvar.
Publicerad 7 oktober 2025, kl 09:10
Jenny Bergström
Till skillnad från andra viktiga samhällsfunktioner som skola och vård, finns ingen insyn i rekryteringsbranschen. Inför en rekryteringsinspektion, skriver Jenny Bergström. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När en så central samhällsfunktion saknar transparens riskerar vi inte bara diskriminering och maktmissbruk – vi tappar också möjligheten att förstå och åtgärda den höga arbetslösheten i Sverige. Så länge rekryteringsledet är en blind fläck i statistiken, famlar politiken i mörker.

Det är inte en normal samhällsutveckling att människor sorteras bort från arbetsmarknaden redan vid 40 års ålder och det blir nästintill omöjligt för dem som fyllt 50 år att ta sig in igen. När utbildade personer med lång erfarenhet skickar hundratals ansökningar utan att få svar, då måste vi reagera – och agera. Något i systemet diskriminerar och det måste synliggöras.

Med EU:s kommande AI-förordning 2026 kommer pressen på öppenhet och ansvar att öka. Sverige har chansen att gå före – men då krävs en Rekryteringsinspektion som kan säkra rättssäkerhet, kvalitet och insyn i en bransch som hittills stått helt utan granskning.

Här kommer därför mitt öppna brev till regeringen och berörda myndigheter: Inrätta en Rekryteringsinspektion – och gör statistiken offentlig.

Något i systemet diskriminerar och det måste synliggöras

Rekryteringsbranschen sitter på en avgörande makt: att avgöra vem som får arbete, inkomst och framtid – och vem som stängs ute. Trots det står branschen nästan helt utan insyn, reglering eller ansvar.

Konsekvenserna är tydliga: Diskriminering som aldrig blir synlig, vänskapsrekryteringar och nepotism bakom stängda dörrar. Korruption, infiltration och manipulation som kan ske utan granskning. Kandidater som aldrig får veta varför de nekas, och arbetsgivare som köper tjänster i blindo.

Sverige har tillsyn över skolor, universitet, vård, banker och bostadsmarknad. Men när det gäller en av de mest livsavgörande processerna – rätten till arbete – råder i praktiken en fri zon utan inspektion.

 Rekryteringsbranschen måste stå under offentlig granskning

För att bryta detta krävs full transparens. Varje rekryteringsföretag måste åläggas att redovisa öppen statistik som offentlig handling.

Detta borde minst omfatta:

• Antal ansökningar per tjänst.

• Urvalsgrunder och bortvalskriterier.

• Sammansatt demografisk statistik (kön, ålder, födelseland med mera) för samtliga steg i processen.

• Förhållandet mellan sökande, slutkandidater och tillsatta tjänster.

• Redovisning av vilken AI-metod har man använt samt hur har den gjort sitt val.

Endast med sådan öppenhet kan vi upptäcka och motverka diskriminering, vänskapsrekryteringar och missbruk av makt. Precis som skolor måste redovisa resultat och vården sina kvalitetsdata, måste även rekryteringsbranschen stå under offentlig granskning.

Jag uppmanar regeringen att inrätta en rekryteringsinspektion med följande mandat: granskning och tillsyn av rekryteringsföretag och konsultbolag, offentlig statistik som gör mönster synliga och jämförbara, krav på utbildning och certifiering för rekryterare och möjlighet för kandidater att anmäla och överklaga felaktig hantering.

Arbete är ingen handelsvara – det är grunden för människors frihet och värdighet. Utan transparens är rekryteringsbranschen en svart låda där livsavgörande beslut fattas i skymundan. Ett modernt samhälle kan inte acceptera det. Sveriges medborgare förtjänar transparens och rättvisa på arbetsmarknaden.

/Jenny Bergström, beteendevetare, strateg kris & beredskapsfrågor