Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Personalomsättning – en underskattad kostnad

I besparingstider kan det vara klokt att vara extra rädd om sin personal. En anställd som slutar kostar väldigt mycket pengar, skriver Natalia Björkman.
Publicerad
Natalia Björkman
En person som avslutar sin anställning kostar företaget mycket pengar i form av nyrekrytering, produktionsbortfall och tid. Foto: TT/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I tuffa ekonomiska tider vill många företag och organisationer spara pengar.  Det första brukar då vara enkla och kortsiktiga lösningar, exempelvis personalförmåner eller externa aktiviteter. En kostnad som däremot ofta glöms bort är den som är kopplad till personalomsättningen. Den kan uppfattas som oundviklig men går att påverka mer än vi tror.

I en rapport som vi tidigare presenterade framgår hur stor den kostnaden faktiskt kan vara. Förenklat kan kostnaderna delas in i fem delar: 

  • Sjunkande produktion: Den som ska sluta producerar mindre och är inte lika effektiv under slutfasen av sin anställning. 
  • Kommunikation och förankring: Beslut om ny rekrytering kan kräva sin interna process. 
  • Rekrytering och intervjuprocess: Tid och resurser som ägnas åt kandidatprofil, annonsering, förberedelser, intervjuer och uppföljning av potentiella kandidater. Här kan organisationen ta hjälp av en extern rekryteringsfirma, som då också innebär en kostnad.  
  • Utbildning och mentorskap: Chefers och kollegors tid som går till utbildning, upplärning och onboarding av den nya medarbetaren. 
  • Lägre produktivitet. Det tar tid för den nyanställde att producera lika mycket som en erfaren medarbetare. 

Den totala kostnaden för personalomsättning kan beräknas till allt från tre månadslöner upp till en årslön. I rena pengar blir det alltså i normalfallet runt en halv miljon kronor för en medarbetare som slutar. Naturligtvis skiljer det sig väldigt mycket från fall till fall. Mer specialiserade och ansvarsfulla positioner innebär högre kostnader, men som en tumregel landar vi på den summan. 

En halv miljon för en medarbetare som slutar

Viss personalomsättning sker alltid i en organisation och det behöver inte vara negativt. Däremot gäller det att undvika det onödiga tappet av kompetens; det som beror på brister i kulturen, otillfredsställande ledarskap eller brister i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. Där finns det stora pengar att spara.

Ett ledarskap som vågar ta i den typen av frågor har mycket att vinna, både i form av kompetens och genom minskade kostnader för hela organisationen. Det är något att ta med sig nu när lågkonjunkturen ser ut att dra in över oss. 

/Natalia Björkman, HR-expert Simployer

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack vare utrikesfödda har vi klarat sysselsättningen

Utan utrikesfödda hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få människor att flytta härifrån, skriver Christian Lindell.
Christian Lindell Publicerad 17 mars 2026, kl 09:15
utrikesfödda på arbetsmarknaden
Utan utrikesfödda skulle Sverige stanna, skriver Christian Lindell. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

2010 markerar ett skifte på arbetsmarknaden som har fått obetydlig uppmärksamhet. Det var det senaste året då ökningen av antalet förvärvsarbetande var större bland inrikesfödda än bland utrikesfödda.

Sett över hela perioden 2010–2024 har antalet arbetande inrikesfödda ökat med 90 000 och antalet födda utanför Sveriges gränser med 565 000 personer.

Christian Lindell

2016 markerar ett annat skifte. Då steg sysselsättningsgraden för personer födda i Sverige, alltså förvärvsarbetande som andel av befolkningen i åldern 20–64 år, till 84 procent. Sedan dess har andelen pendlat mellan 84–85 procent, oavsett konjunktur och bara marginellt påverkad av pandemin. Det visar att vi nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta. Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda.

vi har nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta

För de utrikesfödda ser det helt annorlunda ut. 2010 låg andelen förvärvsarbetande på 55 procent. 2024 hade den ökat till 70 procent. Det finns flera förklaringar till att deras arbetsmarknad utvecklas så snabbt.

Ett skäl är att flyktingar och anhöriga kommer in på arbetsmarknaden mycket snabbare än de gjorde tidigare. År 2000 tog det i genomsnitt åtta år innan hälften hade ett jobb efter att de kommunplacerats. För dem som fick sin kommunplacering 2020 tog det tre år – och då låg ändå en pandemi emellan. En annan förklaring är en annan sammansättning av invandringen, med färre flyktingar.

En ytterligare förklaring är att efterfrågan på arbetskraft ökat. När efterfrågan på arbetskraft stiger visar det sig att tidigare ”inte anställningsbara” plötsligt blir högst anställningsbara – men kanske i behov av kompetensutveckling på jobbet.

Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda

Den ökande andelen arbetande de senaste 15 åren har fått flera effekter, vilka även de fått liten uppmärksamhet. Sverige har inte haft en så hög andel arbetande av befolkningen i förvärvsarbetande ålder som de senaste tre–fyra åren, sedan början av 1990-talet. Vi har inte haft så låg andel av befolkningen som försörjs av sociala ersättningar och bidrag.  Det här är dock inte bara positivt. Ett skäl till de låga nivåerna bidragsförsörjda är att det blivit svårare att kvalificera sig in i systemen, men det är en annan diskussion.

Andelen barn under 18 år som inte har någon vuxen i hushållet som går till jobbet har minskat från 8,5 procent 2013 till 4,9 procent 2023.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden. Tittar vi på de områden som hade den lägsta andelen förvärvsarbetande 2012 kan vi till exempel se att andelen förvärvsarbetande i Herrgården Norr i Malmö stigit från 18 till 54 procent 2023. Så ser det ut längs hela linjen. Av de hundra områdena som hade lägst andel förvärvsarbetande 2012 har nästan alla markant ökat andelen arbetande.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden

Än mer spektakulär är sysselsättningsutvecklingen för till exempel afghaner och somalier. Mellan 2010 och 2024 steg andelen förvärvsarbetande afghaner från 40 till 70 procent. Under samma period ökade andelen förvärvsarbetande somalier från drygt 20 till nästan 60 procent.

Som jag skrev tidigare, om vi verkligen har nått ett tak för inrikesföddas sysselsättningsgrad (84 procent) får det stora konsekvenser, framför allt om invandringen är låg eller om vi till och med skulle se en nettoutflyttning av utrikesfödda, vilket ibland framstår som ett politiskt mål.

Låt oss göra ett enkelt räkneexempel. Tänk att antalet förvärvsarbetande stiger med två procent. Det motsvarar knappt 100 000 personer. Om det inte finns inrikesfödda att rekrytera och hela ökningen ska hämtas bland utrikesfödda, så ökar sysselsättningsgraden för utrikesfödda från 70 till 76 procent. Utan en tillströmning av invånare från andra födelseländer skulle vi snabbt slå i taket för sysselsättningen.

Utan utrikesfödda att tillgå hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få en nettoutflyttning.

Massmedier har helt misslyckats med att förmedla utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste decennierna. Bilden har satt sig av ett stigande bidragsberoende, förorter i fritt fall och allt fler barn som inte ser sina föräldrar gå till arbetet. Inget av detta stämmer.

/Christian Lindell, senior utredare