Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Personalomsättning – en underskattad kostnad

I besparingstider kan det vara klokt att vara extra rädd om sin personal. En anställd som slutar kostar väldigt mycket pengar, skriver Natalia Björkman.
Publicerad
Natalia Björkman
En person som avslutar sin anställning kostar företaget mycket pengar i form av nyrekrytering, produktionsbortfall och tid. Foto: TT/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I tuffa ekonomiska tider vill många företag och organisationer spara pengar.  Det första brukar då vara enkla och kortsiktiga lösningar, exempelvis personalförmåner eller externa aktiviteter. En kostnad som däremot ofta glöms bort är den som är kopplad till personalomsättningen. Den kan uppfattas som oundviklig men går att påverka mer än vi tror.

I en rapport som vi tidigare presenterade framgår hur stor den kostnaden faktiskt kan vara. Förenklat kan kostnaderna delas in i fem delar: 

  • Sjunkande produktion: Den som ska sluta producerar mindre och är inte lika effektiv under slutfasen av sin anställning. 
  • Kommunikation och förankring: Beslut om ny rekrytering kan kräva sin interna process. 
  • Rekrytering och intervjuprocess: Tid och resurser som ägnas åt kandidatprofil, annonsering, förberedelser, intervjuer och uppföljning av potentiella kandidater. Här kan organisationen ta hjälp av en extern rekryteringsfirma, som då också innebär en kostnad.  
  • Utbildning och mentorskap: Chefers och kollegors tid som går till utbildning, upplärning och onboarding av den nya medarbetaren. 
  • Lägre produktivitet. Det tar tid för den nyanställde att producera lika mycket som en erfaren medarbetare. 

Den totala kostnaden för personalomsättning kan beräknas till allt från tre månadslöner upp till en årslön. I rena pengar blir det alltså i normalfallet runt en halv miljon kronor för en medarbetare som slutar. Naturligtvis skiljer det sig väldigt mycket från fall till fall. Mer specialiserade och ansvarsfulla positioner innebär högre kostnader, men som en tumregel landar vi på den summan. 

En halv miljon för en medarbetare som slutar

Viss personalomsättning sker alltid i en organisation och det behöver inte vara negativt. Däremot gäller det att undvika det onödiga tappet av kompetens; det som beror på brister i kulturen, otillfredsställande ledarskap eller brister i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. Där finns det stora pengar att spara.

Ett ledarskap som vågar ta i den typen av frågor har mycket att vinna, både i form av kompetens och genom minskade kostnader för hela organisationen. Det är något att ta med sig nu när lågkonjunkturen ser ut att dra in över oss. 

/Natalia Björkman, HR-expert Simployer

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag